Ett av de största ögonblicken sedan jag flyttade till Tokyo, minst lika stort som när jag råkade snubbla in i karaoke-rummet från ”Lost in translation”, var när jag fick syn på anslaget ovan i ett undanskymt hörn av min lokala arkadhall Shinjuku Sports Land.

Och nej, för en gångs skull handlar det här inte om att jag hittat ett sällsynt roligt exempel på Engrish i en stad som kryllar av dem.

Utan om att det här betyder att Sports Land är samma arkadhall som jag begick min ”Street fighter IV”-debut i, en lyrisk sommarkväll för exakt sex år sedan. En arkadhall, samt kväll, som jag därefter gång på gång drömt mig tillbaka till, som med tiden antog mytiska proportioner i min igensnöade hjärna hemma i Sverige.

Och som jag alltså återvänt till, gång på gång på gång, ofta flera gånger i månaden, sedan jag flyttade till Japan 2012. Som till och med är belägen ovanpå min lokala matbutik. Utan att jag någonsin insåg det.

Vad världarna gjorde när jag fick syn på den där texten på väggen? De kolliderade.

Vad vi gör med bandet nu? Vi backar det.

2 juli 2009 var första dagen av ännu en månadslång vistelse i Tokyo (varav två veckor tillbringades med Peter F, eftersom Susanna pluggade i Shanghai den sommaren), jag hade sett till att landa i ottan bara för att hinna till en Aural Vampire-spelning i Shinjuku samma dag. (Jag hade ”upptäckt” Aural Vampire – som spelar exakt den sorts mörka synth jag alltid varit svag för, dessutom med texter på japanska!!!, hur coolt kan det bli??? – på Tokyo Game Show året innan, där de ingick i en otroligt märklig, men ärligt talat rätt fet, TGS-konsert efter en av mässdagarna.)

Så när jag dumpat packningen i min pyttelilla temporära lya på Love Hotel Hill i Shibuya (om min nuvarande lägenhet är en skokartong var den här ett glasögonfodral) störtade jag iväg till Shinjuku, jetlaggad och svettig som en gris – bara för att komma fram till kitschigt påkostade goth-klubben Christon och upptäcka att det återstod några timmar innan Aural Vampire skulle gå på.

Så jag hasade runt som en lite mindre fräsch ”Walking dead”-zombie bland Shinjukus besynnerliga små gränder ett tag, i brist på bättre saker att göra, och snubblade till slut in i en arkadhall som såg lagom lovande ut, för att ÄNTLIGEN debutera i mitt favoritspel i mitt favoritspels hemland. (Officiellt var jag i Tokyo för att plugga japanska, men ett ännu större mål var att lära mig spela med sticka.)

Resten av kvällen och natten blev en av de roligaste i mitt liv, en fras jag återanvänder flitigt här på bloggen, men om jag ombeds lista mina roligaste kvällar/nätter på min dödsbädd (om sisådär 10–15 år, om jag fortsätter leva som nu) så är jag rätt säker på att den här fortfarande är topp fem.

När jag kom tillbaka till glasögonfodralet bloggade jag ner dessa mer eller mindre lyriska rader, med fingrarna spända som fiolsträngar över tangentbordet så att de inte skulle råka slita sig och beskriva exakt hur nära jag var att bryta ihop av lycka i den här stunden:

”EXCITING DREAM! ADVENTURE LIFE!! DRAMATIC MEET!!!” står det på väggen. Och det stämmer ganska bra in på varför jag är här.

