På pendeln hem från Gnesta hamnar jag och Sylvia i närheten av en högljudd tonåring som berättar om sina äventyr i Tyskland för alla som vill (eller inte vill) lyssna, och sedan slår in allt i brasklappen: ”Det kanske inte låter KUL, men det är en sjukt skön känsla att se annorlunda grejer!”

Och det får man ju ge honom. Tror fasen det var min stacakrs själ han satt och obducerade borta på det smutsiga sätet, för om det är något som drivit mig genom det här året hittills så är det jakten på variation, hur tråkig den än är och/eller inte är.

I helgen har jag dock unnat mig att ha lite kul ändå, mot bättre vetande. I fredags dygnade jag som sagt mer eller mindre hos Tommy, vilket som även sagt var jättemysigt. I lördags var Mattias i stan igen, som genom en välsignelse eller vad det heter, för då kunde jag ägna min sista lediga kväll i Stockholm åt att barrundera med honom. Det blev återbesök på Vampire Lounge, Pet Sounds (eller PSB som det tydligen heter numera, eftersom de efter 200 år kommit på att de inte vill blandas ihop med skivbutiken med exakt samma namn??????) och, när vi var vid våra allra osundaste vätskor, Dickens på Folkungagatan. Avslutade med kebabtallrik sedan, som på Gustav Vasas tid. Regnade hela tiden gjorde det också. Så typisk utgång i Stockholm! Det var som att resa, fast i tiden, samt även rummet. Kul också, borde jag kanske påpeka. Ska bli extra roligt när Mattias kommer tillbaka till Japan så vi kan gå och äta koreansk barbecue igen, för det är det värsta jag vet att inte göra dygnet runt.

Och igår då, då åkte alltså jag och Sylvia ut till Gnesta för att hälsa på Ingrid och hennes föräldrar. Ingrid är rolig, hon är lite yngre än jag och har inte det bredaste av ordförråd än, så det är som att höra en vuxen människa på shuffle: ”Nämen! Stjärna! Nä, nu blommar det! Kom! Nu blommar det! Stjärna! Nämen! Mamma! Nä, nu…!” Föräldrarna är rätt trevliga också. Vissa tycker ju inte alls om att träffa folks föräldrar, men ibland kan det vara riktigt intressant att höra hur en rova skalades på 40-talet.

Gnesta är förresten fint, om du inte varit där. Fint vatten, fina hus, nära till badbrygga (om man inte är en -kruka), god mat, roliga alkisar. Men nog om mig och Sylvia.

Hade lite dåligt samvete när jag, som en plasksvettig packåsna, uppenbarade mig i Tommys port en timme efter utsatt tid. Drygt tolv dyblöta timmar senare känner jag dock att jag betalat av min skuld till hans hushåll. Vilket visserligen är lättare gjort än sagt när spriten flödar fritt, solljuset är så distraherande konstant att vi till slut drar ner rullgardinen, och man dessutom har tillgång till lustiga små piller som gör en pigg som en orimligt pigg nötskrika. (Viktigt meddelande till mamma: det var koffeinpiller, inte ecstasy. Tror jag, de var vita och runda, fråga inte mig!)

En riktig premiumkväll blev det, samt -natt och -morgon. Vilket också är lätt hänt när man har tillgång till nämnda rekvisita och preparat, samt Tommy. Först var vi ute en sväng på hans terrass, vilken var lika mindblowing som ifjol, till mitt stora förtret. Men det var förstås alldeles för kallt där, så vi ingick i hans bostad istället, där vi satt och lyssnade på typ all musik som någonsin släppts och pratade strunt tills vi insåg att vi båda glömt bort att bli trötta. Till slut gick jag hem bara för att hinna sova alls innan det skulle bli kväll på nytt, då jag hade annat att stå i, samt för att inte fucka upp dygnsrytmen ännu mer inför söndagens utflykt till Gnesta. Fast mitt hem är inte mitt hem längre, för nu har jag flyttat till Mariatorget för att vakta en annan gammal bandkamrats lägenhet. Att promenera hit från Hornstull i gryningen var rätt fantastiskt, i stort sett helt folktomt, det var bara jag och en massa vackra hus och gator och parker och ett solsken så svidande ljust att det såg ut som om någon rivit hål i himlen och blottat en brännande kritvit parallelldimension där bakom. Bra grejs, testa denna upplevelse du med.

