Ett av de största ögonblicken sedan jag flyttade till Tokyo, minst lika stort som när jag råkade snubbla in i karaoke-rummet från ”Lost in translation”, var när jag fick syn på anslaget ovan i ett undanskymt hörn av min lokala arkadhall Shinjuku Sports Land.
Och nej, för en gångs skull handlar det här inte om att jag hittat ett sällsynt roligt exempel på Engrish i en stad som kryllar av dem.
Utan om att det här betyder att Sports Land är samma arkadhall som jag begick min ”Street fighter IV”-debut i, en lyrisk sommarkväll för exakt sex år sedan. En arkadhall, samt kväll, som jag därefter gång på gång drömt mig tillbaka till, som med tiden antog mytiska proportioner i min igensnöade hjärna hemma i Sverige.
Och som jag alltså återvänt till, gång på gång på gång, ofta flera gånger i månaden, sedan jag flyttade till Japan 2012. Som till och med är belägen ovanpå min lokala matbutik. Utan att jag någonsin insåg det.
Vad världarna gjorde när jag fick syn på den där texten på väggen? De kolliderade.
Vad vi gör med bandet nu? Vi backar det.
2 juli 2009 var första dagen av ännu en månadslång vistelse i Tokyo (varav två veckor tillbringades med Peter F, eftersom Susanna pluggade i Shanghai den sommaren), jag hade sett till att landa i ottan bara för att hinna till en Aural Vampire-spelning i Shinjuku samma dag. (Jag hade ”upptäckt” Aural Vampire – som spelar exakt den sorts mörka synth jag alltid varit svag för, dessutom med texter på japanska!!!, hur coolt kan det bli??? – på Tokyo Game Show året innan, där de ingick i en otroligt märklig, men ärligt talat rätt fet, TGS-konsert efter en av mässdagarna.)
Så när jag dumpat packningen i min pyttelilla temporära lya på Love Hotel Hill i Shibuya (om min nuvarande lägenhet är en skokartong var den här ett glasögonfodral) störtade jag iväg till Shinjuku, jetlaggad och svettig som en gris – bara för att komma fram till kitschigt påkostade goth-klubben Christon och upptäcka att det återstod några timmar innan Aural Vampire skulle gå på.
Så jag hasade runt som en lite mindre fräsch ”Walking dead”-zombie bland Shinjukus besynnerliga små gränder ett tag, i brist på bättre saker att göra, och snubblade till slut in i en arkadhall som såg lagom lovande ut, för att ÄNTLIGEN debutera i mitt favoritspel i mitt favoritspels hemland. (Officiellt var jag i Tokyo för att plugga japanska, men ett ännu större mål var att lära mig spela med sticka.)
Resten av kvällen och natten blev en av de roligaste i mitt liv, en fras jag återanvänder flitigt här på bloggen, men om jag ombeds lista mina roligaste kvällar/nätter på min dödsbädd (om sisådär 10–15 år, om jag fortsätter leva som nu) så är jag rätt säker på att den här fortfarande är topp fem.
När jag kom tillbaka till glasögonfodralet bloggade jag ner dessa mer eller mindre lyriska rader, med fingrarna spända som fiolsträngar över tangentbordet så att de inte skulle råka slita sig och beskriva exakt hur nära jag var att bryta ihop av lycka i den här stunden:
”EXCITING DREAM! ADVENTURE LIFE!! DRAMATIC MEET!!!” står det på väggen. Och det stämmer ganska bra in på varför jag är här.
När jag förbokade min Street Fighter IV-sticka i januari var mitt mål att bli tillräckligt bra på att hantera den för att åtminstone kunna stå på benen i en japansk arkadhall. Och nu är jag här. I en arkadhall i Shinjuku, där jag efter ett par våningar av ufo catchers, Taiko no Tatsujin, shooters och digitala kortspel nått mitt mål: fightingvåningen. Jag blev helt blown away av Hirose Entertainment Yard (Hey Arcade i folkmun) i Akihabara förra sommaren, de har hundratals kabinett från både forn- och framtid indelade efter genre på varje våning. Men det här är inte så himla långt efter ändå. Här finns 3S, här finns Alpha 3, här finns Super Turbo (we don’t need no stinkin? HD Remix!), här finns Tekken 6, här finns Melty Blood, här finns KOF, och så vidare. Utbudet är lite mer koncist än i Hey Arcade, men man skulle ändå kunna tillbringa veckor här.
