Bad en av våra spelskribenter recensera ”Grid 2”. Ett par dagar senare fick jag texten nedan skickad till mig.
Kanske lite oprofessionellt att hänga ut resultatet på bloggen så här, men det här liknar inte ens en spelrecension enligt mig.
Hen har ju för fan inte ens angett vilken knapp man gasar med.
Grid 2 är fanerad med flera träslag, bland annat amarant, björk och rosenträ, så kallad intarsia, i ett mönster föreställande lagerblad och en kvinnlig medaljong. Haupt var verksam 1770 till 1784 och anlitades flitigt av Gustav III. Just detta racingspel ägdes troligen av en operadansös med försänkningar i kungahuset.
– Det är en fröjd för alla sinnen! Handens magi, de påkostade materialen, precisionen och inte minst spelets resa genom sekler, säger Henrik Åberg, chef för konstavdelningen.
Med tanke på att usla Sonic-spel är Segas största födkrok kom det som en chock för många att nya ”Sonic: Lost world” faktiskt inte alls ser helt uselt ut.
Vad de glömmer bort är att Sega är lika duktiga på att lära sig av sina misstag som Lindsay Lohan.
De glömmer även bort att Sonic-spelen sällan blottar fulla vidden av sin uselhet förrän de faktiskt släpps. Rutinen sitter som sten vid det här laget: peppa upp sig över ny utannonsering, falla för hintarna om att serien ska söka sig tillbaka till Sonics rötter, försöka blunda för allt smaklöst nonsens som ändå slängts in för säkerhets skull, spela själva spelet, förbanna dagen då man själv och/eller Yuuji Naka föddes, börja om från början igen.
Och ”Lost world” följer mönstret till punkt och pricka: en till synes renodlad approach som får puritanerna att jubla, helt random titel, ännu mer random bifigurer. (För övrigt helt otroligt att musiken och karaktärsdesignen en gång i tiden var två av den här seriens trumfkort.)
Men vill du också låta dig trollas av ”Lost world”-trailern är du välkommen att göra det här nedan.
Det var under dagens andra lektion som min telefon började tjuta och surra, trots att jag stängt av alla ljud och vibrationer. Jag höll på att skita på mig när den höga, skärande jingeln plötsligt fick hela mitt lilla skrivbord att skallra. När jag tittade på hemskärmen visade den meddelandet ovan (skrivet på rätt jobbig japanska, så jag förstod ungefär lika mycket som du – dvs orden ”DRILL” och ”DISASTERDRILL”).
Det som gör hela händelsen ännu märkligare är att jag är den enda i klassen som fick det här. Hörde dock senare från en annan svensk i min skola att tre personer i hennes klass också bedömdes vara viktiga nog att ta emot denna officiella information om vad man ska göra i händelse av en katastrof. Tolkar detta som att regeringen vet vad den gör och att jag inte ska dela med mig i onödan. Pöbeln får säkert separata utskick med hänvisningar till egna, mycket sämre skyddsrum så småningom. Du kan alltså skatta dig lycklig som läser den här bloggen och därmed får veta vilka VIP-skyddsrym i Shibuya du ska bege dig när en jordbävning sätter alla transporter ur spel.
Uppenbarligen stod inte vår lärare heller på VIP-listan: när jag visade henne meddelandet blev hon halvt ställd, och trodde först att den stora jordbävning som omnämns hade inträffat på riktigt. Trots att jag bett henne tolka innehållet åt mig blev det jag som fick förklara för henne att det bara verkade vara en övning.
Nästa gång får de gärna säga till i förväg så jag kan köpa en blöja.
• Interceptade en ytligt bekant precis utanför min port 02.00 i lördags. Hen blev inte alls glad av att se mig, utan lyckades knappt säga annat än att det hela var så himla ”awkward”. ”Jag bor här”, påminde jag henom. ”Jag med”, svarade hen. ”Ibland.” Sedan tog hen ut sin frustration på min McDonald’s-påse (jag skulle hem och jobba med e-sport-SM, så behövde energi inför resten av natten): ”Du går alltid runt med en snabbmatspåse när jag ser dig. Och den där ser väldigt stor ut”, sa hen och blängde misstänksamt på min modesta middag.