Det har annars varit ett par blöta veckor i dubbel bemärkelse. Regn och/eller elände typ varje dag, och så en del ödlande i mer eller mindre glada vänners lag på det.

Hela resan har hittills varit mer inspirerande än jag väntat mig. Känner mig plötsligt mycket mer sugen på Tokyo, trots att jag har en del destruktiva synpunkter på mitt liv där. Men en massa människor omkring mig håller också på att byta jobb/karriärer/bostadsorter. Någon flyttar till LA om bara några veckor, någon annan ser ut att kunna hamna där nästa år, någon flyttar till London redan i höst, ytterligare någon ser ut att ha en åtminstone medioker kanonchans att bosätta sig i Brooklyn inom kort, och sedan har vi den där någon som flyttade till Singapore i måndags och torterat mig med bilder på mäktiga utsikter över Marina Bay sedan dess. (Jag gillar Singapore väldigt mycket, därav tortyren.)

Tycker dock allt det här är väldigt peppande. Bra att folk ger sig ut på äventyr, ännu bättre att jag kommer kunna hemsöka dem på deras nya bostadsorter (få saker är lika roliga som att åka till mer eller mindre främmande länder och ha en behändig guide av kött och i bästa fall även blod). Har inte varit i London mer än typ tre dagar i mitt liv, jag som älskar konst och historia och sånt, och nu kommer jag eventuellt kunna åka dit ett hyfsat rejält tag inom ett halvår eller så. Om det finns 200 olika känslor så är den här den allra bästa!!!

Hunnit med mycket annat också. Få se nu. I måndags: studiosittning med min gamla bandkamrat (jag badar i dem) Mats, som numera är musikproducent och därmed har jobbet jag skulle kunna tänka mig att döda alla utom just Mats för. I tisdags: Fotografiska (helt okej) med Antonio. I torsdags: god indisk middag och jättegod gaming med Peter F. Vi spelade med ”Jamestown” (superkul) och, på en ren nyck, ”Street figher alpha anthology” till PS2. Som visade sig vara SKITkul! Shit vad bra de håller än idag, alphorna. Önskar att ”SFV” (som Peter lyckades ladda ner betaversionen av, men inte starta, när jag var där, eftersom Gud tycker att jag är en riktig dummer) hade samma underbart anime-glättiga, sprudlande poppiga stil istället för den lite tröttsamt mörka, detaljerade approachen med arga huvuden och ytterst hårda slag.

I onsdags: Moderna med mig själv (bästa museisällskapet). De tillfälliga utställningarna var rätt töntiga, men stort att återse deras samlingar: Jasper Johns, Yves Klein, Giorgio de Chirico (ja, han som inspirerade ”Ico”), Pollock, Warhol. Ändå några av vår (nåja) tids allra största konstnärer, så fett att de finns samlade där, utan att särskilt många ens verkar bry sig. Och jag fascineras av hur alla mina resor binds samman av just museibesöken. Moderna skryter om att deras Duchamp-samling förmodligen bara kan jämföras med den på Philadelphia Museum of Art – där jag var så sent som i april. Någon japansk konstnär jag glömt namnet på (orka hålla reda på japanska namn, det är rena grekiskan alltihopa!) var tydligen knuten till gutai-rörelsen, som jag såg en utställning om på Guggenheim förra sommaren, tror jag det var. On Kawaras datummålningar, som jag även sett på både LACMA (eller var det var) och Museum of Contemporary Art Tokyo bara de senaste veckorna. Och så vidare. Känner mig plötsligt som en liten upptäcktsresande i konst. Samt glad. Vilket jag för övrigt också kan rekommendera.

Känns som en evighet sedan jag blev dumpad på aeroport Aerlanda av aerokampanj Aeroflåååt. Sånt som händer när det är mycket som händer.

Bor som vanligt i min syrras lägenhet ute vid Islandstorget. Tror jag. Jag har inte lyckats lokalisera själva Islandstorget än. Det är väldigt lugnt och fint här, förutom i lägenheten, där jag dränkt den smakfulla smågotiska inredningen i drivor av underkläder, datorsladdar, umeshu-dunkar och annan bråte mina resväskor spytt ur sig med samma självbehärskning som en fjortis som testat spice för första gången. Men området, alltså det utanför lägenheten, är trevligt. Det är helt otroligt vad frisk luften är här, trots att jag bara rört mig längs stora vägen. Frisk och kall. Man skulle vilja ta med sig den hem och äta opp den, eller göra sylt på den. Allt annat är så annorlunda här också. Bara att sitta i en soffa och äta ostmackor medan man knapprar på datan, det känns så otroligt exotiskt, som att återuppleva ett minne från barndomen, trots att jag levde exakt det här livet för tre år sedan.