När jag förbokade min Street Fighter IV-sticka i januari var mitt mål att bli tillräckligt bra på att hantera den för att åtminstone kunna stå på benen i en japansk arkadhall. Och nu är jag här. I en arkadhall i Shinjuku, där jag efter ett par våningar av ufo catchers, Taiko no Tatsujin, shooters och digitala kortspel nått mitt mål: fightingvåningen. Jag blev helt blown away av Hirose Entertainment Yard (Hey Arcade i folkmun) i Akihabara förra sommaren, de har hundratals kabinett från både forn- och framtid indelade efter genre på varje våning. Men det här är inte så himla långt efter ändå. Här finns 3S, här finns Alpha 3, här finns Super Turbo (we don’t need no stinkin? HD Remix!), här finns Tekken 6, här finns Melty Blood, här finns KOF, och så vidare. Utbudet är lite mer koncist än i Hey Arcade, men man skulle ändå kunna tillbringa veckor här.

Om man törs visa sig igen efter att ha spöats till månen och tillbaka i Street Fighter IV, vill säga. Det är ju därför jag är här: för att dämpa min abstinens och se hur länge jag kan överleva mot gemene japan. Men jag har fortfarande inte fått hem min TE-sticka, och tillräckligt bra är precis vad jag INTE är. Redan när jag står och väntar på min tur inser jag att spelarna här har lite väl bra koll på vad de gör. I den enda match jag hinner med innan jag måste rusa vidare till Aural Vampire-spelningen råkar jag välja Balrog istället för Sagat (och här vet jag inte riktigt vad jag ska skylla på) innan jag blir totalt bestad av ett monster till Ken. Han trollar minst lika bra som alla de spelare jag ägnat så många dagar åt att beundra på Youtube, Gootecks och Street Fighter Blog: FADC så snabba att man inte ens hinner se honom blinka till, snabba serier av lätta shoryukens, chockerande långa sittande combos in i EX-tatsumaki. Tre raka ronder till honom, en krossad självkänsla till mig.

På en annan vägg står det ”DREAMING !!” intill en bild på Street Fighter IV. Och det är nog vad jag kommer få fortsätta göra.

Just nu är en utvilad Jonas på väg till Kamakura, Tokyo-buktens allra vackraste juvel.

Själv står jag efter en sömnlös natt på balkongen och äter havregryn med mjölk till tonerna av slagborrar och trafikbrus.

Jag skulle inte ha något emot att byta med honom.

Eller mig själv, för den delen.

Tokyo är galet vackert just nu, i solskenet, från det här perspektivet, där jag står lutad över balkongräcket och slevar i mig tandtrollsmynta. Ett statiskt böljande hav av stål och betong, former som inte träder fram förrän solen gör det: världens mest kaotiska och minst färgmatchade ”Mirror’s edge”-bana. Det går aldrig att uppskatta utsikten så här mycket på vintern, eller natten. När det är mörkt ser Tokyo ut som i mina pojkrumsdrömmar – tusentals små ljuspunkter som tecknar konturer av skyskrapor mot en kolsvart himmel. När det är ljust ser Tokyo ut som Tokyo gör på riktigt: som något ett barn byggt på måfå, för att parafrasera just Jonas.

Och det inte bli mindre vackert i eftermiddag, när vi ska beskåda skiten ur hela skiten från New York Bar på Shinjuku Park Towers 52:a våning.

Med eller utan havregryn och mjölk.

”Jag lät dig dessvärre vänta”, säger den unga kvinnan när jag öppnar dörren.

Det har hon rätt i. Coco Ichiban Curry måste vara det enda företaget på jordens skorpa med längre leveranstider än Vulkan. Detta trots att deras närmaste filial bokstavligt talat ligger ett mediokert stenkast från min port.

Och de har MAGE att kalla sig ”nummer ett”.

(Jag skojar. De har inte mage att kalla sig ”nummer ett”.)

Hur det smakade? Som japansk curry brukar, dvs sådär. Fattar inte varför ett land med fler indiska restauranger per capita än Indien behövde uppfinna en egen variant av curry. Eller rättare sagt: måste Japan verkligen uppfinna egna varianter av allt de importerar, som de sedan påstår är överlägsna originalen? Räcker det inte med ett Nordkorea i Asien?

