Framme i LA. Sa jag att jag skulle hit? Det skulle jag. Men inte längre, för nu är jag här.

Några tankar om tingens tillstånd:

• Trots att jag instagrammade den här bilden,

, med bildtexten ”Värmen”, så är det snarare rätt svalkande att komma hit från Tokyo. Några grader kallare, och mycket lägre luftfuktighet. Att andas här känns inte som att suga på en varmluftspistol.

• Flög hit med Singapore Airlines. Det skiter väl ni i, men de är ett av världens högst rankade flygbolag, och jag är tyvärr lite nördig när det gäller sånt, så det var spännande för mig (och värt hajpen – bättre flygplansmat har en nu levande mun aldrig smakat). Dessutom hade de den goda smaken att skjutsa mig utan mellanlandningar i en A380-800 (världens största passagerarplan – det där monstret som det var så mycket snack om vid debuten för något år sedan). Och DET skiter väl inte ens ni i? Isåfall är ni inte mina kompisar längre.

• Hotellet jag bor på är ”hippt”. Är det så ni ungdomar säger nuförtiden? Eller säger ni ”dub step” istället? ”Gangnam style”? The Standard är nog alla tre på en gång isåfall. Det spelas svinhög musik i lobbyn, där de tydligen har en egen DJ (som jag dock inte såg bland alla halvnakna hipsters som var på väg till den ännu mer hajpade poolen). Annars är lobbyn mest känd för att det brukar ligga något slags kvinna i en glasbur bakom receptionen. Fast tydligen bara kvällstid, så den var tom när jag kom hit. Det kryllar av insinuationer i övrigt också: på nyckelkortet står det ”slip it in”, och man kan välja om AC:n ska ”blow hard” eller ”harder”. Allt detta låter väl otroligt skitnödigt och påfrestande, men jag tycker faktiskt bara att det är behagligt. Man känner verkligen att man befinner sig i något slags smet. (Sorry för DEN insinuationen.)

• Mitt retro-stylade rum är mysigt men rätt fult. Å andra sidan: vad är inte fult i LA? Alltså, det här måste vara en av världens minst estetiskt attraktiva städer. Ett jävla tarmvred av motorvägar, och så ett och annat pastellfärgat ruckel dumpat i drivorna av sand och damm där det finns lite plats över. Får skriva ett längre inlägg om detta vid tillfälle, för ni verkar inte övertygade riktigt än.

• Det bästa med hotellrummet (som ärligt talat är bra på rätt många sätt, förutom att det som sagt är fult och luktar illa, men det gäller ju mig i minst lika hög grad) är att jag har en balkong som vetter ut mot Sunset Strip. Det här området är mig kärt eftersom det var nästan precis här jag bodde när jag var i LA första gången (2005, vilket fan snart är tio år sedan, herregud). Vet inte om det skulle ha varit det annars. Men jag ska inte bara negga, det är åtminstone… högljutt.

• Hörde ett brak när jag skulle gå ut på balkongen och ta lite bilder. Det var någon som hade dundrat in i vegetationen vid entrén med sin bil. Så jag tog en bild på det istället.

You done goofed.

• Bestämde mig för att bekämpa min jetlag genom att ta en lång jävla promenad istället för en tupplur. Ungefär så här gick jag (och tillbaka):

Väldigt mysigt var det. Apropå uppfriskande så är det ändå något speciellt med att komma från världens typ tryggaste, blygaste stad till en där folk på öppen gata skriker åt en att man ska visa röven, frågar om man ska med till House of Blues för att ”pull up turnips” eller bara i största allmänhet raglar runt med drogögon mitt i ansiktet. Drogögon som för övrigt väldigt gärna tycks söka sig till min nyinköpta kamera. Fast hellre det än min röv.

Den viktigaste av mina destinationer. ”Världens bästa snabbmatskedja” – de tillagar typ allt från scratch på plats – visade sig vara ganska jävla bra, ja.

• Min flickvän mailade och sa att hon var ”ute i NYC”, vad nu det betyder. Kul låter det iaf. Känns sorgligt att vara i USA utan att träffa henne. (Det kommer ingen punchline här.)

• Nyfiken taxichaufför: ”Svensk journalist? Jag trodde du var en norsk speldesigner.”

• Beställde en ice cream sandwich till efterrätt när jag slängde i mig lunch på rummet. Eftersom det här är USA borde jag kanske ha insett att den skulle vara större och mer mättande än varmrätten. (Och ja, det där är en normalstor tallrik.)

