Härom dagen lovade jag att någon gång ta med er på en utförlig upptäcktsfärd i mina kära lokala arkadhallar.

Och idag?

Idag levererar jag.

Ett av de största ögonblicken sedan jag flyttade till Tokyo, minst lika stort som när jag råkade snubbla in i karaoke-rummet från ”Lost in translation”, var när jag fick syn på anslaget ovan i ett undanskymt hörn av min lokala arkadhall Shinjuku Sports Land.

Och nej, för en gångs skull handlar det här inte om att jag hittat ett sällsynt roligt exempel på Engrish i en stad som kryllar av dem.

Utan om att det här betyder att Sports Land är samma arkadhall som jag begick min ”Street fighter IV”-debut i, en lyrisk sommarkväll för exakt sex år sedan. En arkadhall, samt kväll, som jag därefter gång på gång drömt mig tillbaka till, som med tiden antog mytiska proportioner i min igensnöade hjärna hemma i Sverige.

Och som jag alltså återvänt till, gång på gång på gång, ofta flera gånger i månaden, sedan jag flyttade till Japan 2012. Som till och med är belägen ovanpå min lokala matbutik. Utan att jag någonsin insåg det.

Vad världarna gjorde när jag fick syn på den där texten på väggen? De kolliderade.

Vad vi gör med bandet nu? Vi backar det.

2 juli 2009 var första dagen av ännu en månadslång vistelse i Tokyo (varav två veckor tillbringades med Peter F, eftersom Susanna pluggade i Shanghai den sommaren), jag hade sett till att landa i ottan bara för att hinna till en Aural Vampire-spelning i Shinjuku samma dag. (Jag hade ”upptäckt” Aural Vampire – som spelar exakt den sorts mörka synth jag alltid varit svag för, dessutom med texter på japanska!!!, hur coolt kan det bli??? – på Tokyo Game Show året innan, där de ingick i en otroligt märklig, men ärligt talat rätt fet, TGS-konsert efter en av mässdagarna.)

Så när jag dumpat packningen i min pyttelilla temporära lya på Love Hotel Hill i Shibuya (om min nuvarande lägenhet är en skokartong var den här ett glasögonfodral) störtade jag iväg till Shinjuku, jetlaggad och svettig som en gris – bara för att komma fram till kitschigt påkostade goth-klubben Christon och upptäcka att det återstod några timmar innan Aural Vampire skulle gå på.

Så jag hasade runt som en lite mindre fräsch ”Walking dead”-zombie bland Shinjukus besynnerliga små gränder ett tag, i brist på bättre saker att göra, och snubblade till slut in i en arkadhall som såg lagom lovande ut, för att ÄNTLIGEN debutera i mitt favoritspel i mitt favoritspels hemland. (Officiellt var jag i Tokyo för att plugga japanska, men ett ännu större mål var att lära mig spela med sticka.)

Resten av kvällen och natten blev en av de roligaste i mitt liv, en fras jag återanvänder flitigt här på bloggen, men om jag ombeds lista mina roligaste kvällar/nätter på min dödsbädd (om sisådär 10–15 år, om jag fortsätter leva som nu) så är jag rätt säker på att den här fortfarande är topp fem.

När jag kom tillbaka till glasögonfodralet bloggade jag ner dessa mer eller mindre lyriska rader, med fingrarna spända som fiolsträngar över tangentbordet så att de inte skulle råka slita sig och beskriva exakt hur nära jag var att bryta ihop av lycka i den här stunden:

”EXCITING DREAM! ADVENTURE LIFE!! DRAMATIC MEET!!!” står det på väggen. Och det stämmer ganska bra in på varför jag är här.

När jag förbokade min Street Fighter IV-sticka i januari var mitt mål att bli tillräckligt bra på att hantera den för att åtminstone kunna stå på benen i en japansk arkadhall. Och nu är jag här. I en arkadhall i Shinjuku, där jag efter ett par våningar av ufo catchers, Taiko no Tatsujin, shooters och digitala kortspel nått mitt mål: fightingvåningen. Jag blev helt blown away av Hirose Entertainment Yard (Hey Arcade i folkmun) i Akihabara förra sommaren, de har hundratals kabinett från både forn- och framtid indelade efter genre på varje våning. Men det här är inte så himla långt efter ändå. Här finns 3S, här finns Alpha 3, här finns Super Turbo (we don’t need no stinkin? HD Remix!), här finns Tekken 6, här finns Melty Blood, här finns KOF, och så vidare. Utbudet är lite mer koncist än i Hey Arcade, men man skulle ändå kunna tillbringa veckor här.