Annars har jag mest ägnat mig åt bröllopsförberedelser idag, precis som alla andra dagar. Det här bröllopet, det har blivit ett litet heltidsjobb i sig att göra sig redo för. Som om mitt heltidsjobb inte var heltidsjobb nog. Just idag gick jag till en kostymbutik här i Shinjuku (vi har MÅNGA av dem) och köpte mig ett par irriterande dyra skor, för det räcker tydligen inte att man har strumpor på sig när man går på bröllop. Allt för att olja kommersens smutsiga maskineri!!! Sedan promenerade jag vidare till jättevaruhuset Takashimaya, eller närmare bestämt dess Tokyu Hands-avdelning, där jag köpte ett ”shuugi bukuro” – ett obscent överdekorerat kuvert (obligatoriskt) för pengarna jag ska ge bort som bröllopsgåva (obligatoriskt).

Att vara ute och gå var tyvärr inget större nöje just idag, eftersom de senaste dagarnas fantastiska vårväder (som jag njutit av genom att sitta hemma framför datorn) plötsligt passat på att ta semester. (Otsukaresama!) Vikarierar gör istället ett deprimerande regnväder i ljuv harmoni med mjölkvit ”Silent Hill”-dimma.

Men jag gillar ändå att det efter ett och ett halvt år i Japan fortfarande är ett litet äventyr att bara gå ner på stan och springa lite ärenden. (Ja, vad skulle jag annars göra? OGILLA det?) Få en inblick i en värld som jag fortfarande verkligen inte hör till, utan liksom bara glider runt på ytan av, kanske doppar tårna i någon gång då och då. Salarymen som stressar omkring i dyra kostymer mellan möten, små gummor som bläddrar bland Tokyu Hands gratulationskort, inkastare i glansiga kläder som står och tjuter sina ramsor om att HUR VORE DET MED LUNCH TRO. Bara Takashimaya-komplexet är som ett litet universum i sig. Älskar att studsa fram och tillbaka mellan våningsplanen och studera myllret av folk, som en riktigt lat antropolog. Eller åtminstone en riktigt lat Aftonbladet-bloggare.

Om ett par timmar ska jag äta middag med min farbror (som alltså är här på jobbresa) i Shibuya. Efter det ska jag, om jag orkar (sov tre timmar i natt), tillbringa natten på en eller annan fashion week-fest, för det är tydligen sånt ungdomarna ägnar sig åt nuförtiden.

Den stora genomgången av det där bröllopet?

Den måste jag dessvärre låta er vänta på.

Curry minus curry.

Äntligen är min bröllops-outfit komplett!

En liten del av enorma Tokyu Hands halvenorma ”shuugi bukuro”-utbud.

Takashimayas bottenplan. Här snubblar lyxmärkena över varandra. Tokyu Hands-avdelningen i samma byggnad är visserligen inte billig, men man slipper betala 30 000 spänn (som i kronor, inte yen) för en resväska.

Curry-shaming.

Vaknade med dåligt samvete.

Som alltid när jag somnat mitt på dagen.

Kanske förtjänar jag det: man kan tycka att man efter 29 år på denna jord borde veta bättre än att ägna helgerna åt att vända ut och in på dygnsrytmen, och gliporna mellan dem åt vända ut och in på alla koffeinreserver.

Den här gången räckte inte det för att hålla mig vaken en hel dag. Men redan på tåget till Shinagawa, dit jag behövde bege mig för att uträtta ett ärende på kvällen, kände jag hur trycket över bröstet började lättna. De flesta jag känner säger att de blir stressade av att åka tåg i Tokyo. Själv är jag sällan så harmonisk som när får sitta under en roterande ac-kanon och beundra landskapet som forsar förbi utanför fönstren. (På tågen i Tokyo sitter man längs långsidorna, vänd mot mittgången, vilket gör det lättare att njuta av utsikten.) Jag älskar att från första parkett se Tokyo morfa fram och tillbaka mellan alla sina ytterligheter: neonmosaiken, naturen, de nedsläckta skyskraporna.