Annat som hittills hunnit hända:

I måndags fick jag en ny retina-Macbook i välkommen hem-present av jobbet. Det är ju väldigt coolt, Apple suger visserligen på ett oräkneligt antal vis (vilket jag påmindes om när Itunes gång på gång fuckade upp synkningen av mina nya spellistor precis innan jag skulle flyga hit – folk som säger att Apples grejer ”bara funkar!”: skjut dem otaliga gånger), men herregud vilken hårdvara de gör ändå. Varje gång jag träffar Susanna blir jag helt hypnotiserad av hennes retina-Macbook (om du aldrig sett en: skärmen är SÅ SKARP och färgstark, det är helt omöjligt att se individuella pixlar, samt otroligt), men nu har jag fått en egen har jag dessutom upptäckt att även alla japanska typsnitt bytts ut mot opixliga sådana! Eller snarare redesignats helt. Det ser helt sinnessjukt coolt ut. Kolla det här, liksom, rena konsten:

(Alltså, pixlarna syns i själva skärmdumpen, men inte på skärmen.)

Nåväl. Efter mitt hastiga besök i Aftonbladet-huset gick jag och ödlade med Sylvia, som ritar speluppslaget i Nöjesbladet varje vecka (och hälsade på mig i Tokyo för ett bra tag sedan, förmodligen innan jag började blogga). Det blev ett himla skvallrande om allehanda medieprofiler (inte minst Peter Ottsjö), samt kul.

I tisdags blev tyvärr den enda fyllan en akut rotfylla. Det var jobbigt både av uppenbara anledningar och att jag inte kunde anteckna alla roliga sägningar citatmaskinen Igor, min tandläkare för dagen, spottade ur sig under behandlingens gång. Mest muttrade han över att allting är ”shit” i Sverige jämfört med Polen, som han kommer ifrån. Sedan skällde han ut sin nya assistent för att hon (kanske 18–19) aldrig varit full: ”Why don’t you drink? You haven’t tried life!” För att jag inte skulle bli distraherad av eventuell smärta bad han mig tänka på brudar istället. Jag dubbelkollade med honom om det verkligen var förbjudet att dricka alkohol efter behandlingen (vilket min mor, f d tandtekniker, sagt). ”Drink alcohol!” röt han. ”It’s medicine!” När han lämnat rummet frågade jag assistenten om han verkligen menade allvar. ”Jag vet inte”, svarade hon. ”Han säger så till alla.”

I onsdags serverades jag vodka, umeshu-drinkar (systemets umeshu + mousserande vin = jättegott) och livsvisdomar av Tomas i hans dragiga kök vid Mariatorget. Eller dragigt och dragigt, att fönstret stod på glänt var tillräckligt för att jag skulle huttra ihjäl mig. Att ni står ut med det här klimatet! Men det var otroligt mysigt ändå, och väldigt nyttigt eftersom jag fick en massa ingående feedback angående ett projekt jag håller på med. Ni svenskar, ni är så vettiga och lätta att prata allvar med. I Japan pratar jag bara strunt med mina vänner (”Gillar du choklad? Jag gillar också choklad!”), blir så trött på det ibland.

I torsdags chillade jag lite i dess kungliga höghet slottet, som man gör. Det var tyvärr (?) inte fullt av kungar, utan av klumpfotade, ölmagade turister. Men nog om mig! Själva museerna var rätt grymma. Fyra stycken hade de, utöver Livrustkammaren (bäst av alla, men separat). Nu har jag äntligen bockat av samtliga. Bäst var nog Museum Tre Kronor, bland lämningarna från just slottet Tre Kronor. Bra verklighetsflykt att smita in där i mörkret nästan hela dagen. Billigare än att köpa ett nytt spel!

