Det här med gratis spritprovning på flygplatser, är det en utbredd grej? Eller är det bara Japan som revolutionerat jordelivet ännu en gång?

+++++ i vilket fall som helst. Jag driver runt på Narita och det känns som om kroppen håller på att frätas sönder inifrån, vilket är precis den känsla man är ute efter en dag som denna.

Eller jag slutade egentligen driva runt för några minuter sedan, just nu sitter jag på någon himla dyna (bilden ovan) i ett rum där det beslutats att det är dags att ta livet av mig genom att bibehålla den behagliga temperaturen 30 000 grader. Medan jag genomlider alla dessa kval lyssnar jag på min nya reseplaylist (köper bara musik när jag ska resa, i övrigt klarar jag mig utan) och svär för mig själv över Naritas sjukt sporadiska wifi (som man dessutom bara får använda en gång PER ÅR!). Samt skriver till en likaledes sporadisk japansk bekant som enligt FB också är på Narita och kanske behöver någon att svära tillsammans med.

Och just det, det är till USA jag ska. Hälsa på flickvännen, spela tv-spelet, äta hamburgaren, semestra semestern i semesterparadiset söder om gränsen.

Med dessa ord lämnar jag jordelivet för att istället ägna mig åt luftelivet några timmar.

Allt jag hittills vetat om den rätt stora stadsdelen Ikebukuro är att det betraktas som något slags red light district (hur många såna behöver Tokyo egentligen?) och att det finns ett jädrarns högt hus där.

Igår åkte jag upp i det där huset. Sunshine 60, som det heter, visade sig vara… högt. Dessutom visade det sig omges av ett av de största shoppingcentrum jag sett (vilket inte säger så mycket eftersom nästan varenda kvartersbutik och fruktstånd i den här stan är ett av de största shoppingcentrum jag sett). Det verkligen kryllade av butiker och restauranger på otaliga våningsplan. Dessutom hade något geni klämt in både ett planetarium OCH ett akvarium (i bemärkelsen ”marinbiologiskt museum med hajar, rockor och skit”, inte ”en låda med lite vatten”) i komplexet. Det fanns tydligen något slags Namco-nöjesfält där också, men det testade jag och mitt sällskap inte. Vilket eventuellt är synd, för det är ganska känt för sin glassbar, med smaker som ostron, oxtunga och häst. Istället åkte vi efter akvariebesöket upp till observatoriet på våning 60 för våfflor och drinkar.

Sedan drog jag och Pokemon-Sebastian (som bor hos mig den här veckan) tillbaka till min lägenhet och spelade ”Halo 4”.

Så var den dagen förstörd.

Utsikten från våning 60. Vädergudarna done goofed.

Men lika glad för det var jag. (Foto: Pokemon-Sebastian.)

Berömd sista bild.

Förgrömmade onge.

Om jag vore en fisk.

Den lokala biografen. Vem behöver ”Pacific rim”?

”You done goofed” stod det först här eftersom jag kopierade bildtexten från ett annat inlägg. Vid närmare eftertanke kan jag nog låta det stå kvar.

Innan vi åkte till Ikebukuro värmde vi upp med hamburgare i Harajuku. Här är Yuri på väg att avnjuta en riktig fining på favvohaket JS Burger.

Någon stackare attackerades av en monstruös insekt i Harajuku-korsningen. Hans kompis (killens, inte insektens) fick typ panik, sprang iväg och bara gapskrattade. Offret för attacken promenerade muntert vidare, ovetande om sin nära förestående död.

(Annat var det på min tid, när det bara var pårökta vuxna som tilläts göra intervjuer.)

• Känner mig till slut någorlunda utvilad. Det enda som krävdes var att sova till 16.30. Tips!

• Apropå att jag sov så länge: jobbade hela natten, vilket var kul (faktiskt!), och eventuellt något slags ursäkt.

