Sitter på Narita och äter fruktsallad med en storslagen vy över en rulltrappa.
Annat som händer:
Kylskåp surrar.
Det pratas, något oväntat, skånska i bakgrunden.
Ett as går runt och smackar missnöjt.
Då och då dundrar ett plan förbi ovanför mitt huvud, så nära att hela byggnaden vibrerar. Snart sitter jag i ett av dem.
I lördags var jag på fest i Shibuya, min gamla klasskamrat Boris hade hyrt en hel bar och bjudit in alla han känner. 3000 yen för obegränsad dryck i tre timmar, bra deal om man vill må extremt dåligt dagen därpå. Herregud vilka minnesluckor. Usch! Sånt här är jag nog för gammal för ändå, på riktigt. Tur att jag inte ska dricka igen förrän… imorgon.
Random grej: fitty rakt upp i city (källhänvisning) vilken pina det är att åka tåg i Tokyo under rusningstid. Något så sällsynt som en myt om Japan som faktiskt stämmer. Helt jävla knökat är det, vilket är segt nog om man har typ 20 min att åka och inser redan vid påstigningen att man kommer få hålla andan hela vägen för att vagnen inte ska explodera som en för hårt packad resväska. Men ännu värre är värmen. I Japan crankar de nämligen densamma to the max så fort temperaturen utomhus går under typ 15 grader (och alla japaner börjar kvida ”SAMUI!” i kör). Skolan jag pluggade på förut var helt otrolig, när höstterminen startade varnade de oss för att folk ibland fick sitta med jacka inomhus för att det var så kallt, men det visade sig vara en psykologisk fint eftersom de sedan bombade oss med såna värmeböljor att man svettats om man suttit i bara skelettet. Tågen är likadana, med skillnaden att det är omöjligt att klä av sig ens jackan när de är tätpackade. Så det enda man kan göra är att stå där i typ 25+ grader i vinterkläder och önska att man inte behövde vänta 40+ år till på döden.
@insmouse åh, vi borde åka till skottland igen, det var konstigt o fint.
— SaintandSimon (@simon_karlsson) February 1, 2015
Igår påmindes jag och mitt gamla buggiga minne om en resa till Skottland för en massa år sedan, med min ständige kollega Johan Martinsson samt Simon Karlsson, som sedermera gått och blivit hajpad (inte minst i AB – dock ej av mig, eftersom jag är jävig) spelutvecklare. Vi flög till Glasgow eller Edinburgh, sedan hyrde vi en bil och så skjutsade Johan oss ända upp till Skottlands nordligaste lilla by, på den vindpinade atlantkusten, längs små grusvägar där han fick köra slow motion-slalom mellan sovande får i mörkret. Vad som hände där sparar jag till en annan gång.
Och snart blir det åka av igen, fast till något varmare klimat. Tror jag lämnar vinterjackan hemma i förebyggande syfte den här gången.
Jag vet att ni hatar vines, så skyll er själva om ni klickar på ”mer…”-länken nedan:
Nice att vara ute på Arlanda igen. För att inte tala om utvilad. Eller utvilad och utvilad, efter allt jobb hann jag sova typ två och en halv timme (enbart tack vare mina japanska knockout-tabletter – tack, dr Sone!). Och nice och nice, man är ju kluven till den här platsen, den är ju startpunkten för nästa alla ens resminnen, goda som onda. Jag kan aldrig ta den lilla rulltrappan upp från entréplanet till incheckningshallen i terminal 5 utan att tänka på när jag och Mats Nylund var här i gryningen en junimorgon, 2006 tror jag det var, när hans bror kånkade en massa kamerautrustning eftersom han skulle dokumentera vår E3-resa (resultatet finns på en dvd-skiva nära dig om du prenumererade på Super PLAY sommaren 2006). Jag kan inte svänga höger runt hörnet där avgångshallen viker av utan att tänka på när jag följde Susanna hit för att vinka av henne när hon flyttade till Japan första gången, även det 2006. Minns att jag köpte senaste Reset (konkurrensbevakning) på Pressbyrån, satte mig på Arlanda Express tillbaka till stan och kände mig helt tom. Det var så främmande att åka ut till Arlanda och vända, inte en fantastisk erfarenhet rikare, bara en sorg.