På kvällen ödlade jag med min gamla bandkamrat Mats på Söder, varpå vi helt otippat sprang på min gamla kusin, som gjorde oss sällskap på Malmens lilla hotellbar. Nämner den specifikt eftersom de spelade så bra musik där (vet förstås inte vad, det är ju lite av poängen). Det är jag sannerligen inte bortskämd med i Tokyo, där många uteställen (förutom rena klubbar) spelar antingen ingen musik alls eller synnerligen sugig sådan. (Vilket påminner mig om gången då en extremt packad brittisk bekant bad personalen på en izakaya i Harajuku spela Daft Punk – han var uppenbarligen så full att han inte insåg att de inte hade någon ljudanläggning till att börja med.) Först var vi iofs på Vampire Lounge, som spelade helt bedrövlig musik (om man inte räknade ut det av namnet), men glassdrinkarna var fortfarande lika goda som på min tid. Usch vad det regnade, förresten. Vackert att se på, olidligt att genomlida.

I fredags åt jag tacos i Pokemonien. Gott.

I lördags åt jag middag (thai, lyxigt värre – finns, precis som bra musik, alldeles för lite av den varan där jag bor) med Jonas R, som också är hemma på besök från Tokyo, och Mattias, min gamla Super PLAY-kollega och äldsta Tokyo-kompis (jag lärde känna både honom och Sanna, som jag fortfarande umgås med, när de bodde där 2007), numera hemflyttad till Ume(shu)å. När vi tog en öl på en uteservering efter middagen hade alla tre i sällskapet utom jag varsin smartwatch (varav två Apple Watch). Sverige är så futuristiskt!!! (Förutom att ingen av Apple Watch-bärarna egentligen bor i Sverige.)

Efter middagen, fast paradoxalt nog inte på eftermiddagen, var det fest i Pokemonien. Men den och dess deltagare kan jag inte recensera här eftersom Pokemoniens enda invånare som av en galen slump också råkar vara denna bloggs enda läsare.

Allt som allt en av de roligare veckorna i mänsklighetens historia.

Det bästa med att bo utomlands är att komma hem igen.

Jag blir lika chockad varje gång av hur fascinerande det är att se Stockholm med en turists ögon. Ögon som hela tiden fastnar på detaljer man så småningom slutar registrera när man faktiskt bor här: förortsvillornas spräckliga palett, innerstans pastellfärgade stenfasader, träd och buskar som häver sig över betong och metall ner mot rälsen, sönderklottrade elskåp, gamla 50-talsskyltar, och så det bleka sommarljuset som ett överstyrt Instagram-filter över alltihop.

Å ena sidan drabbas jag av en betydligt oskönare kulturkrock när jag kliver ombord på Arlanda Express och inser att det är den mest högljudda tågvagn jag vistats i sedan förra gången jag var här. I Japan är det inte ens tillåtet att prata i telefon på tåget – eller knappt att prata alls, av den ljuvligt skonsamma ljudnivån att döma. Här får jag istället sitta och lyssna på ylande barn och en ensidig mobilkonversation precis hela vägen in till stan. Det låter som århundradets koketterande, men tro mig, efter tre år i knäpptysta Tokyo är det lika skärrande som det hade varit för dig att åka tåg på Indiens landsbygd.

Å andra sidan har knappt ens jag mage att klaga när jag istället kan stoppa in hörlurarna, titta till vänster och låta mig distraheras av det här:

Jag vet att ni hatar vines, så skyll er själva om ni klickar på ”mer…”-länken nedan:

(mer…)

Nice att vara ute på Arlanda igen. För att inte tala om utvilad. Eller utvilad och utvilad, efter allt jobb hann jag sova typ två och en halv timme (enbart tack vare mina japanska knockout-tabletter – tack, dr Sone!). Och nice och nice, man är ju kluven till den här platsen, den är ju startpunkten för nästa alla ens resminnen, goda som onda. Jag kan aldrig ta den lilla rulltrappan upp från entréplanet till incheckningshallen i terminal 5 utan att tänka på när jag och Mats Nylund var här i gryningen en junimorgon, 2006 tror jag det var, när hans bror kånkade en massa kamerautrustning eftersom han skulle dokumentera vår E3-resa (resultatet finns på en dvd-skiva nära dig om du prenumererade på Super PLAY sommaren 2006). Jag kan inte svänga höger runt hörnet där avgångshallen viker av utan att tänka på när jag följde Susanna hit för att vinka av henne när hon flyttade till Japan första gången, även det 2006. Minns att jag köpte senaste Reset (konkurrensbevakning) på Pressbyrån, satte mig på Arlanda Express tillbaka till stan och kände mig helt tom. Det var så främmande att åka ut till Arlanda och vända, inte en fantastisk erfarenhet rikare, bara en sorg.

