Igår skulle ha blivit den bästa dagen i mitt liv.

Egentligen var det en dag som alla andra: någon timme på träningscykeln, lunch och tv-serier i sängen, jobba med spelsidorna, jobba med sajten, jobba med jobb, jobba med ännu mer jobb, skriva otrevliga mail om ämnen som jobb och ännu mer jobb.

Sedan såg jag den här ämnesraden i inkorgen:

Och så liksom… stannade allt.

De senaste sex veckorna har en enda tanke gått på repeat i mitt huvud: fan att det skulle bli just Japan. Fan att jag skulle förälska mig i just det land som, sånär som på Nordkorea, jobbar hårdast på att stänga mig och min sort ute.

Men så plötsligt kom beskedet att de beslutat sig för att lägga ner det där. Att immigrationsverket, efter en och en halv månads betänketid, tänker låta mig konvertera mitt studentvisum till ett journalistdito – istället för att sparka ut mig ur landet. Det förstnämnda går nämligen ut dagen före julafton, och jag var lite rädd att min livslust skulle göra det ungefär samtidigt, så sedan augusti har mitt liv ätits upp av pappersarbete, advokatavgifter och desperata mail till redaktionen med böner om rekommendationsbrev och extremt specifika kontrakt. (Japan är extremt restriktiva med visum. Trots att jag fixade exakt all dokumentation som krävdes, och uppfyllde samtliga krav alldeles galant, fanns det absolut inga garantier för att de faktiskt skulle låta mig stanna. Det är därför jag behöver ha blöja på mig varje gång jag går och kollar posten, för rätt vad det är har man fått ett brev på helt omöjlig kanslijapanska som förkunnar att man missat att fylla i sin mammas blodgrupp på något formulär för 100 år sedan och därför ska deporteras och/eller arkebuseras med omedelbar verkan, yoroshiku onegaishimasu.)

Det var några fantastiska timmar efter att jag sprättat det där mailet: tyngder som lyftes från min bröstkorg, nära och kära som skulle informeras, planer som skulle smidas, allehanda lyckor som skulle önskas mig av de där människorna jag var så rädd för att behöva lämna bakom mig i december. Jag kände mig nästan lika bortskämd som jag ibland inser att jag faktiskt är.

Ett tag.

För sedan var det som om en ny nedräkning startade: den som mäter hur lång tid jag har kvar innan jag, i oktober nästa år, antingen måste överge det lilla liv jag byggt upp här – eller gå igenom hela visumprocessen, med tillhörande vänteperiod, en gång till.

Och den här gången känns det inte lika lätt att bara luta sig tillbaka och njuta av den nyvunna friheten som det gjorde när jag kom hit för ett år sedan. Just då kände jag, med en treårings konsekvensanalys, att de där 15 månaderna jag hade på mitt visum aldrig skulle ta slut, och om de gjorde det så skulle jag ändå vara mätt på Japan vid det laget. För, jag menar: 15 månader! Jag hade aldrig varit i Japan mer än en månad åt gången, och redan det kändes så överväldigande att jag var helt utbränd när jag väl kom hem.

Tyvärr hade Einstein rätt när han sa att tiden går fort när man har roligt.

Så just nu jobbar jag så hårt som möjligt på att tråka ut mig själv. Jag har som sagt börjat motionera, vilket ju är det värsta som finns (ja – ännu värre än eldoxstrålen), så redan där är varje dag i stort sett förstörd innan den hunnit börja ordentligt. Och eftersom jag har världens roligaste stad utanför dörren är det tur att jag kan gymma nere i källaren, utan att lämna huset. För det mesta är det bara jag som tränar där nere, så mitt liv känns lite som det där avsnittet av ”Star trek: The next generation” där Picard och Crusher är de enda människorna kvar på Enterprise. Det var ett väldigt roligt avsnitt, men att flera timmar per vecka tråckla runt på den jävla träningscykeln i total tystnad, det är det inte.

Resten av min tid tillbringar jag i sängen (tråkigare än det låter) eller på väg till eller från den lokala Don Quijote-butiken (ett helt sinnessjukt varuhus som jag nämnt förut på bloggen – samt den enda vettiga mataffär jag har inom gångavstånd). Jag är nog världens tråkigaste människa att följa på Foursquare.

Jag har med andra ord levt ett ovanligt spartanskt liv de senaste veckorna – det vill säga sedan jag slutade skolan för gott i början av oktober. Ännu en händelse jag gått och längtat efter i flera månader – men precis som alla andra stora förändringar så vande jag mig nästan direkt vid mitt nya liv, och all den där nya fritiden jag drömt om att fylla med spännande äventyr såg jag instinktivt till att fylla med ospännande plikter istället.

Jag lär med andra ord få vänta ett tag till på den bästa dagen i mitt liv.