Om man törs visa sig igen efter att ha spöats till månen och tillbaka i Street Fighter IV, vill säga. Det är ju därför jag är här: för att dämpa min abstinens och se hur länge jag kan överleva mot gemene japan. Men jag har fortfarande inte fått hem min TE-sticka, och tillräckligt bra är precis vad jag INTE är. Redan när jag står och väntar på min tur inser jag att spelarna här har lite väl bra koll på vad de gör. I den enda match jag hinner med innan jag måste rusa vidare till Aural Vampire-spelningen råkar jag välja Balrog istället för Sagat (och här vet jag inte riktigt vad jag ska skylla på) innan jag blir totalt bestad av ett monster till Ken. Han trollar minst lika bra som alla de spelare jag ägnat så många dagar åt att beundra på Youtube, Gootecks och Street Fighter Blog: FADC så snabba att man inte ens hinner se honom blinka till, snabba serier av lätta shoryukens, chockerande långa sittande combos in i EX-tatsumaki. Tre raka ronder till honom, en krossad självkänsla till mig.

På en annan vägg står det ”DREAMING !!” intill en bild på Street Fighter IV. Och det är nog vad jag kommer få fortsätta göra.

I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)

• Vad jag ägnar mig åt nuförtiden: kaloriknarkar (det är slang för att knarka kalorier).

• Var alltså på 30-årsfezzzt i helgen och knarkade spanska kalorier, för omväxlings skull. Nej, det var inte jag som lyckats tämja den ädla tidskristallens magiska krafter för att spola tillbaka tiden med ett halvår och fylla 30 igen. Utan Chiaki som utnyttjade den för att fira sin födelsedag två dagar innan hennes födelsedag. Det var kul! Vi var alltså på någon spansk restaurang ute i snofsiga Ebisu. Typ 10 min tog det för mig att åka dit. Två timmar tog det för en av mina bordsdamer. Allt sjukt du hört om japanska pendlingstider: lika sant som allt sjukt du hört om japansk snabbmat.

• I en annan del av helgen, och Tokyo, var jag på en fest med något slags franskt tema. 2000 yen för obegränsad dryck, då gör det inte så mycket att man varken kan franska eller japanska. Den obegränsade drycken serverades dessutom av okultiverade amatörer som trodde att det alltid behövde vara lika mycket ren sprit som juice/tonic i varje drink. Gud, jag har aldrig sett så många simmiga blickar i samma lokal, eller ens i olika lokaler.

• Rolig franskman, efter de obligatoriska kindpussarna: ”Du är svensk? Det är ni som bränner kyrkor, va?”

• Träffade en väldigt rolig japan på en av de där festerna också, hon designar bilar – eller rättare sagt bilarnas lyktor. Detta jobbar hon med, på heltid, hukad över en enorm pekskärm. Det roliga är att hon övervägar att hoppa av detta enormt kvalificerade arbete – för att hon så gärna vill jobba med spel istället. Hon har tydligen en kompis som designar handkontroller på Nintendo (!!!). Fast själv föredrar hon ”King of fighters 94”, ”Capcom vs SNK 2” och ”Guilty gear”. Och jag henne.

• Påminn mig om att jag ska påminna mig själv om att jag inte ska äta bläckfisk någonsin igen. Men uni, japansk sjöborre, har jag nu insett är rätt gott. Godaste upptäckten, dock: Darjeeling-umeshu (bilden ovan).

• Jonas har åkt hem. Men lika glatt för det är hans hem. Sista dagen tillsammanzzz tillbringade vi i Shinjuku, Nakano och Roppongi. Tre väldigt bra platser, inte minst när jag besöker dem. Åt hamburgare, shoppade nördleksaker och åt glass (på makalösa Gelateria Marghera) gjorde vi, i dem.