• En av modellerna jag träffade i söndags (gud vad glammigt det låter) berättade att hen pluggat på två av Nordamerikas finaste skolor – hjärnkirurg skulle hen bli – innan hen hoppade av för att flytta till Japan och, vad jag förstår, satsa på sitt eget klädmärke. Någonstans på vägen hann hen också modella för märken som Hermès, vilket tydligen inte var så kul. Hen antydde att hela historien fått ett ganska tragiskt slut innan hen återgick till att försöka scora lite mer psykofarmaka.
• En person i lördagens picknicksällskap fick tydligen i sig ännu kopiösare mängder sprit än de andra, vilket ledde till en afton fylld av tragikomik och äktenskapstrubbel. Bland annat fick hen för sig att hen skulle be izakaya-personalen att spela Daft Punk (till saken hör att de aldrig spelar någon musik alls). Hen gick runt i hela lokalen och pratade förvirrat med folk om detta, eller kanske något helt annat. Sedan försvann hen upp på tredje våningen. Efter en stund kom hen tillbaka med förklaringen ”De erbjöd mig en penis och en lina kokain”. (Vars grad av sanning nog inte riktigt var i nivå med henoms promillehalt.)
• Träffade en lustig figur av brittisk börd, ”från en bra familj”, som jag antar kände sig kvävd av aristokratin och istället gav sig iväg till Asien i ung ålder. Hen hade bland annat tillbringat ett år i Bangladesh innan hen hamnade i Japan och stadgade sig. Det här gladde inte hens far, som är en högt uppsatt nationalistisk politiker i hemlandet. ”Jag kommer ihåg när jag berättade att jag skulle gifta mig med en japan, och jag kunde höra honom bara… ’uöööllrrrgggööööÖÖÖÖÖRRGRGRGRGRJRAAAAAAAAAAARGHH!!!!!!!!!’” Men sedan dess har pappan tydligen lugnat ner sig, och blivit mer fäst vid nämnda japan än sitt eget barn. ”Varje gång jag säger ’hej, pappa’ verkar han helt ointresserad. Men när HEN hälsar på honom blir han alldeles till sig.”
• Efter izakaya-hänget i lördags raggade jag med mig en japansk kille med helt otroligt snygga ben till Beat Café i Shibuya. Beat, som egentligen är en bar, har blivit något slags nav för en viss sorts västerlänningar och japaner som vill hänga med en viss sorts västerlänningar. Och det ville definitivt den här japanen, som varit tokig i Sverige sedan otroligt snygga barnsben. Däremot var han inte lika förtjust i britter, trots att han frivilligt bott i London i tre år: ”I’ve bever met a British person who’s… like… NORMAL. They’re always drinking, and never working, and always reading The Sun.”
• Lite spelutvecklare ingick också i lördagens sällskap. Jag tror inte de är superbekväma med att jag är journalist, vilket är helt okej eftersom jag inte är superbekväm med att de är spelutvecklare. Jag har vänner hemma i Sverige som också jobbar med spelutveckling, vilka jag faktiskt är helt bekväm med!, men man får ju nästan bita sig i tungan ibland. Och då kan jag knappt föreställa mig hur det känns för DEM.
• Passade på att lära Yukis lite nya svenska fraser. Hon hade stora problem med att uttala ”jag är hårdrocksbläckfisken” (mer användbar fras kan väl knappast tänkas!), för japaner är inte så roade av långa konsonantserier. (Utöver L/R-förvirringen är ju detta det vanligaste, och mest motiverade, skämtet om engrish: att japanerna skjuter in en massa extravokaler överallt.) Hon fick det till ”bläckfixen” de första tio gångerna eller så, haha. Så gulligt smeknamn. ”It feels like my face is falling apart”, beklagade hon sig när hon försökte krysta fram konsonanterna i rätt ordning. ”Jag hoppas att hon också tvingar dig att säga saker och sedan skrattar åt dig”, anmärkte min flickvän när jag nämnde det här för henne, vilket fick mig att skämmas lite. Sedan fortsatte jag skratta.