• Det blev inte så mycket bloggat från LA efter den hyfsat hektiska första E3-dagen, så delar med mig av detta faktum nu istället: hade kul. Mitt nionde E3, och tveklöst ett av de roligaste hittills. Eller det var inte lika mycket själva mässan som allt annat som gjorde det till en underbar vecka. Trivdes som sagt sjukt bra med att bo på Sunset Boulevard, äta riktig mat (äntligen!) och umgås med folk som verkligen vet hur man för sig i LA.

• Sista dagen i LA ägnade jag åt att hänga på hotellrummet, samt i poolen, med Johan V M Urtinsson. På kvällen åt vi en sista Saddle Ranch-middag (+++++), sedan gick vi och såg ”The bling ring”. Den var väl vad den var, det vill säga ganska kittlande att se i staden där den utspelar sig. Av den övriga publikens reaktioner att döma byggde den rätt mycket på lokal igenkänningshumor. Jag vet inte varför, men att höra dem skratta åt saker jag inte riktigt förstod var nästan +++++ i sig, även om filmen inte var det.

• Spel jag spelat en del på sistone: ”Call of Juarez: Gunslinger” och ”Batman: Arkham asylum”. ”Gunslinger” är väl halvkul, även om det är helt knäppt svårt att se fienderna pga färgglada bakgrunder (hur har dagens spelutvecklare INTE lyckats lösa detta gamla 16-bitsproblem?), och eventuellt tragiskt att man sitter här och tjoar över ännu ett virtuellt folkmord. ”Arkham asylum” visste jag redan att jag gillade eftersom jag hade facit att tillgå. (Tydligen var det på modet 2009 att avsluta varje stycke med ett snärtigt ”</p><p class=”noIndent”>”.)

• Apropå Juarez: hade ett par bekanta på besök förra veckan, mexikaner båda två. De ville bara prata om tv-spel, jag ville bara prata om hur det är att växa upp i Mexico City – ”Mexikos farligaste stad”, som de sa. ”Juarez, då?” frågade jag. ”Juarez är Juarez”, svarade de.

• Apropå apropå: läs den här texten om Juarez. (Och apropå länken: så Peter Ottsjö har skaffat hemsida utan att underrätta Mig? Synd, för om han frågat Mig kanske Jag hade kunnat hjälpa honom biffa upp sitt sorgliga cv lite grann.)

• Skulle svara på ett ganska deppigt mail tidigare idag. Skrev svaret i ett textdokument innan jag klistrade in det i Gmail. I samma textdokument hade jag även sparat några bloggutkast, vilket jag inte tänkte på när jag kopierade det där mailet, vilket i sin tur gjorde att jag inte tänkte på att jag råkat kopiera en bit av ett sånt också. Jag var bara sekunder ifrån att oavsiktligt avsluta mitt deppiga svar så här: ”Jag vet inte om jag har något mer att säga. ’Mario’, ’Zelda’, ’Mario kart’, ’Metroid’, ’Donkey Kong’.”

• Fan vad jag tappar respekt för folk som retweetar parodikonton. Särskilt när de inte är medvetna om att det är parodikonton de retweetar. Folks Twitter-vanor måste ju överlag vara bland det som gör mig absolut argast här i världen. Får skriva längre om detta vid tillfälle, är alldeles för upprörd just nu.

• Annat som gör mig upprörd: en man ute på gatan här låter som en tupp med jämna mellanrum. Eller om det är en tupp som försöker låta som en man.

• Tydligen är det här med ”don’t mention the war” inget skämt? Råkade nämna en gammal tysk rikskansler (jag glömmer vilken) när jag var ute med ett gäng skolkamrater förra veckan, och tysken i sällskapet blev helt TOKIG: ”Fuck YOU! FUCK YOU!!!!!!!!” När han lugnat ner sig förklarade han att han är lite trött på att som tysk förknippas med vissa andra tyskar, vilket kan ha att göra med att han en gång blev misshandlad i Danmark av den enka anledningen att ”tyskar är nazister”. Vilket ju låter som en skröna, men jag ville inte riktigt kalla honom en lögnare när jag redan råkat jaga upp honom en gång. Jag har nämligen hört att tyskar kan vara jobbiga när de är arga.