Nåväl, det ska väl inte bli alltför mycket av det sistnämnda den här gången. Jag har en sjukt bekväm resa framför mig (om man bortser från mellanlandningen i Moskva, som alla jag pratat med också tycker är dödens flygplats), jag är för en gångs skull inte helt och hållet outvilad (i stort sett alla mina minnen från Arlanda är extremt sömndruckna och därmed rätt suddiga), och tro mig: att resa hem till Japan är en HELT annan grej än till Sverige. Det finns typ inget deppigare än att landa på Arlanda en sen kväll i vintermörkret när man varit ute på ett spännande äventyr. Komma ner på Arlanda Express-perrongen och allt luktar sot och damm, vintergrus som skrapats av från kängsulor när de rusat mot de gamla knarriga rulltrapporna. Enstaka ex av Metro och Dagens Industri som skräpar på de runda bänkarna nere i underjorden. Kalla vindar som viner in genom tunnlarna. Total postapokalyps, det är som att resa från ”Mirror’s edge” till ”Metro 2033”. Tokyo är en helt annan grej, från de mysigt gammalmodiga ankomsthallarna på själva flygplatsen till Narita Express, som är nästan lika lyxigt som Shinkansen och har nästan lika fin utsikt när man susar fram över risfälten in mot den taggiga stadskärnan. Varje gång jag kommer hem till Tokyo känns det som att en semester inleds snarare än avslutas.
Inte för att Sverige-resan inte är ett sorgligt kapitel att stänga. Det är alltid så himla kul att komma hem igen, så mycket hinner hända på de där veckorna jag brukar tillbringa här. Eftersom det blivit tre hemresor inom loppet av ett år nu börjar jag visserligen känna mig ganska blasé inför hela Sverige-grejen, vilket väl iofs inte är någon större nyhet med tanke på att jag flyttade utomlands till att börja med. Men att tillbringa typ fem veckor med släkt och vänner är en jävla lyx, alltså. Känns som att i stort sett varje social grej i Sverige är värd tio gånger mer än motsvarande i Japan, varje upplevelse har så mycket högre känslomässig densitet. Handlar förstås om att jag i Sverige har riktiga vänner som jag kan relatera till på riktigt och som bryr sig om mig på riktigt, medan de flesta bekantskaper i Japan är roliga men relativt ytliga (och definitivt saknar något slags gemensam värdegrund – minst 50 procent av mina vänner i Japan skulle rösta på SD om de bodde i Sverige). Flera av mina möten med gamla vänner i Stockholm och Sundsvall nu i jul känns redan som minnen för livet. Och jag måste ändå säga att jag saknat relativt få av mina Tokyo-vänner när jag varit borta. Så många av dem är nya bekantskaper eftersom mina gamla (relativt sett) sådana flyttat tillbaka till sina hemländer vid det här laget. Den enda jag verkligen saknat på riktigt nu är Mary Jane. Nästan varje mess hon skickat sedan jag åkte hem har fått mig att skratta rakt ut. Det sägs att det är nästan omöjligt att skaffa nya vänner efter 30, så hon var kanske den sista i livet för mig (jag var 29 när vi började umgås). Känns lite surrealistiskt att vi umgåtts så intensivt i ett par års tid nu, och att vi redan hunnit åka till både Shanghai och Taipei tillsammans, två av mitt livs roligaste resor. Bra facit för en så ung vänskap.
Annars då? Jo, jag låg och lyssnade på en podcast om hotell efter en arbetsnatt för någon vecka sedan. Började minnas den söta doften på The Standard i LA, de fuktigt murriga korridorerna i 70-talsfärger och den dånande ac:n som gör en sval och döv när man står och stirrar ut över Sunset Boulevard, samt att det snart är E3 igen. Kollade upp hotellet de pratade om i pc:n, det visade sig att det kostar typ 10 000 per natt! Så det fick jag illa kvickt stryka från önskelistan. Sedan när jag gjorde te – en ny sort jag inte testat förut, GUD vad kul det är att handla t o m te i Sverige, allt ni har är så himla GOTT!!! – fick jag värsta flashbacken till Jerusalem, av alla ställen. Hur gränderna kring basaren luktade kryddigt, fruktigt. Vilket äventyr det var. Längtar tillbaka något oerhört. Synd att jag inte längtar efter att bli sprängd i luften och/eller sönderpepprad av en israelisk gränsvakt som är lite för kär i sin avtryckare.