(Om du undrar varför jag inte vill avslöja vissa personers kön: läs inlägget igen.)
Väder-appen påstår att det är varmt. Går ut på balkongen för att kolla om den ljuger. Det gör den inte.
Utsikten från fönstret vid hissarna på min våning. På andra sidan spåren: Kabukichō, Tokyos yakuza-dominerade red light district.
Lobbyn.
Här bor jag.
Min gata, sedd från den stora korsning som leder vidare till stationen och resten av Shinjuku.
Den här gatan leder in i östra Shinjuku och läskiga Kabukichō. Den är även känd från introt till en viss film.
Promenerar mot den enorma Shinjuku-stationen.
Västra entrén.
Yamanote-linjen går i en cirkel runt centrala Tokyo. Idag ska den ta mig till Harajuku. Fyra minuter, typ tio spänn. Bor man längs Yamanote-linjen har man tur. Det har jag.
Eftersom jag har japansk mobil går inte slutarljudet att stänga av. Därför ska man akta sig för att fota på tåget, eftersom folk kan få för sig att man är ett pervo. Jag håller reflexmässigt för högtalaren med ena pekfingret och öser på ändå.
Harajuku-stationen. Alltid så himla skönt att komma hit från någon av de kvalmigare stadsdelarna. Plötsligt kan man andas igen.
På väg mot Yoyogi-parken.
Rockabilly-killarna gör sig redo för dagens show. Varje söndag är de här och dansar järnet.
Obarmhärtig sol idag också.
Ja, fråga inte mig. Cosplayers?
Många samlas kring den här stora dammen/fontänen. Intill den sparkar folk boll och har sig.
Väldigt vanlig syn i Yoyogi-parken. Så pass att den känns rätt banal: folk släpar hit de märkligaste instrument mest hela tiden.
Rätt säker på att man inte kan bada här. Annars hade jag fotat under vattnet vid det här laget.
Picknick.
Den supergulliga lilla Harajuku-stationen i skymningen. Till vänster: Yoyogi-parken och Meiji Jinguu-helgedomen. Rakt fram: Yoyogi (stadsdelen, inte parken) och Shinjuku. Till höger: Takeshita Street och det mysiga myller av bakgator som kallas Ura-Hara (och är så fullsmockat med hippa streetwear-butiker att det blivit en modestil i sig). Fortsätter man promenera kommer man efter några minuter till Aoyama, där både husen och priserna är högre.
Tillbaka på Shinjuku-stationen.
Följer man den här gatan från stationens västra sida ser man snart mitt hus.
Mina kvarter. Karaoke-komplex till höger. Annars domineras området av snabbmatsrestauranger, barer och så kallade konbinis (convenience stores, dvs 7 Eleven och en massa japanska motsvarigheter).
Igår satt jag på en filt i Yoyogi-parken och spelade Uno med några vänner. På filten brevid oss satt två trådsmala kanadensiska modeller och diskuterade vilka droger de skulle byta med varandra. Omkring oss bredde ett hav av hipsters, gothic lolitas, spännisar, turister och hippies ut sig. Det spelades badminton och märkliga slagverk, dansades rockabilly, kastades frisbee, sjöngs serenader, åts japanska delikatesser, plaskades i fontäner, plinkades på gitarrer, övades på skateboard-trick, framfördes rakugo och konsumerades såna kopiösa mängder sprit att hela Harajuku skulle sköljas bort om polisen kom och hällde ut våra flaskor.
En helt vanlig dag i Yoyogi, med andra ord.