Shinagawa, min destination, är ännu en skitstor station i ännu en skitstor stadsdel. Själva stationsbyggnaden – som förmodligen kunnat svälja hela t-centralen och ha plats kvar för efterrätt – buktar upp sig mitt en liten krans av skyskrapor och höghus. Jag tror bara jag varit här tre gånger förut – två gånger för att besöka immigrationsverket när jag funderade på att flytta till Japan 2007, en gång för att hälsa på i Namco Bandais kolossala kontorskomplex samma år. Sedan dess har Shinagawa aldrig varit mer än ett namn som ropas ut i högtalarna varje gång jag tar Yamanote-linjen mot Shibuya eller Harajuku.

Och egentligen är det väl inte den mest minnesvärda av stadsdelar. Men samtidigt är det väldigt rogivande att bara trava runt i främmande områden och nyfiket nosa på den lokala floran av barer, yakitori-restauranger och arkadhallar.

Men allra mest gillar jag nästan ingenmanslandet mellan de större stationerna – en stillsam futuristisk prärie tonsatt av cicada-sång och enstaka skrål från pubarna man passerar med jämna mellanrum.

När jag kom hem till Shinjuku igen, nattluften så len och sval att man skulle vilja tappa den på flaska, gjorde jag mig några ärenden bland varuhusen med teknik, vitvaror och tv-spel precis intill stationen.

Men hur mycket jag än blängde på 4K-skärmarnas detaljstudier av exotiska växter och grekiska fiskeläger så kunde jag inte låta bli att önska att jag satt kvar på tåget och blickade ut över neonet, naturen och de nedsläckta skyskraporna istället.

Tokyos chanser att få arrangera sommar-OS 2020 rapporteras ha dämpats av risken att hela Japan reduceras till ett radioaktivt ödeland långt innan dess.

Vill jag veta hur det skulle kännas behöver jag bara gå ner på gatan och vända mig västerut.

Öster om stationen är hela Shinjuku ett gnistrande lapptäcke av neonskyltar, skyhöga shoppingkomplex, restauranger, strippklubbar, yakuza-kvarter och vad som måste vara tusentals barer stora som garderober. Men så fort man tar ett steg över gränsen till västra Shinjuku är det som om man trampat på en gigantisk mute-knapp. Folkhorderna tunnas ut och försvinner, det blir glesare och glesare mellan ljuskällorna, ljudnivån förändras så plötsligt att man undrar om det slagit lock för öronen. Efter yterligare ett par minuters promenad befinner man sig i en futuristisk spökstad; en skog av stumma skyskrapor som kantar de tomma gatorna.

I lördags tillbringade jag nästan hela natten vid foten av en av de där skyskraporna. Egentligen hade jag och mitt sällskap tänkt åka vidare till antingen Ageha – Asiens största klubb, som hade Kitsune-kväll – eller Beat, ett eldvattenhål för västerlänningar i Shibuya. Men det är något med västra Shinjuku som inte riktigt vill släppa taget om mig. Så vid satt kvar, på en betongbänk mitt i det tysta, klibbiga mörkret, och svalkade oss med chūhai-drinkar tills vi tröttnade på det och gick och sjöng karaoke istället, fortfarande väster om stationen, med en kusligt stillsam vy över skyskraporna och mörkret och de nästan övergivna vägarna.

”Inte mycket till utsikt”, beklagade sig min väninna.

Och plötsligt kändes den ödsliga Tokyo-natten ännu lite ensammare.