Om man törs visa sig igen efter att ha spöats till månen och tillbaka i Street Fighter IV, vill säga. Det är ju därför jag är här: för att dämpa min abstinens och se hur länge jag kan överleva mot gemene japan. Men jag har fortfarande inte fått hem min TE-sticka, och tillräckligt bra är precis vad jag INTE är. Redan när jag står och väntar på min tur inser jag att spelarna här har lite väl bra koll på vad de gör. I den enda match jag hinner med innan jag måste rusa vidare till Aural Vampire-spelningen råkar jag välja Balrog istället för Sagat (och här vet jag inte riktigt vad jag ska skylla på) innan jag blir totalt bestad av ett monster till Ken. Han trollar minst lika bra som alla de spelare jag ägnat så många dagar åt att beundra på Youtube, Gootecks och Street Fighter Blog: FADC så snabba att man inte ens hinner se honom blinka till, snabba serier av lätta shoryukens, chockerande långa sittande combos in i EX-tatsumaki. Tre raka ronder till honom, en krossad självkänsla till mig.
På en annan vägg står det ”DREAMING !!” intill en bild på Street Fighter IV. Och det är nog vad jag kommer få fortsätta göra.
Slumpade in mig i gyttret av smågator i västra Shinjuku ikväll. Helt tyst var det, tyst och svalt. Man kunde nästan höra katterna tassa runt i gränderna.
För tjockisar med dålig smak är det bästa med Tokyo att det går att BESTÄLLA från McDonald’s här. (Jag var så otroligt avis på Susanna när hon bodde i Shanghai ett tag för en massa år sedan och kunde beställa från McD för typ 0 kr.)
Det näst bäst är att man kan göra det utan att behöva ringa och prata läskig japanska med dem (Japan måste vara sämst i världen på smidiga webbtjänster – men så är ju inte McD ett japanskt företag heller).
Det enda som suger är att det är väldigt dyrt – minst 120 kr inkl leverans – och att utbudet av klassiska husmansburgare är ovanligt skralt. Vill man inte ha en Big Mac finns bara QP samt ett gäng befängda inhemska varianter att välja mellan: just nu Vegetable Chicken Burger, Mogu Mogu Mac och Tonkatsu Burger.
Men det kan man förlåta när den här jäveln gör en tillfällig comeback på menyn:
En gång per dygn förvandlas min balkong till en levande konstutställning, med ett motiv som målas om i intensiv realtid. Just ikväll, efter ett sällsynt regnigt dygn, har lägenheten lysts upp först i gnistrande blått, sedan ett försiktigt rosa skimmer, sedan knallgult, sedan dunkelt sprakande rosa igen. Det ser ut som en solnedgång i ”Ocarina of time”, eller kanske snarare ”Spec ops: The line”.
Varför har vi inte såna här solnedgångar i Sverige (och tro mig: bilderna kommer inte i närheten av att göra dem rättvisa)? Det vet jag inte riktigt. Men jag vet att det är en starkt bidragande orsak till att jag inte vill flytta tillbaka riktigt än.
Jag tog ju en lång paus från bloggen mellan min resa till Pokemonien (i februari) och E3 (i juni). Under tiden hände det en massa väldigt, väldigt roliga saker. Om mitt liv i Tokyo känts tommare än vanligt är det förmodligen för att det har haft allt detta att konkurrera med:
Tillbaka på svensk mark. Eller rättare sagt svenskt golv, närmare bestämt det i min lägenhet i Shinjuku. (Vilket är svenskt i bemärkelsen att jag äger, eller åtminstone tillfälligt koloniserat, det.)
Skönt att vara hemma. Men också: samma tomma känsla efter alla mina resor det senaste halvåret.
Mycket promenader har det blivit. Det finns knappt en dag då min första instinkt när jag vaknar inte är att ge mig ut i solen. (Nämnde jag att jag är svensk?)
Man hittar rätt mycket, och det är rätt mysigt att gå runt med podcasts i öronen och bara ta in omgivninarna. En rätt skabbig liten park där ett par kvinnor påtar i rabatterna kring en byst föreställande en för mig okänd potentat (plaketten hjälpsamt översatt från japanska – till grekiska). En massa – förlåt, en HIMLA massa – tempel. Små, små hur omgärdade av ännu mindre murar (ibland garnerade med taggtråd – antagligen för att hålla borta hentais som vill tjuva trosor från klädsträcken), och ännu mindre gummor. Solgrillade bakgator kantade av automater som säljer läsk, kaffe och grönt iste, där det enda man hör är fågelkvitter och klapprandet av klackskor.