Yoyogi-parken är, som jag ganska trubbigt uttryckte det i gårdagens inlägg, det närmaste man kommer Central Park i Tokyo. Själva ytan är betydligt mindre – inte ens störst i stan – men till skillnad från i den mer vidsträckta Shinjuku Gyoen så behöver man inte betala inträde, hålla sig till särskilda öppettider eller avstå från alkohol. Som ett resultat av detta har Yoyogi-parken kommit att bli en magnet för aktiviteterna jag beskrev ovan: det är hit folk kommer för att cosplaya, dansa till exotiska rytmer, supa sig svimfärdiga och – när inte det räcker till – självmedicinera på mer… kreativa vis.
Eftersom parken råkar vara belägen i Japan så finns det givetvis en massa regler man officiellt förväntas förhålla sig till: vid ett visst klockslag spelas det upp meddelanden om att man för allas trygghets skull inte får åka skateboard eller ägna sig åt andra farliga aktiviteter. Som vanligt i det här landet är oron obefogad. De soliga söndagarna i Yoyogi – då tusentals människor samlas under trädkronorna, kring fontänerna och på de improviserade fotbollsplanerna – känns mest som ett festivalområde på valium.
Yoyogi-parken ligger logiskt nog alldeles intill Harajuku, det med all rätt sönderhajpade meckat för ungdomsmode (ja, det finns ett mecka för vuxenmode också, så det är viktigt att hålla isär dem). Svänger man av till höger när man går mot parken så hamnar man istället i en djup sagoskog som via en serie enorma träportar leder fram till Meiji Jinguu-helgedomen – en av Tokyos viktigaste och vackraste turistattraktioner.
Och då är man ändå bara tio minuter ifrån kaotiska Takeshita Street – Harajukus smutsiga kronjuvel – och Omotesandō – den långa, exklusiva shoppinggatan vars specialförmåga är att förvandla välfyllda lönekonton till fall för kronofogden.
Men någonstans i Yoyogi-parken finns förmodligen en medicin mot det också.
Jag fick också läsa upp ett gäng exempelmeningar idag (läs förra inlägget för rafflande backstory). En av dem följde en given mall som började med typ ”jag längtar verkligen efter att träffa den där personen – med andra ord så…”, och så fick man fylla i resten själv. Jag skrev ”…gillar jag honom jättemycket”. Först blev alla (inkl läraren) helt ställda, sedan började de gapskratta. ”HONOM?!??!?!?!” Gud, hoppas de inte tror att jag är bög nu. Eller en helt normal människa som inte tycker att det festligaste i världen är att killar kan tycka om varandra utan att bli stenade.
När jag pluggade japanska på SU (Scientologiuniversitetet) hade jag en gång i uppgift att skriva en konversation med en manlig klasskamrat. Vi skrev om hur mycket vi skulle sakna varandra på lovet (det japanska uttryck vi använde hade eventuellt en nyans av romantik, tror jag). Ni kan ju gissa hur vår (japanska) lärare reagerade på detta. Jag har aldrig sett en japan vara så nära att skita på sig av skratt sedan någon skämtade om en tjock person senast i Japan.
Mycket av våra studier i skolan kretsar kring att vi ska konstruera exempelmeningar baserade på de grammatiska regler vi lär oss varje vecka. Idag tänkte en person i klassen vara lustig och säga ”efter att ha försökt bajsa i en timme så lyckades jag till slut” som sin exempelmening. Men istället råkade hen säga ”efter att ha försökt bajsa i en timme så lyckades jag till slut gå ut”.
Apropå festliga fails: varje termin i skolan anordnas en kanji-tävling enligt vars resultat alla elever i hela skolan rangordnas. Idag utannonserades resultaten för denna termin. Det visade sig att jag hamnat lägre än jag gjorde förra gången, trots att jag numera går i sexan istället för femman. Så nu är jag ett misslyckande på det här området också.