• Mega Ran är i Tokyo! Om du undrar vad det är för tokstolle så ska du lyssna på den här låten. Har inte hunnit se honom, tyvärr, men det hann jag på E3 ifjol, där han stod i en undanskymd monter och freestylade över tv-spelsbeats. Pratade lite med honom också. Enormt trevlig, och enorm, herre.

• Om detta: detta.

Hittade ett bloggutkast som jag skrev i LA. Det avslutades så här:

”Fan vad konstigt det känns att skriva hela små artiklar om sig själv och sitt själsliv på det här sättet. Tur att ingen ändå läser dem.”

Och det är ju sant: ingen läser dessa små artiklar om jag inte publicerar dem först. Gör jag det så läser två personer dem.

Läget annars: trött. Det har varit så hela lovet. Men jaja.

Nu ska jag gå och ta ut pengar samt handla mat, i regnet. Det ska bli kul! Jag blir glad så fort jag går utanför dörren, och då syftar jag inte på porten ut mot gatan, utan dörren till min lägenhet. Det är lätt att glömma bort att jag är i Tokyo när jag sitter i lägenheten, men så fort jag går ut i korridoren (där det inte finns någon ac) kommer den där jävla hettan som en sjukt omild påminnelse om att jag är ganska långt ifrån St Eriksplan, trots allt. Och lukten i korridoren… det är något med den. Den påminner mig om hur det luktade i min flickväns hus när hon bodde i Tokyo 2006–2007. Lukten jag kände varje gång vi gav oss ut på äventyr efter att ha tillbringat förmiddagen framför tv:n och ”Lego star wars II”, med den där SÄCKEN med godis som jag släpat med mig från Sverige, och de flottiga frukostmackorna jag stekte varje morgon, och den vidriga japanska juicen. (Syftningsfel hit och dit, men orka. Sa jag att jag var pigg, kanske?) Det var en fin tid, det insåg jag redan då, att det var en tid jag skulle söka mig tillbaka till i minnet gång på gång senare i livet. Allt var så annorlunda. Annat jobb, andra vänner, andra intressen, annan hemstad, annan ångest. Det känns kanske inte som en annan värld, men åtminstone som en annan kommun.

Detta om min korridor.

Började skriva ett inlägg förra veckan. Kom inte längre än så här:

tjat

mycket lite

…och det sammanfattar väl de senaste veckorna ganska bra. Det har varit en jädrarns brist på tjat på sistone, men det beror inte på att det varit en jädrarns brist på saker att tjata om. Tvärtom. Men ni vet, saker händer, och den här gången var en av de sakerna en plötslig brist på bloggande.

Men nu är allt nordichardware. Haha, damn you, autocorrect! NORMALT, försökte jag skriva. Men autocorrect hade nog mer rätt än jag, för ”normalt” är egentligen fel ord. Har lov, är trött, har rätt mycket jobb att ta igen efter E3, och blablabla.

Känner att jag i det här läget borde komma dragande med något lite roligare än bara ett vanligt inlägg (eller bara en extremt random musikrecension), så häromkvällen passade jag på att filma lite när jag var ute och sprang ärenden här i Shinjuku, där jag bor. Det blev väl inga mästerverk, direkt – hatar att allt ser så himla inzoomat ut när man filmar istället för fotar med mobilen, och jag får nog gå i något slags muskelterapi för mina spasmer – men.

Fram med popcornen, för nu blir det åka av!!! (Eller åtminstone promenera, i olidligt långsamt tempo.)

Mitt huvudsakliga ärende: sätta in pengar till hyran. Försökte följa min Iphone-gps till närmaste Shinsei-kontor, eftersom det är så min bank heter. Råkade hamna här istället, på Shinsei Lake (???). Tydligen var jag ganska ensam om att begå det misstaget.