Tror jag nämnde förut hur osedvanligt kluven jag varit till min livssituation här i Tokyo i år, i både emotionell och fysisk bemärkelse (eftersom jag bokstavligt talat bara tillbringat ca 50 procent av min tid här – och mindre ska det bli, med tanke på att jag som vanligt kommer tillbringa juli och augusti i Sverige). Jag har haft rätt kul då och då, och det har trots allt blivit mängder av trevliga stunder i parken nere vid Park Hyatt (slump att den bästa platsen att sitta och läsa på skulle vara belägen just där), men det är något som skaver också. Jag mår bra och har det fint (om du undrar, mamma), men det är sällan jag uppnår de där riktiga glädjerusen. Det känns konstigt att skriva om det, åtminstone offentligt. Undrar om jag verkligen vill publicera det här. Känner mig på sätt och vis pressad att skriva det folk förväntar sig varje gång man nämner att man bor i Tokyo: WOW, det måste vara helt SJUKT, det låter som rena DRÖMMEN, etc. Så som det många gånger faktiskt känts också, på alldeles riktigt. Men efter alla dessa resor, och alla otroliga saker jag sett och upplevt… Längtar jag bort? Den förbjudna tanken.
Kanske är det bara jetlag och dålig sömn. Kanske är det att jag sitter hemma och jobbar hela dagarna, bortsett från nämnda promenader. Undrar om jag inte börjar få nog av det, att det är därför den där instinkten kickar in nästan varje dag (tidigare år har den inte existerat alls), att jag måste ut härifrån. Eller om det bara är att jag varit så mycket bland folk när jag rest, och att det då känns väldigt märkligt att komma tillbaka till tystnaden här. Jag har ju alla råvaror omkring mig, någonstans, men jag vet inte hur jag brygger en mirakelkur på dem som kan få allt att kännas toppen igen. Men i brist på bättre lösningar kommer jag nog fortsätta gå tills jag hittar den sista magiska ingrediensen, vilket uttryck den än tar sig.
Det ligger en ficklampa istället för en bibel i skrivbordslådan här på hotellrummet. En subtil påminnelse om att min bristande överlevnadsinstinkt skickat mig från en spricka mellan kontinentalplattorna till en annan.
Samt ytterligare en påminnelse om att jag är nära Där Det Händer, eller i detta fall Där Det Kan Hända. (”Det”: den djupt ocharmiga naturkatastrof som den lokalproducerade storfilmen ”San Andreas” just nu låter explodera på biodukar världen över.)
Jag lånar både formuleringen och filosofin från Filip & Fredrik, som jag lätt återkommer till när jag är här eftersom de flera gånger pratat om sina resor i ungdomen till just Los Angeles, för att bo just på The Standard, just för att vara nära Där Det Händer. En känsla som får luften att spraka i hela Hollywood, oavsett om man promenerar bland palmskuggade arkitektritade miljondollarvillor uppe bland kullarna eller sicksackar mellan skummisar på väg till McDonald’s. Jag läser ”The men who would be king” och hajar till när det står att Jeffrey Katzenberg bodde (bor?) söder om Sunset Boulevard, precis som jag. Några kvarter norrut (och uppåt, som i uppåt i luften) breder Hollywood Hills ut sig, med sina kringelkrokiga ”bird streets” där filmstjärnor och -moguler trängs i ”gated communities” med utsikt över hela LA:s neonglimrande prärie.
Vis av erfarenhet begriper jag att denna obegripliga krock mellan rikedom och misär, svala pasteller och ingrodd smuts, tappar sin laddning om man stannar här för länge. Just därför känns det också extra privilegierat att dyka in i denna lilla värld bara då och då, en vecka åt gången, och flyga hem igen innan hjärnan hunnit kalibrera om sig för att svälja och smälta alla intryck, som en orm som krokar loss hela underkäken för att svälja en spädgris. (Lustigt nog var det ganska exakt så här jag beskrev Tokyo i mina första artiklar därifrån för tio år sedan.)
Och Hänt är precis vad saker har gjort den senaste veckan.