Jag fick en arg kommentar:

”Fuck you, Affe!!!!!! Din mamma hade rätt när hon sa att din blogg var marginellt bättre än Hitler i början, men att den nu inte ens kan mäta sig med hans allra sämsta dagar!!!!!!!!!!!!”

(Jag parafraserar.)

Två saker angående detta:

1. Shit, ta det lite lugnt. Har någon glömt att ta sin antimiffikationsmedicin idag?

2. Jag skrev ett långt svar här, men blev lite äcklad när jag läste igenom det och insåg att det bara handlade om Mig och Mitt Utöfvande af Konst. Nöjer mig med att behålla denna bit av det där självupptagna sjoket: ”hjärnkrupp”. Det borde besvara alla frågor alla kan tänkas ha.

Och nu: ett par roliga bilder som plåster på eventuella sår.

Googlade ”bad drug lyrics” för att finna inspiration till ett blogginlägg nyligen.

Hett tips: googla inte ”bad drug lyrics” för att finna inspiration till ett blogginlägg, varken nyligen eller i framtiden.

Gör du det kommer du nämligen inse att det finns minst en låt som heter ”Bad drug”, och att det är texten till den man hittar om man googlar dess titel plus ”lyrics”.

Du kommer även inse att nämnda text sammanfattar det mänskliga tillståndet bättre än ditt himla blogginlägg någonsin kommer kunna göra.

Därefter kommer du vara i behov av en riktigt dålig läkemedel för att överhuvudtaget kunna gå vidare med livet.

Hursomhelst – här har ni mästerverket, i översättning av Google Translate:

”Bad Drug” (Heter tydligen exakt samma sak på svenska som på engelska!, reds anm.)

Ge mig till mig på morgonen

På kvällen, vet att jag behöver det igen

Gör mig vill det, fick ha det

Behöver veta dig, Gud jag behöver dig så illa

Ställ in tungspetsen

På toppen av min

Trampa på tårna

Du hänger runt mig som en

Bad, bad, bad, bad drog, drog, (…eller det var inget, reds anm.)

Lamplighter på gatorna, är alla dj spelar beats

I mitt i natten

Du hänger runt mig som en

Bad, bad, bad, bad drog, drog,

Bad, bad, bad, bad drog, drog,

Varför jag behöver dig som en dålig, dålig, dålig läkemedel

Liksom kallfront pågår starka

Rör dig som en het knapp

Rör dig hela natten lång

Måste ringa mina vänner

De är på det igen

Fick hundarna, fick drogerna och nycklarna till min Benz

Kontroll händerna, skakar som ett

Håll det som en hemlighet, plus 20 spelet medan de ämnen gör

Måste ta min tid, inte kan rusa som det händer över natten

Ja jag gör skiten varje

Om det kommer till detta

Varför jag behöver dig som en dålig, dålig, dålig läkemedel

Ja jag gör skiten.

Falskt alarm! Dagen är räddad, tack vare min vän Yuka Tuka, som la upp bilden nedan på Facebook, hjältemodigt omedveten om att den strax därpå skulle förvandlas till det i särklass bästa inlägget någonsin på en av Sveriges tre största bloggar om Aftonbladet-redaktörer i Tokyo.

(Vet inte om man borde förklara det här på något sätt, förresten? Sangenjaya är en plats, Roppongi en annan. Så här går det tydligen när Google Translate försöker översätta japanska platsnamn från svenska till engelska.)

Vi fick sätta betyg på varandra i skolan idag. Jag gav alla andra omkring 15 av 20, och mig själv 0 av 20, med motiveringen ”värre än Hitler”.

Det har med andra ord varit något av en dyngdag. Men ibland ska man väl ha en sån också. (Eller 28 000 i rad.)

Pallar inte återuppleva alla missöden genom att beskriva dem här på bloggen, eller ens genom att utveckla en rafflande virtual reality-attraktion med fotorealistisk wireframe-grafik tonsatt av det prisbelönta rockbandet Kiss®.

Och när man inte pallar det, då har det fan gått långt.

Härnäst ska jag ”ner” ”på” stan och trotsa sömndruckenheten i syfte att ragla runt som något himla miffo i jakt på vad det nu var jag behövde köpa inför resan. (Antimiffikationsmedicin?)

Har jag tur är Eva Braun online på Skype när jag kommer tillbaka.