Eller egentligen är det väl jag som borde tillåta honom det, men det hade jag inte möjlighet att göra eftersom jag stod i duschen och sjöng ”Looking for a city”. Tommy valde dock att köra i vind ändå, och tur är väl det, för tack vare hans mod kan vi någon vecka senare njuta av denna förträffliga filmupplevelse:

(Jag har fått en rejäl laddning filmer från Tommy, som var hos mig i typ tio dagar men nu är hemma i Sverige igen. Med andra ord: gratis CONTENT!!! Så det här blir nog första delen i en serie mer eller mindre pedagogiska presentationer av olika Tokyo-fenomen. Vänligen känn peppen.)

Helt knöpsad efter skolan idag, så innan jag kunde börja jobba var jag tvungen att ligga i sängen och glo på ”Million dollar listing NY” i 300 timmar.

Kom på mig själv med att bli svårt avundsjuk på alla svinrika svin som köper vindsvåningar stora nog att svälja halva Central Park – och, framförallt, alla makalösa vyer över Manhattan.

Sedan drog jag upp rullgardinen och möttes av det här:

(#nofilter)

”Det är bara 25 grader, vi kommer alla frysa ihjäl” skrev en Tokyo-bekant på FB igår.

Det låter inte så dramatiskt. Om man inte är medveten om att temperaturen var uppe och skvalpade runt 38 grader häromveckan, vill säga.

Vad som med svenska mått mätt ändå kan kallas ”värmen” kommer hålla i sig långt in i oktober. Men den plötsliga dippen är ändå en plågsam påminnelse om att sommaren förr eller senare tar slut till och med i Japan.

Även i lägenhet 1915 i byggnaden med det besynnerliga namnet Prospect Axe the Tower Shinjyuku (stavningen!) börjar saker och ting så sakteliga återgå till det normala, efter vad man med gott samvete kan karaktärisera som en ganska kaotisk månad. I det minimala köket är en hopknycklad futon det enda spåret efter min sista gäst för i sommar. Av Kexchokladen han importerade åt mig återstår bara smulor. Den mördande solbrännan från Mexiko har sedan länge svalnat och flagnat.

Plötsligt är lägenheten tyst igen. Och tom, sånär som på berget av läxor och deadlines jag har att se fram emot de närmaste veckorna.

Så jag sitter i sängen och svettas som ett svin och tröstar mig genom att trycka ner trynet i en påse skräpmat, precis som jag gjort nästan varje dag i nästan ett års tid nu. Och för bara några timmar sedan satt jag i skolbänken igen – precis som vanligt, höll jag på att skriva, men det känns inte alls som vanligt när man varit borta sedan slutet av juli, bara fruktansvärt.

När semestern började kunde jag knappt föreställa mig att den här dagen skulle komma, ville inte låta det hända.

Men sommaren är tydligen, som Ulf Lundell så träffsäkert skaldade, kort.

Jag lämnar er med detta klipp för att illustrera varför jag kommer sakna den.

Hemma i Tokyo, men minnet av Mexiko bränner fortfarande i mig.

Närmare bestämt i nacken, ryggen och axlarna.

Landade sent på kvällen i förrgår, insmord i svett och kylbalsam, efter en fasansfull mängd timmar på flygande fot. Tog bussen hem till Shinjuku från Haneda-flygplatsen, det var en nästan kuslig kontrast till de senaste dagarnas solstänkta Cabo-tillvaro: ett bedövande mörker kantat av skyskrapor som liksom tycktes ha vänt motorvägen ryggen – allt man såg var ett taggigt staket av diffust gråa silhuetter.

Igår fick min ex-kollega/ex-bandkamrat/nuvarande kamrat Tommy göra samma resa. Med skillnaden att han utöver de sedvanliga krämporna efter en långflygning dessutom förlorat sitt bagage, samt all sömn han hoppats hinna med på planet. När han kom fram hade han varit vaken ett drygt – i dubbel bemärkelse – dygn i sträck.

Och mer skulle det bli.