Till att börja med har det varit ett väldigt roligt E3. Det kanske låter som en självklarhet, men när det blir för många möten, för mycket spring, för mycket trumhinnespräckande trailermusik, för många pr-människor som i kör berättar för en vad man ska tycka och skriva samt för få spel är det en arbetsplats som inte direkt gör underverk för ens mentala hälsa. Det här har dock vägts upp av att jag gjort ett gäng väldigt roliga intervjuer (roligast av alla: frispråkige Playstation-chefen Jim Ryan), sett ett gäng väldigt roliga presentationer samt förstås testat ett gäng väldigt roliga spel. När man får upp pulsen lite och allt bara klaffar, då är E3 som en perfekt speedrun genom ”Mirror’s edge”, där man kutar från monter till monter, intervju till intervju, presentation till presentation med perfekt tajming. (Kutar? Ja, bokstavligt talat: Los Angeles Convention Center spänner över 80 000 kvadratmeter.)
Jag nämnde ju förresten min barndomsvän Peter Forsman i ett tidigare inlägg. Gissa vem som fick hålla mig i handen genom hela min ”Star wars: Battlefront”-session? Och gissa om det kändes ännu mer surrealistiskt än att bara träffa honom i LA (istället för Tokyo eller Stockholm). Liksom, jag har varit på E3 elva år i rad nu. Det är en tradition som är kirurgiskt separerad från allt som har med Sverige och min uppväxt att göra. Att dessa två sfärer plötsligt överlappar varandra, hjärnan kan inte riktigt få ihop det.
Utöver E3 har jag inte hunnit med så mycket. Eller rättare sagt ingenting alls förrän hela spektaklet var över för i år. Efter sista mässdagen firade jag med Pär och Victor från Reset Media här uppe i Hollywood, fast en bit österut, vid de värsta turiststråken, med stjärnor på marken och skit (Victor behövde åka och jobba i närheten, annars hade vi förmodligen inte utsatt oss för just den miljön). Det var dock kul, vi började på baren Pig ’n’ Whistle (som tydligen finns i Stockholm också, av alla ställen?!) där vi råkade ut för en ny bekantskap i form av Gambino, som namnet till trots kommer från Mexiko, och som hade suttit vid baren och druckit sedan 10.00. Vilket kan vara en av anledningarna till att han uppfattade ungefär 8 procent av allt vi sa och trodde att Sverige och Australien var samma sak. Men han var väldigt snäll och så, och ärligt talat är det kul att drabbas av annan lokalbefolkning än skyttelchaufförer, taxichaufförer och Uber-chaufförer.
Efter Pig ’n’ Whistle försvann Victor till utställningen I am 8-bit i hipsterdistriktet Silverlake medan jag och Pär fortsatte utforska det lokala kroglivet. Först gick vi till en uteservering i en gränd (charmigt) som stängde 21.20 (berätta gärna för mig hur man blir klok på alkohol-lagarna i USA), sedan en ganska pretentiös (och faktiskt extremt bra) restaurang vid namn Birch, där vi åt lite middag, varpå jag klämde i mig mitt livs kanske godaste taco tvärs över gatan. När Victor väl återvände var han härjad efter att ha försökt få tag på en taxi i 2,5 evigheter för att till slut ge upp och tråckla sig tillbaka via buss, tunnelbana och promenad. (Typ den enda myt om LA som visar sig stämma när man kommer hit är att det är en hopplöst stor stad – inte direkt i klass med Tokyo, men frånvaron av fungerande lokaltrafik gör att alla avstånd känns enormt mycket längre.) Vi såg dock till att pigga upp honom genom att slumpa vi in oss på en väldigt mörk och mysig bar vid namn Boardner’s innan vi efter några cocktails återvände till Pig ’n’ Whistle för att genomlida deras alldeles för offentliga karaoke tills de stängde. Jag gillade det stället ändå, det var en liten upplevelse att sitta mer eller mindre ute på gatan och studera den lokala faunan på nästan obehagligt nära håll (inklusive uppemot ett dussin polisbilar som ylade förbi i tät procession, till klientelets stora förvirring). Och efter allt mitt tjat om att vara Där Det Händer så är det otroligt befriande att få komma ut i friska luften och beblanda sig med lite as efter en serie solitära skrivkvällar på hotellrummet. Vi blev så inspirerade att vi satt kvar tills stället stängde. Precis innan det hände lyckades vi lokalisera Gambino vid baren, 14 timmar efter att han tagit sin första drink på precis samma ställe. Vilken trooper.