Två saker att notera här: det här är den eventuellt berömda gatan från ”Lost in translation”-introt, och när man korsar den norrut så hamnar man i Kabukichō – något slags red light district/gangsterkvarter med välförtjänt uselt rykte. Låg till grund för ”Kamurochō”, det fiktiva område som agerat hubb i ”Yakuza”-spelen (kanske redan nämnt det här 100 gånger, men det är värt att fortsätta tjata om jag så bara kan få 0,1 personer att upptäcka ”Yakuza”). Vill man notera en tredje sak så kan man höra att något slags inkastare försöker få kontakt med mig en bit in i klippet. Kan garantera att han ville leda mig till strippklubb/bordell. Så nu vet du att du ska undvika Kabukichō, om du inte är något slags monster. Och/eller inkastare.

Lite publikfrieri: det här är en av våningarna på Taito Station, eller snarare en av våningarna på en av många Taito Stations. En Taito Station är alltså en arkadhall. En ganska seriös sådan. Daigo och de andra ”Street fighter”-proffsen kommer ibland till Shinjuku för att hänga på en Taito Station. Dock inte just denna.

Animate, butik med massa bjäfs för nördar, samt – som synes – bekräftare av myter om Japan. Det här är våning tre. Strängt kameraförbud, men jaja.

Animate, våning två.

”Detta om detta!” kände jag och promenerade hem. Så här såg det ut, med start i korsningen strax norr om Shinjuku-stationens västra utgång (ett himla tjat om väderstreck, som om det skulle säga er en massa). Kanske inte det roligaste klippet på Youtube, detta. (Tjejen framför mig där i slutet tyckte nog inte alls att jag var creepy som gick och flåsade bakom henne med kameran i det allra högsta av hugg. Kanske tänkte hon att jag bara var ett helt vanligt monster. Och/eller inkastare.)

Låt mig bli den förste, eller åtminstone 10000000001:e, att säga det:

Dålig.

Låt mig även tillägga att:

Det här, det duger inte.

När jag först hörde introt, då tänkte jag att ”jävlar, nu händer det igen”.

Men det gjorde det aldrig.

Borta på Mishka Bloglin, där jag först fick nys om detta tok med att MIA släppt ny låt, rasar de mot ”the purple filters, the Arabic script, the lasers, the fog, the warehouse rave setting, the gold-foil overlay effect, that pink post-twitterpunk hairstyle”.

Själv rasar jag mot att det är en rätt tråkig låt. Introt är som sagt ass bra, men vad i hela friden är det som händer sedan? Jo: en okej vers, det där synthriffet och den där upptrappningen, och sedan… introt igen? Jaha, det var visst refräng också. Det är bara det att det funkar ass kasst som refräng eftersom det är helt stillastående – inte i bemärkelsen att det inte sprattlar och skramlar och har sig, för det gör det, utan i bemärkelsen att det saknar DRIV, en ackordföljd eller ens ett roligt riff som kan distrahera en medan man inväntar nästa vers. Helt fantastiskt att den som producerade detta åbäke kunde hålla sig från att slänga på en riktigt redig basgång i refrängen, det beslutet förtjänar ju något slags anti-nobelpris.

Pluspoäng, dock, för det suggestiva utrot (som, i likhet med +++++-sticket i Azealia Banks ”212”, hade förtjänat att bäddas in i en ass bättre låt), minus- för produktplaceringen.

Men kanske är det så här musik ska låta nuförtiden?

På min tid lät musik så här, så vad vet jag.

Watch dogs (Playstation 4)

Ubisoft har ett spelbart demo på plats – som man inte får spela. Anledningen? Det är för svårt att sätta sig in i spelmekanikens många nyanser på fem minuter. Som om inte det gällde nästan alla spel på E3. (”Tyvärr, vi kan inte låta dig testa nya ’Tekken’. Det går nämligen inte att lära sig alla combos på fem minuter.”)

Demot var samma som vi såg i måndags, men det hade ändå varit roligt att idka lite handpåläggning. Det skulle inte direkt göra mig något om mina händer fick ligga kvar på spelet i mer än fem minuter heller.