• Game jag gamade med Jonas på Hey (Akibas bästa arkadhall): ”Ultra SFIV” (tyvärr inga parkopplade kabinett, så vi fick möta random japaner – jag lyckades iaf vinna en match, sjukt tungt viktad till min fördel på förhand: Rolento mot Hakan!), ”Melty blood” (som fick 10 av 10 i SP en gång i tiden – minns det eftersom det var mig Johan Henriksson, som skrev recensionen, spelade mot hemma i sin källare – och satan vad kul det fortfarande är), samt något slags spel med bara en massa tjejer som hette… något. Fattade inget, som det brukar vara när man kör en fighter för första gången. Eller jo, en sak fattade jag: att det är sexistiskt.

• Apropå game så gick jag och ett par japaner hem till mig för att gama sådana med simmiga blickar i söndags. Det blev en kulturkrock för alla sinnen! Medan jag stekte köttbullar åt dem satt de och kliade sig i huvudet över ”GTA V”: ”Vad ÄR detta?! Finns det inget mål?!??!?!”

• Apropå söndagar så åker jag till USA på en sådan. Litet omg ändå. Jag är sjukt taggad. Och sjuk. Men mest taggad.

Med Tasuku och Kami, samt dubbla hattar, i söndags.

Vad Jonas Högberg inte har: några 100-yenmynt kvar.

Eller trumhinnor.

”Street fighter IV” har varit det viktigaste spelet i mitt liv sedan vi fick in betan (med ynka fyra karaktärer) till Super PLAY-kontoret i slutet av 2008. Det svindlar när jag skriver det, liksom får det svart på vitt, för det blir så konkret, att jag spelat det här spelet i snart sex år nu. Förra gången Peter var här med mig, sommaren 2009, lärde jag mig spela med sticka. Det minnet känns lika avlägset och suddigt som när jag lärde mig cykla. Och nu är han här igen, med mig, våren 2014, och vi spelar fortfarande samma spel. Förutom att det nu heter ”Ultra street fighter IV” istället – och som av en poetisk slump rullades ut i arkadhallarna precis när han kom hit.

Några dagar efter att ”Ultra” släppts gick jag och Peter till en Taito Station-arkadhall här i Shinjuku för att experimentera lite med de nya karaktärerna. Trodde vi. För när vi kom fram visade det sig att alla 16 ”Ultra”-kabinett var konstant upptagna – av bland andra Daigo, Tokido, Bonchan och Japans bästa Zangief. Bakom dem hade en liten klunga av åskådare bildats. Vi nöjde oss med att drunkna i den istället för att konverteras till köttfärs av världens bästa ”Street fighter”-spelare.

En annan dag gick vi till Mikado i Takadanobaba. Tror jag nämnt det här stället förut – de har nästan bara beat ’em ups på övervåningen, där det arrangeras turneringar på storbildsskärm flera gånger i veckan. Nedervåningen domineras däremot av en uppsättning äldre, och mycket skummare, kabinett – typ det smått förbluffande ”Starblade”, vars konkava spegelskärm nästan får den grovkorniga polygongrafiken att kännas så tredimensionell och verklig att man vill sträcka ut handen och krossa de små fiendeskeppen med den.

En annan dag gav sig Peter iväg på egen hand för att jaga spel och leksaker medan jag satt hemma och jobbade. Här är några av hans fynd.

Klicka på en bild för att komma till dess upphovshen på Instagram.

Lite dåligt med uppdateringar på sistone.

Därför har jag låtit bli att posta några. Försöker invänta ett tillfälle då uppdateringar istället är en bra sak.

Gör dock ett litet undantag idag. Annars blir det alldeles för mycket att sammanfatta alldeles för långt i efterhand nästa gång.

I själva irl:et har det nämligen varit ett himla hålligång på samma sistone.

I lördags gick jag alltså och såg japanska bandet Jesse Ruins med han svensken som jag träffade när jag gick och såg han NIN i fredags.

Så här såg Jesse Ruins ut:

Och så här lät de: väldigt, väldigt bra. (Det gjorde för övrigt även Cold Name, som spelade på samma event.)

Bonus: själva klubben var också väldigt, väldigt mysig. En liten källarlokal ute i… ja, någonstans. Ikejiri-Ōhashi hette stationen. Det betyder ”Dammrumpa-Storbro”. Så eventuellt var hela natten bara en hallucination. Men isåfall var det en riktig toppenhallis.