Nåväl, det ska väl inte bli alltför mycket av det sistnämnda den här gången. Jag har en sjukt bekväm resa framför mig (om man bortser från mellanlandningen i Moskva, som alla jag pratat med också tycker är dödens flygplats), jag är för en gångs skull inte helt och hållet outvilad (i stort sett alla mina minnen från Arlanda är extremt sömndruckna och därmed rätt suddiga), och tro mig: att resa hem till Japan är en HELT annan grej än till Sverige. Det finns typ inget deppigare än att landa på Arlanda en sen kväll i vintermörkret när man varit ute på ett spännande äventyr. Komma ner på Arlanda Express-perrongen och allt luktar sot och damm, vintergrus som skrapats av från kängsulor när de rusat mot de gamla knarriga rulltrapporna. Enstaka ex av Metro och Dagens Industri som skräpar på de runda bänkarna nere i underjorden. Kalla vindar som viner in genom tunnlarna. Total postapokalyps, det är som att resa från ”Mirror’s edge” till ”Metro 2033”. Tokyo är en helt annan grej, från de mysigt gammalmodiga ankomsthallarna på själva flygplatsen till Narita Express, som är nästan lika lyxigt som Shinkansen och har nästan lika fin utsikt när man susar fram över risfälten in mot den taggiga stadskärnan. Varje gång jag kommer hem till Tokyo känns det som att en semester inleds snarare än avslutas.

Inte för att Sverige-resan inte är ett sorgligt kapitel att stänga. Det är alltid så himla kul att komma hem igen, så mycket hinner hända på de där veckorna jag brukar tillbringa här. Eftersom det blivit tre hemresor inom loppet av ett år nu börjar jag visserligen känna mig ganska blasé inför hela Sverige-grejen, vilket väl iofs inte är någon större nyhet med tanke på att jag flyttade utomlands till att börja med. Men att tillbringa typ fem veckor med släkt och vänner är en jävla lyx, alltså. Känns som att i stort sett varje social grej i Sverige är värd tio gånger mer än motsvarande i Japan, varje upplevelse har så mycket högre känslomässig densitet. Handlar förstås om att jag i Sverige har riktiga vänner som jag kan relatera till på riktigt och som bryr sig om mig på riktigt, medan de flesta bekantskaper i Japan är roliga men relativt ytliga (och definitivt saknar något slags gemensam värdegrund – minst 50 procent av mina vänner i Japan skulle rösta på SD om de bodde i Sverige). Flera av mina möten med gamla vänner i Stockholm och Sundsvall nu i jul känns redan som minnen för livet. Och jag måste ändå säga att jag saknat relativt få av mina Tokyo-vänner när jag varit borta. Så många av dem är nya bekantskaper eftersom mina gamla (relativt sett) sådana flyttat tillbaka till sina hemländer vid det här laget. Den enda jag verkligen saknat på riktigt nu är Mary Jane. Nästan varje mess hon skickat sedan jag åkte hem har fått mig att skratta rakt ut. Det sägs att det är nästan omöjligt att skaffa nya vänner efter 30, så hon var kanske den sista i livet för mig (jag var 29 när vi började umgås). Känns lite surrealistiskt att vi umgåtts så intensivt i ett par års tid nu, och att vi redan hunnit åka till både Shanghai och Taipei tillsammans, två av mitt livs roligaste resor. Bra facit för en så ung vänskap.

Annars då? Jo, jag låg och lyssnade på en podcast om hotell efter en arbetsnatt för någon vecka sedan. Började minnas den söta doften på The Standard i LA, de fuktigt murriga korridorerna i 70-talsfärger och den dånande ac:n som gör en sval och döv när man står och stirrar ut över Sunset Boulevard, samt att det snart är E3 igen. Kollade upp hotellet de pratade om i pc:n, det visade sig att det kostar typ 10 000 per natt! Så det fick jag illa kvickt stryka från önskelistan. Sedan när jag gjorde te – en ny sort jag inte testat förut, GUD vad kul det är att handla t o m te i Sverige, allt ni har är så himla GOTT!!! – fick jag värsta flashbacken till Jerusalem, av alla ställen. Hur gränderna kring basaren luktade kryddigt, fruktigt. Vilket äventyr det var. Längtar tillbaka något oerhört. Synd att jag inte längtar efter att bli sprängd i luften och/eller sönderpepprad av en israelisk gränsvakt som är lite för kär i sin avtryckare.