Till min oändliga förtjusning har jag utöver detta hunnit återse mina älsklingar Lacma (Los Angeles County Museum of Art) och Getty Center, dessa gnistrande, grönskande monument mitt i Los Angeles solblästrade öken av smuts och betong. Lacma-besöket kunde omöjligen toppa det för två år sedan – mitt första, då den allmänna fascinationen inför hela komplexet spetsades med en specialutställning om Stanley Kubrick, tiotals rum SPRÄNGFYLLDA med rekvisita från alla hans filmer (inklusive en eller två som aldrig ens färdigställdes). Den här gången hade de inga tillfälliga utställningar alls, vilket visserligen gav mig chansen att äntligen utforska varenda kvadratmillimeter av de permanenta samlingarna (inte lika imponerande som på Met i Central Park, men ändå rätt sinnessjuka, med en bredd – och en lika modern som exotisk inramning, med palmer och piazzor mellan de olika byggnaderna – som inget museum i Japan kommer i närheten av). Efter tre besök på lika många år kan jag äntligen luta mig tillbaka och invänta att ”100 procent”-achievementet ska poppa. Dessutom spelades det mysig livejazz ute på innergården när jag gick från byggnad till byggnad.
Getty Center var lika fantastiskt som när jag besökte det första gången ifjol (och tydligen kände mig tvungen att tömma precis hela ordförrådet i ett enda blogginlägg efteråt). Det är en plats som bara tar andan ur en, en serie retrofuturistiska bunkrar som placerats ovanpå ett berg man får åka monorail upp längs. Det närmaste konstvärlden kommit ett eget litet Disneyland (beläget bara några mil ifrån originalet i grannstaden Anaheim). Jag inledde besöket med en guidad tur den här gången, vis av erfarenhet från mina senaste besök på Met. Solen var så mördande att de delade ut paraplyer inför rundvandringen, som var tvungen att äga rum utomhus eftersom den fokuserade på Richard Meiers bokstavligt talat monumentala arkitektur. Paraplyer som var slut när jag väl började köa. Men överlevde gjorde jag, och sjukt fascinerande var det. Just den bländvita (förlåt, ”Getty-vita”, som Meier döpte färgen till) arkitekturen är tveklöst det häftigaste med Getty-centret, hur den svala 80-talsfuturismen – klädd i aluminium och travertin som brutits i samma stenbrott som den som användes till Fontana di Trevi, Peterskyrkan och Colosseum (!) – clashar med de rikt utsmyckade interiörerna, som emellanåt inkluderar hela rum som importerats från europeiska palats. Det är lika surrealistiskt som det låter, speciellt med hela Los Angeles, och allt som Händer där, som fond.
Apropå saker som tar andan ur en, om än i lite mer blygsam skala, så hann jag med två biobesök också (sjukt späckad vecka, jag vet): ”Jurassic world” och ”Mad Max”. Den förstnämnda var Imax-versionen, som jag alltså såg med Peter på Chinese Theatre redan första kvällen, efter vår Saddle Ranch-middag med Martin Lindell. Sjukt dum film, men blev inte alls så besviken som jag hade väntat mig (första ”Jurassic park” är nog den film jag älskat mest här i livet, kanske näst efter ”Lost in translation” – även om detta älskande skedde när jag var typ 11–12). Förutom på effekterna. Hisnande att moderna storfilmer fortfarande inbillar sig att datorgrafik är den bästa kryddan, oavsett råvaror. Hälften av scenerna, även de utan dinosaurier, såg helt sinnessjukt artificiella ut. Löjligaste jag sett på bio sedan ”The hobbit”, där skarvarna mellan skådespelare och renderade miljöer var lika subtila som i ett Mega CD-spel från 1993. (Alltså, jag fattar på riktigt inte. Är det bara jag som stör mig på det här? Tänker ingen annan på hur färger, ljussättning och upplösning blottlägger att det bokstavligt talat är två skilda världar som mosats ihop i en datamaskin av en töntig nörd?) ”Mad Max” var dock bara rolig och bra på alla sätt och vis, till och med rätt snygg förutom några kassa effekter precis i början. Tveklöst årets filmupplevelse, av de två filmer jag sett i år (”Jurassic world” och ”Mad Max”).