Assassin’s creed IV (Playstation 4)

Om anledningen till att vi inte fick spela ”Watch dogs” är att det är svårt att lära sig undrar jag varför Ubisoft inte vågar lägga något så välbekant som ”Assassin’s creed” i händerna på oss. Kanske att det buggade sig rätt kraftigt under Sonys presskonferens i måndags? Speldesignern som demonstrerade spelet för mig på mässan bekräftade att det var spelet som hade varit problemet, inte projektionstekniken eller liknande (vilket jag hade tagit som en rimlig ursäkt med tanke på att samma sorts regelbundna bildfrysningar drabbade ”Destiny”).

”Assassin’s creed”-sekvensen jag fick se var, precis som i fallet ”Watch dogs”, samma som visades i måndags. Stämningsfull smygtur genom djungeln, sedan kaotiska sjöslag. Älskar nya settingen. Vad jag inte älskar: PS4-grafiken. Ser ut som current gen-grafik med enstaka next gen-effekter. Vilket enligt utvecklarna också är precis vad det är, så rikta er vrede mot dem istället för mig.

Knack (Playstation 4)

Jag tror på riktigt att tv:n var inställd på fel upplösning, för så här fult och grynigt KAN inte ett PS4-spel vara. Jämte spel som ”Beyond” och ”Watch dogs” var det inte direkt så att man fick andnöd av hur innovativ spelmekaniken var heller.

Driveclub (Playstation 4)

Behövde vi ett till banracing-spel? Behövde ens Sony det? Det är inte det att jag inte har förtroende för Evolution: det lite bortglömda ”Motorstorm” är ett av mina allra käraste PS3-minnen. Men jag hade mycket hellre sett en påkostad PS4-version av ”Gran turismo 6” på E3 än det lite luddiga ”Driveclub”, vars sociala fokus som gör sig riktigt illa på ett mässgolv. ”Luddig” är förresten raka motsatsen till vad grafiken är: nästan plågsamt skarp, med taggiga konturer och bakgrunder som knappt håller PS3-klass. Kanske valde Sony en riktigt dålig bana att dema, men av dagens testsessioner att döma råder det inget tvivel om att ”Driveclub” är fulare än ”Forza 5”.

Gran turismo 6 (Playstation 3)

Spelade bara någon minut. Hann inte bilda mig mycket till uppfattning. Men snyggt var det då inte. Och hela grejen med att glida ner i en enorm plastkokong försedd med ratt och pedaler bara för att spela ett racingspel är inte riktigt något jag går igång på. Med andra ord är jag inte rätt man att fråga om det här spelet. (Fråga mig om det första ”Gran turismo” istället. Ett av mina favoritspel någonsin.)

Killzone: Shadow fall (Playstation 4)

Jag får väl ett spann ilskna fanboys på mig nu, men jag har aldrig varit särskilt tokig i ”Killzone”. ”Shadow fall” ser inte ut att ändra på den saken. En habil shooter (det senaste decenniets vanligaste omdöme i spelvärlden) med några roliga idéer – typ att man har en egen liten drone som kan elchocka fiender, hacka larm och plantera ziplines. Jag saknar den semi-monokroma estetiken som verkligen brände fast det första ”Killzone” i minnet – ”Shadow fall” ser ut typ som vilket spel som helst. Och då menar jag inte next gen-spel. Efter ”Driveclub” är det nedslående att se ännu fler taggiga konturer, onaturligt skarpa övergångar mellan objekt och halvdassiga ljuseffekter. Jag börjar undra hur jag kunde bli så impad av ”Shadow fall”-demot på den första Playstation 4-presskonferensen i februari. Och varför det inte var det jag fick spela idag.

Beyond (Playstation 3)

Det enda som kan sänka det här spelet är om Quantic Dream gör en ”Fahrenheit” och slänger in en massa skit (jättespindlar, utomjordiska konspirationer, välj själv) som bara grumlar storyn i onödan. Huruvida de faktiskt gjort det kan jag inte riktigt avgöra. Efter ”Heavy rain” känns det minst sagt skumt att teleporteras till Somalia för att förgöra fiender med hjälp av psykiska superkrafter. Men spelmekaniken sitter överlag som en smäck, och protagonisten Jodie (Ellen Page) är på god väg att bli den hårdaste spelhjältinnan sedan Samus Aran.