I söndags styrde jag alla tillgängliga kosor mot Takadanobaba (”Takadas hästplats”), där Johan visade mig ett par arkadhallar jag inte besökt förut, varpå han dunkade mig gul och blå i ”Super street fighter II turbo”. (Om ni inte känner igen mig till höger på bilden högst upp så är det för att jag fått så mycket däng.) Det första stället var en ovanligt flashig Taito Station i varuhuset Big Box. Eftersom de saknade parkopplade ”SFIV”-kabinett gick vi dock snabbt vidare till Mikado, ett mindre ”game center” i två våningar som hyfsat uppenbart var en hårsmån mer hardcore. Nedervåningen var som ett museum fyllt av en massa märkliga spel och kabinett man aldrig sett förr. På övervåningen pågick en turnering i ”Street fighter III: 3rd strike” när vi anlände. (Johan berättade att man på onsdagar brukar kunna betala 500 yen för att spela hur mycket ”Super turbo” man vill, samt delta i något slags turnering. Riktigt SÅ hardcore känner jag mig inte riktigt än.) Resten av ytan upptogs av ett imponerande beat ’em up-utbud och lite shooters. Utöver ”SSFIIT” hann vi bocka av ”King of fighters XIII”, det otroligt märkliga ”Akatsuki blitzkampf”:

, samt förstås ”Super SFIV AE”. En jädra mersmak gav det hela. Haft jobbig abstinens ända sedan i söndags. Men också känt mig väldigt nöjd med att även denna pusselbit fallit på plats nu. Otroligt att jag inte tagit tag i arkadspelandet tidigare, åtminstone sedan skolan slutade i oktober. Men bättre sent än aldrig, men sämre än alltid (vilket är nästa mål).

I gårdags åkte jag ut till Roppongi för att betala min skatt. Konstig känsla att promenera in på ett postkontor med ett kuvert så tjockt av sedlar att det knappt går att stänga. (Ja. Japan älskar kontanter. Och nej. Ibland älskar jag inte Japan.)

Efter skattetjafset tog jag hissen upp till våning 52 (för postkontoret låg i Mori Tower, en av Tokyos högsta byggnader) och glodde på konst i några timmar. Det kommer ett separat inlägg om det, med bilder (på annat än konst – för NÅDE den som fotar inne på Mori-museerna, med annat än mobilkameran och i smyg, och NÅDE den som gör det också, för den delen). Innan jag fått lite distans till det hela låter sig inte mina intryck sammanfattas med andra tangenter än O, M och G.

I skrivande dags är jag trött på att göra annat än sova. Så jag tror jag testar något annat istället. Sova, exempelvis.

Gick till den lokala arkaderian idag.

Sköja! Det finns inte en lokal arkaderia, det finns MASSOR.

Men jag gick iaf till en av dem. Om inte annat så för att den har en rätt bra mataffär i källaren (!). Och när jag handlat färdigt och var på väg att styra en kosa eller två hemåt, med mina currysåser och min inplastade sashimi, tänkte jag plötsligt: fan. Det vore gött att GAMA lite.

Så då gjorde jag det. Först blev jag dängd av en japan i nya ”Guilty gear Xrd: Sign” (lycka till med att uttala den titeln!), som släpptes så sent som i torsdags, sedan dängde jag en redigt dum japansk dator i ”Super street fighter IV: Arcade edition”. (De hade tyvärr ingen ”Ultra”-beta.)

Jädrar vad kul det var ändå. Har gamat rätt flitigt på sistone (senast ”Spec ops” och ”Strider”), men eftersom jag inte har någon sticka här så har jag inte rört ett fightingspel sedan jag var i Sverige. Nu inser jag dock att jag måste ta tag i det där, inte minst eftersom jag har minst två vänner här som är nästan lika förtjusta i ”SF” som jag, så det gäller att utnyttja det till max innan minst en av oss blir deporterad.

Återkommer med rapporter om detta projekt.

Medan ni väntar kan ni glo in denna lilla teaser för ”Xrd: Sign”, som visar hur det ser ut när inte jag spelar det (spoiler: mycket bättre).