I vilket fall som helst ska det bli så sjukt skönt att åka tillbaka till Tokyo, rulla lite hatt och träffa lite fruentimber. Pina i sig lite väl mycket pissbillig konbini-sprit och dra en karaoke-natt, bara dröja sig kvar i det blöta, rökiga och extremt högljudda mörkret tills man trasat sönder både lungorna och levern. Ta en massa sjukt långa promenader åt helt random håll, för eftersom Tokyo aldrig tar slut och har fler stadsdelar än hjärnan har synapser är det lika oförutsägbart som att landa på en ny planet i ”No man’s sky”, allt tycks liksom framslumpat. Även: gå på museer, barer, restauranger, ta mina dagliga bad. Det ska bli så jävla härligt. Längtar ihjäl mig och åtskilliga personer i min omgivning.

Detta om detta. Åter till mina äventyr i Sverige, eller rättare sagt avbilder av dem:

(mer…)

I min medarbetartext i maj-numret av speltidningen Super PLAY 2008 skrev jag att den stundande sommaren skulle komma att bli för mig vad studenten var för Jocke Berg.

Jag vet inte om det riktigt blev så. Däremot blev det en av de roligaste somrarna i mitt liv.

Och att jag sex år senare sitter och skriver nostalgiska blogginlägg om den tyder kanske på att jag har mer Jocke Berg i mig än jag egentligen vill erkänna.

(Innan ni klickar er vidare: hoppas ni är sugna på historisk presens, suddiga Nokia-bilder och det längsta inlägget någonsin.)

(mer…)

(mer…)

Jag hade glömt hur ensamt det kan vara att gå och handla mitt i sommaren i en knäpptyst Stockholmsförort.

Det försiktiga frasandet i lövverken, suset av avlägsen trafik, ljudet av inga människor alls.

Inne i stan är det nästan ännu värre, så folktomt att det knappt går att föra en konversation utan att det förhatliga ordet ”zombieapokalyps” förr eller senare väljer att förekomma. (Tur att det ändå inte finns någon att föra en konversation med.)

Men jag gillar det, på samma sätt som jag gillade att komma hit i julas, när allting också var lite mer magiskt än man mindes det – eller kanske snarare precis lika magiskt som man mindes det, eftersom alla minnen man har av sin hemstad förstås är ganska hårt retuscherade.

Vackert är det också. Utöver magin, alltså.

Jag befinner mig förresten på Islandstorget, ett torg av Islandskaraktär halvlångt utanför Stockholm. Det känns ungefär som när jag bodde i min allra näst första lägenhet i Älvsjö, en sjö av älvkaraktär, ungefär lika halvlångt åt ett annat håll. Förutom att folk faktiskt vet att Älvsjö existerar, Islandstorget har ingen jag hört talas om hört talas om.

Det blev i vilket fall som helst mycket handlande i Älvsjö. En gång, också mitt i sommaren, gick jag och handlade en pizza. På vägen hem blåste det så mycket att kartongen fläktes upp och pizzan seglade ner på asfalten, med fyllningen neråt. Då blev jag ännu mer ledsen än jag redan var av att just ha flyttat till Älvsjö och vara väldigt ensam mitt i sommaren och tystnaden halvlångt utanför stan.

Tur att jag har den här bloggen så jag kan dela med mig av dessa rafflande rapporter.

Tecken på att jag är tillbaka i Sverige: jag måste jobba med dörren till sovrummet stängd för att inte bli överväldigad av utsikten över träden på gården.

Jag har inte upplevt svensk sommar sedan 2012, så ni får utsäkta att det känns lite mer magiskt än vanligt. (Okej, detta innebär alltså att jag missat EN sommar, inser jag nu, samt avgår.)

Smälte som en vaxkaka i solskenet redan under den sinnessjukt dyra Arlanda Express-färden in till stan, som jag hade glömt att den går förbi åkrar och fält och genom en tjock trollskog som badade i kvällssol (sån har vi inte i Japan), träden så soldränkta att de nästan skimrade i gult istället för grönt mot den gnistrande klarblå himlen.

Det här landet, varför flyttade man härifrån?

(Just det, för att det inte är sommar året runt.)

Nu ska jag jobba precis hela natten och sedan sitta i möten precis hela dagen imorgon. Men eftersom det här sker i Sverige känns det paradoxalt nog som rena semestern.

Apripå detta tema lämnar jag er med ett klipp om att beskriva ett land för dess egna invånare – och passande nog är det inte vilket land som helst det handlar om.