Mår så jävla 不bra idag, men ibland ska man väl göra det också (till exempel varje dag). Jobbade nästan hela natten, sov tre timmar, sedan läsövningar i skolan som fick hjärnan att kännas som om den låg under en köttklubba i fyra timmar, sedan gick jag hem och däckade av dumhet (samt jobbade lite mer i semisömnen).

Nu är klockan strax efter 22.00, och jag har ännu en riktigt usel natt av plugg och jobb framför mig.

Får alltid så dåligt samvete när jag sovit på dagen, även om det (som nu) var planerat i förväg. Vaknar svettig, skamsen och övertygad om att jag dragit skam över släkten Holmgren, eller åtminstone det ökända subsläktet Alfred Holmgren.

Å ena sidan är det förstås skönt att vara marginellt lite mer utvilad än när man raglade hem och stupade i sviterna efter en katastrofal skoldag. Å andra sidan känns det inte alls skönt att det dygn man skulle behöva ägna åt jobb och plugg komprimerats ihop till en äcklig, sömndrucken liten stump som sedan leder rakt in i nästa dag utan att passera sängen.

(Chockerande insikter, detta. Var är min puff på ettan?)

Men snart börjar väl solen skina igen även över mitt liv. (Bokstavligt talat, alltså, eftersom jag åker till E3 på lördag.)

Det här var ju ett tråkigt inlägg, och tråkigare ska det bli. När jag letade E3-bilder till veckans speluppslag hittade jag nämligen ett gammalt klipp som jag och Peter spelade in i LA 2011. Jag blev så till mig över dess tråkighet att jag blev tvungen att ladda upp det på det där ”You-Tube” alla pratar om. Sedan blev jag tvungen att bädda in det i ett inlägg på den där ”Tokyo-bloggen” ingen pratar om.

Mycket 不nöje.

Nedan: ett av de roligaste inläggen någonsin på sajten twitter.com (och tro mig, jag har läst HUNDRATALS).

Kanske lite fusk eftersom det inte ens var avsett som ett skämt. Men så har jag heller aldrig påstått att det här skulle vara ett av de mest sanningsenliga inläggen på sajten bloggar.aftonbladet.se/alfred.

Pretty disappointing that I only have ONE facebook friend who's down to bang http://t.co/nkxvZORRNu

— David Thorpe (@Arr) May 10, 2013

(Backstory: Arr är arrg över att bara en av hans Facebook-vänner letar ligg. Men råkade länka till något annat än en bild på sin vänner-lista.)

(Briljant rubrik. Fattar inte vad man ska med rubriker till. MVH Alfred Holmgren, journalist.)

Vill inte att den här bloggen ska bli något himla rop på hjälp. Någon sådan behöver jag nämligen inte. (Någon blogg, alltså. HA! Jag skojar, jag skojar. Det här var ett skämt på internet, för den som tycker att det finns för få av dem.)

Hursomhelst: lite stress har ingen dött av, utöver alla som dött av lite stress.

Det är som Bruce Springsteen sjunger: vi måste hålla hårt i det vi har, det spelar ingen roll om vi klarar oss eller ej, för vi har varandra, så länge vi håller varandra i handen och lever på bönor.

Dags att lätta upp tonen lite. Jag vill minnas att jag lovade er uppemot två bilder idag. Här har ni flera TUSEN, i extremt snabb följd:

Sitter i sängen och funderar på om jag ska släpa min usla lekamen till skolan idag.

Eller min FANTASTISKA lekamen.

Det blir nog varken eller.

Den här veckan går väl knappast till historien som en av mänsklighetens bästa. Alldeles för många prov, deadlines och läxor, samt alldeles för lite sömn, för mänsklighetens smak. Å andra sidan är väl mänsklighetens smak inte mycket att förlita sig på, med tanke på att mänskligheten redan haft den usla smaken att försätta sig i den här situationen till att börja med. Man tappar ju hoppet på den ibland, alltså.

För övrigt så jävla ovärdefull känsla att ta ledigt från skolan och inte ens kunna njuta av det pga sömnbrist. Speciellt när man mer eller mindre riskerar att bli deporterad om man gör det för ofta. (Skolkar, alltså. Om det finns en lag mot att njuta för ofta är nog inte jag den som kommer upptäcka det först.)

Nästa vecka blir det jobb dygnet runt, sedan två slutprov till när jag kommer hem måndagen därpå, sedan jobb dygnet runt ett tag till, och så ska jag väl hinna med att dö av värmeslag någonstans mitt i allt det där också.

Livet gör med andra ord vad det gör bäst.

(Men om du är ung ska jag låta bli att spoila exakt vad.)