I vilket fall som helst ska det bli så sjukt skönt att åka tillbaka till Tokyo, rulla lite hatt och träffa lite fruentimber. Pina i sig lite väl mycket pissbillig konbini-sprit och dra en karaoke-natt, bara dröja sig kvar i det blöta, rökiga och extremt högljudda mörkret tills man trasat sönder både lungorna och levern. Ta en massa sjukt långa promenader åt helt random håll, för eftersom Tokyo aldrig tar slut och har fler stadsdelar än hjärnan har synapser är det lika oförutsägbart som att landa på en ny planet i ”No man’s sky”, allt tycks liksom framslumpat. Även: gå på museer, barer, restauranger, ta mina dagliga bad. Det ska bli så jävla härligt. Längtar ihjäl mig och åtskilliga personer i min omgivning.
Detta om detta. Åter till mina äventyr i Sverige, eller rättare sagt avbilder av dem:
Gubben brevid mig på krogen vänder sig om, försöker fokusera sin simmiga blick på mig.
”Jaså, du kommer från Essvik? Jag såg väl på dig att du hade något slags dysfunktion.”
Det är så här det funkar i Sundsvall: man bondar genom att bli knökat jävla full och sedan häva ur sig en massa spydigheter tills man antingen hittat en vän för livet eller en ledig bädd på akuten.
Uppfriskande, ändå: här är jag inte en exotisk storfräsare från Nishi-Shinjuku (alla i Tokyo tror att man är en storfräsare om man bor i Nishi-Shinjuku, vilket är väldigt komiskt för alla som sett min lilla skokartong), utan en hånleende ”halvmoderat” från Njurundas avlägsnaste – och av anklagelserna att döma mest inavlade – avkrok.
Egentligen lite oklart hur fredagskvällen kunde sluta med att jag fick min politiska hemvist (Täby-höger) och mentala kapacitet (obefintlig) fastställd av en överförfriskad gammal lärare från Essviks skola. Ungefär lika oklart som att när jag var på väg hem så var han i full färd med att para ihop sin stydotter med min vän Mats – hon hade kallats till krogen ifråga bara för att få beskåda denna mytomspunnet stilige yngling, haha, inför sin mor och styvfar. Arrangerade bröllop verkar fortfarande gå starkt i Sundsvall år 2014.
Kul att vara ute bland bönderna ibland. Och då syftar jag inte på den lilla skara av bloggare/föreläsare, musikproducenter, designers och sjukt misslyckade frilansjournalister som utgjorde kvällens reunion. Jag kan bli tokig när såna här ganska efterlängtade och sällsynta tillställningar kraschas av fyllebräkande pensionärer, men samtidigt är det inte på många håll i världen jag får chansen att bonda med en 70-åring över att vi båda minns Ylva Stridsberg (sångerska och musiklärare på Essviks skola) och Cathrin Bergendahl (musiklärare och min klassföreståndare på Nivrenaskolan). Det hade inte hänt på izakayan på min gata hemma i Shinjuku, är jag rätt säker på.
Jädra fin reunion också, bortom alla fånerier. Det var mitt gamla band som återförenades, faktiskt. Första gången på typ nio år vi alla sågs. Jag tycker alltid det är så spännande att höra gamla vänners berättelser från vårt gemensamma förflutna, det bubblar upp så mycket minnesvärda saker som man själv lyckats supa bort. Bara att Joel, vår trummis, kunde komma ihåg enskilda repliker jag sagt, att han gått runt och sparat dem inom sig någonstans i ett decennium nu, och att han väldigt kärnfullt kunde sammanfatta vilken sorts person jag var på den tiden, det uppskattar en egocentriker som jag, för det är saker som inga andra lagringsmedier än hans hjärna brytt sig om att registrera. (Observera att ”egocentriker” inte betyder ”narcissist”. Sjukt stor skillnad mellan att vara väldigt intresserad av och nyfiken på sitt eget liv, och att verkligen avguda sig själv.)