Egentligen var vår plan att äta lunch på en lokal izakaya (en sorts restaurang där man beställer in smårätter och sprit i det tempo man behagar) för att sedan, om vi verkligen kände oss sturska, kanske våga oss på en liten promenad i Shinjuku.

Det slutade med att vi släntrade hem två på natten, tre barer och ett okänt antal liter blaskiga drinkar senare.

Det blev en riktigt klassisk Tokyo-helkväll: billiga jumbodrinkar på Hub (en kedja av extremt plastiga ”brittiska” ”pubar” med oklädsamt formell personal och en dj som borde arkebuseras – å andra sidan får man en liter Long Island iced tea för några tior), mellanlandning i Golden Gai-grändernas myller, samt till slut några timmars överförfriskat mingel på tv-spelsbaren Muteki Mario. Den sistnämnda är väl egentligen min favoritbar i hela världen, möjligen förutom Park Hyatts New York Bar (även den belägen i Shinjuku, om någon undrar varför jag älskar att bo här), men kvällens höjdpunkt var nästan Golden Gai – samlingsnamnet för en serie små gränder i Shinjuku som genom att bända tidsrymden lyckats svälja drygt 200 barer. Rena lotteriet är det, att vi valde den vi gjorde berodde egentligen bara på att dörren såg ut så här:

Efter några drinkar i den minimala lokalen bakom dörren ovan satte sig en medelålders kvinna i kimono och rökte brevid oss. Det visade sig att hon var barens ägarinna, och att hennes pojkvän är svensk – vilket förklarar klistermärkena ovan, samt att det stod dalahästar på bardisken (och ”TOA” på toadörren). Ännu freakigare var dock att nämnda pojkvän tydligen jobbade på tidningen King innan han flyttade till Tokyo – det vill säga på min egen gamla arbetsplats (Egmont).

Sedan gav Muteki Mario kvällen en ganska mjuk landning, vilket åtminstone en av oss kunde behöva efter att ha varit vaken i närmare 40 timmar. Jag har nämnt Muteki Mario här på bloggen förut, men det är egentligen ett ställe som förtjänar ett eget inlägg – en bar dekorerad helt och hållet med actionfigurer, Nintendo-memorabilia och detaljer från olika tv-spel. Så här kan det se ut när man är där, vilket man av uppenbara skäl vill vara så mycket som möjligt.

Igår var det ovanligt stimmigt, med Muteki Mario-mått mätt. Medan de andra besökarna spelade ”Mario kart 64” och ”Double dash” bondade jag och Tommy med bartendrarna över Die Antwoord, sedan tipsade vi dem om The Knife och Icona Pop (den bra låten, inte den dåliga) och hängde på balkongen och babblade om det svenska utbildningssystemet (”pretty fucked up”, enligt en av besökarna). För övrigt samma balkong som en kille höll på att trilla ner från med nacken före när jag var på Muteki Mario med min förra gäst. Och till och med det känns så himla typiskt Tokyo, på något sätt. Utelivet här är så oskitnödigt och ouppstyrt, fjärran utskänkningstillstånd och säkerhetsföreskrifter – på gott och ont (och ibland liv och död). Barerna stänger lite när de känner för det, höftar ihop cocktails på måfå och känns om inte som rena vardagsrum så åtminstone som rätt löst hållna hobbyverksamheter. Om jag får vara lite naiv så får man ofta intrycket att personalen också är där för att slöa och slänga käft snarare än att veta vad som ingår i en mojito. Eller hålla sina gäster vid liv, för den delen.

Och näst efter en plötslig död var nog den här kvällen det effektivaste botemedlet mot min semesterbaksmälla. Jag antar att det var precis det här jag behövde för att landa mentalt efter de senaste dagarnas stök. Och, inte minst, för att påminna mig själv om att hur mycket jag än önskar mig några veckor till i Cabo så kunde det ha varit värre.

Jag kunde ju ha suttit på Egmont i Solna istället för i en bar inredd som Shigeru Miyamotos hjärna.