En fantastisk resa har det varit, men efter en vecka här i hetluften (samt dubbel bemärkelse) är jag, precis som varje år, så omtöcknad av oljud, solsting och intryck att jag kommer bli sängliggande med syrgasmask om jag inte flyr tillbaka ut i verkligheten snart igen. För även om jag uppskattar att en gång per år doppa tårna i all denna elektricitet ska det bli ännu skönare att komma hem till en liten skokartong i Shinjuku där det mest dramatiska som kan Hända är att en lampa går i hallen eller att curry-leveransen tar 35 minuter istället för 30.
Skönt att vara i LA så man slipper bli varm, solbränd eller må bra i största allmänhet.
17 grader enligt väder-appen, men det känns som 7 i mitt hotellrum trots att den dånande ac-kanonen fått ta rast sedan igår kväll. Sitter invirad i överkastet och huttrar framför datorn som någon himla person som bor i ett land där det redan är 25–30 grader varmt på dagarna.
Men det är som det brukar i LA, ju högre toppar desto djupare dalar. Igår var det Pride-parad precis när jag kom från flygplatsen, så skytteln vägrade köra mig ända fram till mitt hotell (evighetslånga Santa Monica Boulevard var avspärrad). Skyttelns andra passagerare blev mycket upprörd över att jag inte fick exakt vad jag betalat för, men det var inte mycket att göra åt den saken, så jag fick kånka mina väskor i värmen längs de mördande backarna upp mot Sunset Boulevard och sedan irra runt bland en massa glada bögar i jakt på hotellet. När jag hade gått riktigt fel frågade den kanske gladaste (och minst påklädda) bögen mig ”Ligger The Standard här?” (The Standard är alltså hotellets namn – för övrigt Filip & Fredriks gamla favvo.) Det gjorde det ju verkligen inte eftersom jag just insett att vi båda gått alldeles för långt västerut, så vi slog följe åt rätt håll och gick och pratade Oculus Rift och Basshunter i eftermiddagshettan. Det var en scen, det, en supertajt ynglig i bar överkropp som sjunger ”Vi sitter i Ventrilo och spelar lite Dota” och en rosenröd överviktig spelnörd i svettmarinerade myskläder som valsar in i The Standard-lobbyn. Om jag missat att jag inte befinner mig i Tokyo längre blev det ganska tydligt då, kan man säga.
Mitt rum var redo när jag kom fram trots att det var mer än två timmar före den officiella incheckningstiden (tips: MAILA INNAN om du tänker komma tidigt till ditt hotell), så istället för att ge mig ut och stånka vidare kunde jag sätta mig och stånka framför datorn i väntan på att Peter skulle bli klar med sina egna umbäranden ute i Marina del Rey. ”Peter” är i det här fallet inte den där Ottsjö som man hört så mycket otäckt om, utan min gymnasiekompis (och Fienden-kollega, och ständige ”Street fighter”-överman) Forsman. Han jobbar på Dice med ”Star wars: Battlefront” och är på E3 för första gången nu. Det är en sån mindfuck att minnas hur vi för 15 år sedan satt i Hedbergskas skolmatsal och pratade om ”Silent Hill”, min importade Dreamcast och den kommande superkonsolen Playstation 2, och nu har våra slingriga vägar genom livet sedan dess plöjt sig raka vägen in i spelvärldens epicentrum, för att korsas här. Tänk om vi hade vetat det där i skolmatsalen, eller när vi satt framför medieprogrammets primitiva Imacs och dreglade över de senaste klippen från ”Devil may cry” och ”Star wars: Rogue squadron”, att en dag skulle vi inte bara jobba i spelbranschen utan även ses igen under dess allra heligaste högtid (och att han till och med skulle vara med och utveckla tidernas mest hajpade ”Star wars”-spel).
Det hann bli en väldig trevlig matstund på eviga favvostället Saddle Ranch tillsammans med branschveteranen (och numera Dice-medarbetaren, tillika min före detta Nöjesguiden-chef) Martin Lindell innan vi hastade vidare till Chinese Theatre (den berömda med handavtrycken utanför) för att se Imax 3D-versionen av ”Jurassic world”. Men vad jag tyckte om allt detta får jag återkomma till någon annan gång, nu måste jag dra på mig långkalsongerna, linda in mig i min sälskinnspäls och beställa en taxi till Galen Center så jag kan börja bevaka den där spelmässan man hört så mycket om.