Skönt att ha betat av lite reunions här uppe i min frostbitna exil också. Det är ju som sagt superskönt att vara hemma hos föräldrarna (och katterna, och systrarna), men jag känner knappt att jag hunnit sjunka in det där lugnet till fullo än. Knappt ens hunnit spela (bara lite ”Game of thrones” och några minuter ”Asscreed: Unity”), eller läsa något särskilt. Jag ska väl hinna med de bitarna rätt bra den närmaste veckan, samt kanske ytterligare någon reunion (skrapar verkligen botten av tunnan nu, finns nästan inga andra jag känner som är kvar i stan), men snart bär det tyvärr av till Stockholm igen, för en betydligt mindre vilsam och en betydligt social tillvaro, innan jag kort därpå ska unna Tokyo att spänna blicken i mig och alla mina dysfunktioner igen.
Medan jag skriver det här: kompakt mörker i alla väderstreck. En tunn genomskinlig hinna mellan mig och oräkneliga nattsvarta minusgrader. Det känns som avsnittet av ”Star trek: The next generation” där universum krymper tills det enbart består av en sektion av Enterprise, vars enda invånare är Picard och Crusher, omgivna av ett enda enormt intet. (Och om du undrar hur många gånger jag kan referera till det avsnittet på denna blogg så är svaret några gånger till.)
Det är inte bara mörkret som får det att kännas så kyligt och isolerat, utan även det faktum att alla mina vänner bor minst fyra timmar (med tåg) härifrån. Så det blir inte alls så många värmande fyllor som kroppen behöver så här års.
Egentligen tyckte jag det var frustrerande att jag råkat boka min tågresa från Stockholm till Sundsvall precis före en helg – dvs min sista chans i år att få i mig de där välbehövliga styrketårarna – men förmodligen var det det bästa som kunde hända både hjärtat och levern. Min tillvaro här är nämligen en enda lång buffé av bekvämligheter: jag sover hur länge jag vill, sedan tillbringar jag resten av dagen i soffan där jag läser serier, lyssnar på podcasts och klassiska klassiker, slösurfar, klappar katter, kollar på film med familjen, äter kotletter och letar Kaws-skulpturer på Ebay med mamma (som blev frälst när hon kom till Tokyo och fick se alla coola leksaker i hans dåvarande butik i Aoyama). Har jobbat en del (inget jullov #frilanslivet), men till och med det är vilsamt i den här miljön. Och idag kom den lilla tv:n vi beställde till mitt rum, så nu kan jag spela Xbox One som en normal människa också. (Synd bara att jag gett mig fan på att spela det påstådda skitspelet ”Assassin’s creed: Unity”, av alla spel man kan ge sig fan på att spela.)
Nu ska jag dricka glögg. Svag sådan. Men det säger nog en del om hur avtrubbad jag är av allt detta välmående att inte ens avsaknaden av alkohol kan få mig att gå i taket.
”Stadsbo”, suckar pappa när Fredrik Lindström försöker beskriva en motorsågs olika delar i ”På spåret”.
Om du tyckte att rubriken inte var en tillräckligt tydlig hint om att jag inte befinner mig i Tokyo längre.
Och om du fortfarande inte fattat galoppen så befinner jag mig alltså i Sundsvall, hos mina föräldrar (och katter), där jag växte upp, till skillnad från mina föräldrar.
Precis som livet så började dock denna resa i Stockholm, där jag tillbringade förra helgen mest för att kunna förnya mitt amerikanska pressvisum på ambassaden i måndags morse (08.30!!!!! #frilanslivet). Själva ärendet gick bra, fast promenaden dit var ett litet helvete. Det är ett riktigt tråkigt decemberväder ni satsat på i år, Sverige. Jag påminns om hur mycket jag längtade efter att komma bort från rusket när jag bodde här. Och det är faktiskt precis lika skönt som man kan föreställa sig att slippa det. Att inte gå runt och svära över blåst som biter i kinderna, eller stå runt med snö upp till hårfästet och svära över bussar som aldrig kommer. Nu är det som sagt relativt ruskigt i Japan också, men det betyder bara att det regnar en del, inte att man förvandlas till en avgasgrå isglass så fort man sätter foten utanför dörren.