Å andra sidan ska jag kanske skatta mig lycklig som har den framför snarare än bakom mig.

Sushihaket du har runt hörnet? Det är inte en japansk restaurang.

Det här är en japansk restaurang:

(Klicka för att öppna klippet.)

Exakt nu.

Kan inte sluta kolla på dessa. Förmodligen på grund av min briljanta regi + klippning!!!

(Klicka för att se klippen.)

Om du bad för att jag skulle få en helt okej helg så kan jag glädja dig med att Gud lyssnade.

Iofs var det en långhelg, så redan där var det ju spikat att den skulle bli åtminstone halvokej. Så här gjorde jag för att förvalta den på bästa möjliga vis:

FREDAX: Sake-provning i skolan. Sedan jobb, jobb, jobb. Det var kul! Testa det någon gång.

LÖRDAX: Picknick i Yoyogi-parken + izakaya med Tukis och hennes tusen kompisar. Också kul! Kan verkligen rekommenderas. Ett helt gäng av dem var icke-japanska spelutvecklare bosatta i Japan. Det näst roligaste var att de hade rätt tunga spel under bältet: lite Grasshopper-titlar, nya ”Pokemon”, ett nytt Square Enix-rpg som visas på TGS. Det roligaste var att en av dessa filurer, som jag aldrig träffat förut, hade babblat lite med mig om ”Jojo’s bizarre adventure: All-star battle” i kommentarfältet under denna artikel alldeles nyligen. Helt plötsligt satt vi och skålade på en filt i Yoyogi! (Eller okej, det allra roligaste var nog att lära Tukis lite ny svenska, vilket hon hade svårt att tåla. Det tråkigaste var för övrigt att jag för första gången åt nattō – ett ökänd vidrigt, och tydligen extremt hälsosamt, slem baserat på jästa bönor. ”Det smakar SKIT” varnades jag innan jag tog min första tugga. Och tro mig, det var även den sista. Någonsin.)

SÖNDAX: Mötte min gamla SU-klasskamrat Linn på Tokyo Station 09.15 för att åka ut till Tokyo Game Show (igen – var där i torsdags, kommer webb-tv om det snart, liten text här) och researcha en artikel. Lite svindlande att träffa Linn igen. Senast jag gjorde det var nämligen när jag hade bartömning hemma i Stockholm med ca alla mina svenska vänner ett par dagar innan jag flyttade till Tokyo – det vill säga nästan på dagen ett år sedan. Sedan dess har hon pluggat japansk konsthistoria i Kyoto, lyllot. Det svindlade även till precis efter vår trevliga TGS-dag, för på vägen därifrån stötte vi på en svensk journalist som jag senast träffade precis efter att jag flyttat hit, och som nu kommit tillbaka för en andra vända i Japan. Som om inte farsen redan var fullkomlig drog jag och Linn sedan till min lokala izakaya med ännu en gammal klasskamrat som också alldeles nyss kommit tillbaka för en till vända. De båda tyckte att Akiba-inslaget blev bra, vilket var omtänksamt ljuget av dem. Sedan satt vi och bråkade om huruvida nattō är tjänligt som människoföda samt skvallrade om gamla klassisar (och Disneyland-attraktioner) tills sista tåget gick.

MÅNDAX (IDAX): Bonushelgdag! Precis som förra måndagen, för japaner är tydligen tokiga i jätterandom helgdagar. (Idag var det höstdagjämning, för en vecka sedan ”Respect for the aged day”.) Tog vara på tillfället genom att sova till elva och sedan göra en fyra timmar lång intervju (till samma artikel som jag nämnde ovan). Kanske i kortaste laget, får ta följdfrågorna via mail. Sedan föreslog Linn (förlåt, ”LINNSAR”) att vi skulle gå till Square Enix-restaurangen Artnia, i vilken sak vi gjorde slag. Det var helt okej! Inte alls så tacky som jag väntat mig, utan väldigt cleant. Linn åt en Buster Sword-parfait (bilden ovan), jag ett gäng rätt mjäkiga pankisar med Chocobo-brännmärke. Lite lustigt att Artnia både är bar, restaurang/café och merchandise-butik i samma lilla äggformade byggnad – precis intill Square Enix-skrapan, som i sin tur visade sig ligga bara några kvarter ifrån min lägenhet. Men vid det här laget har jag slutat förvånas över sånt, för jag börjar bli alldeles för gammal (30) för att unna mig en hjärtattack oftare än varannan dag.

Exakt nu.

Vaknade med dåligt samvete.

Som alltid när jag somnat mitt på dagen.

Kanske förtjänar jag det: man kan tycka att man efter 29 år på denna jord borde veta bättre än att ägna helgerna åt att vända ut och in på dygnsrytmen, och gliporna mellan dem åt vända ut och in på alla koffeinreserver.