Thief (Playstation 4)

Ett av dagens köttigaste demos. Och definitivt det med mest tuggmotstånd. Square Enix är inte direkt rädda för att visa upp nya ”Thief” – sekvensen som fanns att testa i deras monter var på tok för lång för att jag skulle hinna plöja hela. Och svår. Den som oroar sig för att ”Thief” ska gå och bli publikfriande action oroar sig nog helt i onödan.

Batman: Arkham origins (Xbox 360)

Jag vill verkligen vara skeptisk. ”Arkham origins” är lika originellt som sin titel: det är ännu en prequel till en succé, ännu en serie som skeppats till en ny utvecklare för en förutsägbar och kommersiellt trygg fortsättning, ännu en stortitel som åtföljs av en bärbar spinoff.

Tyvärr ser det skitbra ut. Ett läckert E3-demo behöver verkligen inte vara en garant för kvalitet, och ”Arkham origins” har många fallgropar kvar att navigera förbi. Men den frostiga, dimmiga atmosfären fångar in en innan man ens hinner överväga att värja sig. Skyskraporna som bildar en kolsvart mur i horisonten, snön som färgas röd av nödljus och strålkastare, wireframe-grafiken som gnistrar i blått och brandgult när Batman försöker rekonstruera ett brott. Inget Playstation 4- eller Xbox One-spel jag spelat sätter en lika tung stämning lika omedelbart. När den här serien tar språnget till nästa generations konsoler, då kommer man känna sig smutsig som någonsin lät sig imponeras av ”Ryse” och ”Killzone: Shadow fall”.

Lego Marvel super heroes (Xbox 360)

Gjorde en enda anteckning medan jag spelade ”Lego Marvel super heroes”:

+++++

Alltså, jag måste bara släppa alla pretentioner och säga detta: fy fan vad bra det är. Fy faaaaaaaan. TT Games är tillbaka med ett Lego-spel som ska bli större än alla andra (om jag förstod saken rätt, men det låter ju helt sinnessjukt), ha samma sorts färgglada grafik som vi minns från ”Lego Indy”, och dessutom släppas till både PS4 och Xbox One. Som bonus får vi ett hundratal karaktärer med någorlunda distinkta förmågor och förlagor. Du har inte dött av gullighetsöverdos förrän du sett en superdeformerad Iron Man rensa ett rum i ”Lego Marvel super heroes”.

Killer instinct (Xbox One)

”Spelar du mycket ’Street fighter’?” frågade min motståndare mig när jag vann en rond i ”Killer instinct”.

Och det säger väl allt man med gott samvete kan säga om ”Killer instinct” i dagsläget: det finns ronder, och det påminner om ”Street fighter”. Jag får återkomma med ett utförligare omdöme när jag spelat 2000 matcher istället för två.

Crimson dragon (Xbox One)

Det är väldigt svårt att se att det här är ett next gen-spel. Vilket är lika synd som överraskande: det briljanta ”Panzer dragoon orta” fick hakor att braka ner i källaren när det släpptes till Xbox en gång i tiden. Yukio Futatsugis nya spel är, som titeln antyder, en ganska rak spirituell uppföljare med snarlik spelmekanik. Och då får det ärligt talat se ut precis hur det vill.

Ryse (Xbox One)

Det kanske bara är jag, men förrenderade mellansekvenser känns mer 1994 än framtid. Och när skärmen plötsligt fylls av komprimeringsartefakter är det svårt att förstå varför Crytek behöver ta till det greppet – det blodiga romarröjet i ”Ryse” hör nämligen till de snyggare spektakel jag skådat på nästa generations konsoler. Grafiken är smått förförisk med sina skimrande rustningar och intensiva ansiktsanimationer. Estetiken landar någonstans mellan ”God of war” och ”Assassin’s creed”: svulstiga vyer över kladdiga slagfält, en grafikmotor vars främsta syfte tycks vara att pumpa ur sig lik och avhuggna lemmar – men, anar man, med något slags historiskt korrekthet som ambition i botten. Striderna påminner dock mer om ”Arkham”-spelen, om än med en överdos av quick time events och klonade fiender. Förutom det kan Crytek och Microsoft ha en vinnare på sina händer. Åtminstone så länge de vågar hålla ”Ryse” i realtid.