Bra iaf att ha visumtjafset överstökat nu, jag är ju duktig på att oroa mig för att sånt inte ska gå bra. Mary Jane tycker också att det är superjobbigt att ansöka om amerikanskt visum, men så farligt är det inte så länge man ser till att vara vit. Hoppas hon tar till sig det tipset nästa gång, hon brukar vara så tjurskallig av sig.
Lite kluvet att vara tillbaka annars, som vanligt. Längtade ju knappt hem den här gången eftersom jag var här för bara några månader sedan, och att vara i Stockholm igen var på sin höjd småtrevligt, men att träffa mina vänner är fantastiskt, samt fantastiskt melankoliskt. Påminns om hur ytliga mina vänskaper i Japan är. Precis som i somras känns det lite som att livet jag borde tillbringa med mina riktiga vänner här i Sverige rinner ifrån mig medan jag fjantar runt i Tokyo. Märkligt, hade aldrig trott att det skulle vara så, för om man drömt sedan barnsben om att flytta någonstans är det förstås svårt att samtidigt se några nackdelar med att flytta dit. Men det värsta är nästan när mina vänner känner likadant, dvs att det är lite oskönt av mig att bara överge folk jag känt i decennier och sedan dyka upp och ha tid att träffa dem en kvart i halvåret eller så. (Och det här säger jag inte för att smickra mig själv, det är inte direkt så att jag triggat en epidemi av livskriser söder om Söder.)
Men ja. Sundsvall är som Sundsvall brukar vara, plus en ny bro. Stockholm var vackert som satan. Och alla minnen! Stanken av sot i tunnelbanan tar mig så sjukt långt tillbaka, till sommaren 2006 och spritluncher i Humlan och E3-resor och bländande ljusa Red Bull-drivna spelnätter strax norr om söder om Söder, innan jag promenerade hem till Hammarbyhöjden med gryningsglöden dallrande över Skanstullsbron.
Det här har iofs varit en rätt minnesvärd vecka, det med. Har bott på hotell, provat ett gäng bra restauranger och barer, spelat ”PT” på projektorduk, halvhårdtestat omega mode i ”Ultra SFIV”, häpnat över hur bra tv ni gör i Sverige, druckit en milkshake för 140 spänn, ätit på Max fem gånger och blivit full typ lika ofta. Precis som en bra första semestervecka ska se ut, alltså. Med skillnaden att jag inte ens är ledig, så det har varit ett rätt späckat schema.
Nu ska jag dränka mina återstående sorger genom att fortsätta träffa folk jag saknat skitmycket. Samt hoppas att de kommer sakna mig lika mycket när jag är borta igen.
Ledsen att behöva svika alla er som väntade på en ny uppdatering från Sundsvallsbloggen.
I skrivande stund sitter jag i ett plan på Sheremetyevo-flygplatsen utanför Moskva och väntar på avgång. Igen. Har redan varit inne i ett annat plan och vänt efter typ en timmes väntan. Något slags tekniskt fel, eller om det var vädret. Snöglopp och varningsljus ute på landningsbanan. Tror de ringde it-avdelningen och fick frågan ”Har ni testat att göra en omstart?”, för hela avgångsprocessen avbröts förut och allt blev först mörkt och sedan ljust och så reste sig personalen från sina små dynor för att signalera att skit samma. Innan dess hann dock den manliga flygvärdinnan (flygvärden?) dansa sin lilla säkerhetsdans, jag sitter på rad 2 och var nog den enda som studera proceduren med något slags genuin uppmärksamhet, mest för att jag var lite festlig på sprattlande vin och tyckte synd om honom när han stod där och höll på, det måste vara otacksamt, men sedan fick jag istället en dolkstöt av dåligt samvete varje gång våra blickar möttes, för plötsligt kändes det som att allt syre i kabinen byttes ut mot dålig stämning när han bara ville dansa färdigt ifred utan att en massa fyllon dreglade över honom.
Hoppas ni gillade min erotiska novell, nu fortsätter själva blogginlägget.
Mådde katastrof före resan. Som vanligt blev jag tvungen att jobba precis hela sista natten för att kunna unna mig 15 timmar i luften, jag har liksom vant mig vid att varje Narita Express-resa blir en dragkamp mellan paniktröttheten och mina kacklande medresenärers muntra morgonsamtal. CIA skulle kunna lära sig en och annan spännande enhanced interrogation technique genom att studera mitt liv inför en resa. Den här gången blev dock just själva resan jätteskön. Ägnade den åt min hobby, dvs jobby. I klartext så sov jag typ hela vägen och fällde upp datorn för att skriva två–tre ord varje gång jag råkade vakna. Ungefär som en vanlig arbetsdag, med andra ord.
Eller rättare sagt: resan blev jätteskön ända tills jag kom fram till Sheremetyevo. Vilken jävla skitflygplats, alltså, det är ju helt otroligt. Sjukt deppigt att jag gör ett nedslag här varje gång jag ska till eller från Sverige, för jag är nästan rädd att det ska förpesta min bild av Ryssland, ett av det tvåtal stora länder jag verkligen känner att jag har kvar att utforska grundligt, och kanske det jag skulle tycka om allra mest, tokig i gammal konst och arkitektur som den undertecknade personen jag är. Alltså, Sheremetyevo måste vara en av få flygplatser i världen där man kan gå typ en kilometer utan att få syn på en enda klocka. Det låter kanske som ett konstigt kvalitetsmått, men eftersom både min svenska Iphone och första flygets egna klocka visade FEL TID så trodde jag att jag skulle missa min connection och blev asförvirrad när jag kollade min japanska telefon och den visade att jag i själva verket hade gott om tid på mig. I såna lägen är det ju nice att ha facit i form av en Rolex-sponsrad flygplatsklocka va.
Allt annat är skit på Sheremetyevo också, att beställa mat på Burger King tar typ tio minuter för precis varenda kund (alltså från att man faktiskt kommit fram till kassan), och i security-kollen släppte de igenom min väska med Xbox One, dator och vattenflaska (!!!) utan att ens kolla på röntgenskärmen, vakterna satt bortvända och pratade med varandra om något roligare istället. Betryggande! (Jag hade glömt vattnet i väskan, det var inget avsiktligt lur. Elektroniken måste man ALLTID lyfta ur och scanna separat annars. På Narita tidigare idag fick jag scanna min packning tre–fyra gånger för att de var så sjukt noga med att plocka ur precis all elektronik och sedan upprepa proceduren varje gång de hittade något mer som också liknade elektronik – alltså, de kändes sig till och med nödgade att scanna en Famicom-handkontroll separat!)
Det sjuka är att jag redan saknar Tokyo, eller rättare sagt mitt liv hemma i Tokyo. Det är ju irriterande med folk som hela tiden uttrycker sin kärlek till saker – när de, som det heter på mediespråk, ”koketterar” med det. Och det är inte riktigt den känslan jag vill ge uttryck för den här gången. Tokyo har väl sina sidor även på vintern, men mina älskade promenader blir lite deppigare när vädret är grått och regnigt och träden nakna. Fast det är också problemet, att jag har en oförlöst sådan i mig nu, sedan min sista lunch i Ebisu (indiskt, supergott!!!!!!!!!) innan jag flög alla världars väg, då jag blev tvungen att ta tåget hem för att alls hinna jobba klart, trots att det var semistrålande sol och i största allmänhet en perfekt dag för en promenix eller två.
Nu börjar planet äntligen rulla (eller rättare sagt dess hjul gör det, hoppas ni inte blev rädda). Rysslands svar på Edward Blom skrockar förtjust i sätet bakom mig. Snart flyger vi i luften. Nästan lika snart är jag hemma i Sönsvall igen.
Men bäst av allt: sedan är jag äntligen tillbaka i Tokyo.
I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.
Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.
Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.
(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)