Den här gången räckte inte det för att hålla mig vaken en hel dag. Men redan på tåget till Shinagawa, dit jag behövde bege mig för att uträtta ett ärende på kvällen, kände jag hur trycket över bröstet började lättna. De flesta jag känner säger att de blir stressade av att åka tåg i Tokyo. Själv är jag sällan så harmonisk som när får sitta under en roterande ac-kanon och beundra landskapet som forsar förbi utanför fönstren. (På tågen i Tokyo sitter man längs långsidorna, vänd mot mittgången, vilket gör det lättare att njuta av utsikten.) Jag älskar att från första parkett se Tokyo morfa fram och tillbaka mellan alla sina ytterligheter: neonmosaiken, naturen, de nedsläckta skyskraporna.

Shinagawa, min destination, är ännu en skitstor station i ännu en skitstor stadsdel. Själva stationsbyggnaden – som förmodligen kunnat svälja hela t-centralen och ha plats kvar för efterrätt – buktar upp sig mitt en liten krans av skyskrapor och höghus. Jag tror bara jag varit här tre gånger förut – två gånger för att besöka immigrationsverket när jag funderade på att flytta till Japan 2007, en gång för att hälsa på i Namco Bandais kolossala kontorskomplex samma år. Sedan dess har Shinagawa aldrig varit mer än ett namn som ropas ut i högtalarna varje gång jag tar Yamanote-linjen mot Shibuya eller Harajuku.

Och egentligen är det väl inte den mest minnesvärda av stadsdelar. Men samtidigt är det väldigt rogivande att bara trava runt i främmande områden och nyfiket nosa på den lokala floran av barer, yakitori-restauranger och arkadhallar.

Men allra mest gillar jag nästan ingenmanslandet mellan de större stationerna – en stillsam futuristisk prärie tonsatt av cicada-sång och enstaka skrål från pubarna man passerar med jämna mellanrum.

När jag kom hem till Shinjuku igen, nattluften så len och sval att man skulle vilja tappa den på flaska, gjorde jag mig några ärenden bland varuhusen med teknik, vitvaror och tv-spel precis intill stationen.

Men hur mycket jag än blängde på 4K-skärmarnas detaljstudier av exotiska växter och grekiska fiskeläger så kunde jag inte låta bli att önska att jag satt kvar på tåget och blickade ut över neonet, naturen och de nedsläckta skyskraporna istället.

Jag överlevde tydligen den här jäveln också. Inte för att det var mycket till bragd. Herr Man-Yi hade tack och lov den goda smaken att bara spy ut sin vrede över Tokyo när jag låg och sov. Jag drabbades inte av några allvarligare men än att jag vaknade en snabbis av att det regnade och blåste ovanligt hårt i förmiddags.

Sedan tackade moder natur för vårt tålamod genom att måla himlen i årets Instagram-vänligaste färger.

Å andra sidan är det svårt att känna någon större lättnad.

När man bor i Japan vet man nämligen alltid att man har det värsta framför sig.

Utan att gå in på detaljer så är jag väldigt glad att jag ätit fiberfattigt på sistone.

För fem minuter sedan: kom hem från skolan, ställde ner matkassarna, satte på ac:n, stängde balkongdörren… sekunden innan jag insåg att VÄRLDENS STÖRSTA GETING satt på insidan av den.

Jag är inte överdrivet rädd för insekter, men när ett exemplar som ser ut att kunna sticka ut ögonen på mig slår sig till ro i min lilla cell till sovrum behöver jag inte direkt konsultera ”The art of war” för att inse att det är bättre att fly än fäkta skitilla (eller åtminstone skita på sig av skräck).

Jag skojar inte när jag säger VÄRLDENS STÖRSTA heller. Enligt Wikipedia är ”Japanese giant hornet” en undergrupp av ”Asian giant hornet” – ”colloquially known as the yak-killer hornet, the world’s largest hornet”, som är kapabel att injicera ”a large amount of potent venom”.

Den japanska varianten har för övrigt smeknamnet ”giant sparrow bee”. Man vet att en insekt är dåliga nyheter när den är så stor att den mer eller mindre klassas som en fågel istället.

Tack och lov var det enda som var större än getingen mitt mod, för jag såg till att öppna balkongdörren på glänt innan jag flydde hals över huvud. Några jävligt nerviga sekunder senare insåg VÄRLDENS STÖRSTA GETING att det inte var världens bästa idé att sitta på en glasruta och stekas ihjäl i eftermiddagssolen, så den gav sig av i jakt på nya offer.

Nu ska jag belöna mig själv med två kassar skräpmat medan ni reser en staty till min ära.

Glöm inte blöjan.

(Bildkälla: Kenpei, Wikipedia)