Project spark (PC)

”GTA” får akta sig, för ”Project spark” kan komma att annektera hela genrebeteckningen ”sandlådespel” för sig självt. Här får man en vidsträckt plan yta som man sedan kan fylla med lite vad man vill: berg och dalar, bäckar och broar, byggnader och skräddarsydda ai-beteenden. Därefter ska man – förstås – dela med sig av sin virtuella värld till resten av den verkliga världens spelare, vilka i sin tur kan modda, spara om och fortsätta modda ens kreation i en oändlig loop.

Pluspoäng för dagens mest excentriska E3-presentatör. Hoppas han ingår när man köper spelet. Eller åtminstone släpps som dlc.

Forza 5 (Xbox One)

Förmodligen det enda demo idag som jag drog igenom två gånger. Vilket delvis förklaras av den extremt korta speltiden – för som ni kanske kan räkna ut så går det undan när man sätter sig tillrätta i en virtuell McLaren och trycker högertriggern i botten. Och på tal om triggers så var det inte förrän jag spelade ”Forza 5” som jag påmindes om att den nya (sköna!) Xbox One-kontrollen faktiskt har feedback-motorer i sjäva axelknapparna.

Jag måste tyvärr medge att inte ens detta – dagens åtminstone bitvis snyggaste spel – riktigt motsvarade mina förväntningar på framtidens spelgrafik. Lite för platta omgivningar, lite för tydliga pärlband av hårda pixlar kring objekt som ska föreställa runda och mjuka. Men när jag växlade till den interna vyn i slutet av mitt sista lopp och såg asfalten skimra kritvitt under en bländande sol, då kände jag för första gången att vi äntligen är på väg in i framtiden. I 250 km/h.

Brothers: A tale of two sons (Xbox 360)

Precis när den väldigt långa E3-dagen var på väg att ta slut stötte jag på Josef Fares i Microsofts monter. Några sekunder senare stod jag framför en demostation med ”Brothers” och fick en detaljerad rundtur av den nyblivne spelregissören. Inga nyheter, detta, men: sjukt fin grafik. Sjukt fint koncept. Sjukt fint att vara svensk på årets E3.

Playstation 4-priset var inte dagens största hjärtattack.

Några timmar tidigare satt jag i sängen och jobbade, utan byxor, med hög musik i öronen.

Hörde en skräll.

Jobbade vidare. Hör ändå skrällar stup i kvarten eftersom min balkong som sagt vetter mot skrällbenägna Sunset Strip.

Bestämde mig några sekunder senare för att ändå kolla vad det var som hänt. Kanske en rolig krock eller något, tänkte kanske Instagram-halvan av min hjärna.

Vad som hänt?

Att en främmande kvinna släppt in sig själv i mitt rum och börjat rota i minibaren så att min Red Bull ramlat ut på golvet med ett brak.

Jag bara satt kvar, stel som ett skelett, utan byxor, stammande. ”Jag bara kollar minibaren!” förklarade hon hjälpsamt. ”Jag är minibar-ansvarig! Vill du ha mer is?”

Sedan gick hon. Som om det här med att dundra in i halvnakna folks rum utan att först påkalla deras uppmärksamhet var det mest normala i världen och inte krävde någon ytterligare förklaring.

När jag skriver detta kommer jag för övrigt att tänka på vad en av mina taxichaufförer (det blir typ 300 per dag, det är så man tar sig fram här, jobbigt nog) sa igår: ”I West Hollywood är alla bögar och lesbiska. Till och med på hotellen, städpersonalen, alla är bögar och lesbiska! Hahahahahahahahahaha!!!”

Märklig stad, märkliga människor.

Eventuellt märkliga besökare också.

Ligger lite efter med bloggandet, så föregående inlägg handlade egentligen om föregående dag.

Idag åkte jag och VMU ”Godzilla” Martinsson till LA County Museum of Art för att istället roa oss med detta: