På pendeln hem från Gnesta hamnar jag och Sylvia i närheten av en högljudd tonåring som berättar om sina äventyr i Tyskland för alla som vill (eller inte vill) lyssna, och sedan slår in allt i brasklappen: ”Det kanske inte låter KUL, men det är en sjukt skön känsla att se annorlunda grejer!”

Och det får man ju ge honom. Tror fasen det var min stacakrs själ han satt och obducerade borta på det smutsiga sätet, för om det är något som drivit mig genom det här året hittills så är det jakten på variation, hur tråkig den än är och/eller inte är.

I helgen har jag dock unnat mig att ha lite kul ändå, mot bättre vetande. I fredags dygnade jag som sagt mer eller mindre hos Tommy, vilket som även sagt var jättemysigt. I lördags var Mattias i stan igen, som genom en välsignelse eller vad det heter, för då kunde jag ägna min sista lediga kväll i Stockholm åt att barrundera med honom. Det blev återbesök på Vampire Lounge, Pet Sounds (eller PSB som det tydligen heter numera, eftersom de efter 200 år kommit på att de inte vill blandas ihop med skivbutiken med exakt samma namn??????) och, när vi var vid våra allra osundaste vätskor, Dickens på Folkungagatan. Avslutade med kebabtallrik sedan, som på Gustav Vasas tid. Regnade hela tiden gjorde det också. Så typisk utgång i Stockholm! Det var som att resa, fast i tiden, samt även rummet. Kul också, borde jag kanske påpeka. Ska bli extra roligt när Mattias kommer tillbaka till Japan så vi kan gå och äta koreansk barbecue igen, för det är det värsta jag vet att inte göra dygnet runt.

Och igår då, då åkte alltså jag och Sylvia ut till Gnesta för att hälsa på Ingrid och hennes föräldrar. Ingrid är rolig, hon är lite yngre än jag och har inte det bredaste av ordförråd än, så det är som att höra en vuxen människa på shuffle: ”Nämen! Stjärna! Nä, nu blommar det! Kom! Nu blommar det! Stjärna! Nämen! Mamma! Nä, nu…!” Föräldrarna är rätt trevliga också. Vissa tycker ju inte alls om att träffa folks föräldrar, men ibland kan det vara riktigt intressant att höra hur en rova skalades på 40-talet.

Gnesta är förresten fint, om du inte varit där. Fint vatten, fina hus, nära till badbrygga (om man inte är en -kruka), god mat, roliga alkisar. Men nog om mig och Sylvia.

Det bästa med att bo utomlands är att komma hem igen.

Jag blir lika chockad varje gång av hur fascinerande det är att se Stockholm med en turists ögon. Ögon som hela tiden fastnar på detaljer man så småningom slutar registrera när man faktiskt bor här: förortsvillornas spräckliga palett, innerstans pastellfärgade stenfasader, träd och buskar som häver sig över betong och metall ner mot rälsen, sönderklottrade elskåp, gamla 50-talsskyltar, och så det bleka sommarljuset som ett överstyrt Instagram-filter över alltihop.

Å ena sidan drabbas jag av en betydligt oskönare kulturkrock när jag kliver ombord på Arlanda Express och inser att det är den mest högljudda tågvagn jag vistats i sedan förra gången jag var här. I Japan är det inte ens tillåtet att prata i telefon på tåget – eller knappt att prata alls, av den ljuvligt skonsamma ljudnivån att döma. Här får jag istället sitta och lyssna på ylande barn och en ensidig mobilkonversation precis hela vägen in till stan. Det låter som århundradets koketterande, men tro mig, efter tre år i knäpptysta Tokyo är det lika skärrande som det hade varit för dig att åka tåg på Indiens landsbygd.

Å andra sidan har knappt ens jag mage att klaga när jag istället kan stoppa in hörlurarna, titta till vänster och låta mig distraheras av det här:

Jag vet att ni hatar vines, så skyll er själva om ni klickar på ”mer…”-länken nedan:

(mer…)

Nice att vara ute på Arlanda igen. För att inte tala om utvilad. Eller utvilad och utvilad, efter allt jobb hann jag sova typ två och en halv timme (enbart tack vare mina japanska knockout-tabletter – tack, dr Sone!). Och nice och nice, man är ju kluven till den här platsen, den är ju startpunkten för nästa alla ens resminnen, goda som onda. Jag kan aldrig ta den lilla rulltrappan upp från entréplanet till incheckningshallen i terminal 5 utan att tänka på när jag och Mats Nylund var här i gryningen en junimorgon, 2006 tror jag det var, när hans bror kånkade en massa kamerautrustning eftersom han skulle dokumentera vår E3-resa (resultatet finns på en dvd-skiva nära dig om du prenumererade på Super PLAY sommaren 2006). Jag kan inte svänga höger runt hörnet där avgångshallen viker av utan att tänka på när jag följde Susanna hit för att vinka av henne när hon flyttade till Japan första gången, även det 2006. Minns att jag köpte senaste Reset (konkurrensbevakning) på Pressbyrån, satte mig på Arlanda Express tillbaka till stan och kände mig helt tom. Det var så främmande att åka ut till Arlanda och vända, inte en fantastisk erfarenhet rikare, bara en sorg.

Nåväl, det ska väl inte bli alltför mycket av det sistnämnda den här gången. Jag har en sjukt bekväm resa framför mig (om man bortser från mellanlandningen i Moskva, som alla jag pratat med också tycker är dödens flygplats), jag är för en gångs skull inte helt och hållet outvilad (i stort sett alla mina minnen från Arlanda är extremt sömndruckna och därmed rätt suddiga), och tro mig: att resa hem till Japan är en HELT annan grej än till Sverige. Det finns typ inget deppigare än att landa på Arlanda en sen kväll i vintermörkret när man varit ute på ett spännande äventyr. Komma ner på Arlanda Express-perrongen och allt luktar sot och damm, vintergrus som skrapats av från kängsulor när de rusat mot de gamla knarriga rulltrapporna. Enstaka ex av Metro och Dagens Industri som skräpar på de runda bänkarna nere i underjorden. Kalla vindar som viner in genom tunnlarna. Total postapokalyps, det är som att resa från ”Mirror’s edge” till ”Metro 2033”. Tokyo är en helt annan grej, från de mysigt gammalmodiga ankomsthallarna på själva flygplatsen till Narita Express, som är nästan lika lyxigt som Shinkansen och har nästan lika fin utsikt när man susar fram över risfälten in mot den taggiga stadskärnan. Varje gång jag kommer hem till Tokyo känns det som att en semester inleds snarare än avslutas.

Inte för att Sverige-resan inte är ett sorgligt kapitel att stänga. Det är alltid så himla kul att komma hem igen, så mycket hinner hända på de där veckorna jag brukar tillbringa här. Eftersom det blivit tre hemresor inom loppet av ett år nu börjar jag visserligen känna mig ganska blasé inför hela Sverige-grejen, vilket väl iofs inte är någon större nyhet med tanke på att jag flyttade utomlands till att börja med. Men att tillbringa typ fem veckor med släkt och vänner är en jävla lyx, alltså. Känns som att i stort sett varje social grej i Sverige är värd tio gånger mer än motsvarande i Japan, varje upplevelse har så mycket högre känslomässig densitet. Handlar förstås om att jag i Sverige har riktiga vänner som jag kan relatera till på riktigt och som bryr sig om mig på riktigt, medan de flesta bekantskaper i Japan är roliga men relativt ytliga (och definitivt saknar något slags gemensam värdegrund – minst 50 procent av mina vänner i Japan skulle rösta på SD om de bodde i Sverige). Flera av mina möten med gamla vänner i Stockholm och Sundsvall nu i jul känns redan som minnen för livet. Och jag måste ändå säga att jag saknat relativt få av mina Tokyo-vänner när jag varit borta. Så många av dem är nya bekantskaper eftersom mina gamla (relativt sett) sådana flyttat tillbaka till sina hemländer vid det här laget. Den enda jag verkligen saknat på riktigt nu är Mary Jane. Nästan varje mess hon skickat sedan jag åkte hem har fått mig att skratta rakt ut. Det sägs att det är nästan omöjligt att skaffa nya vänner efter 30, så hon var kanske den sista i livet för mig (jag var 29 när vi började umgås). Känns lite surrealistiskt att vi umgåtts så intensivt i ett par års tid nu, och att vi redan hunnit åka till både Shanghai och Taipei tillsammans, två av mitt livs roligaste resor. Bra facit för en så ung vänskap.

Annars då? Jo, jag låg och lyssnade på en podcast om hotell efter en arbetsnatt för någon vecka sedan. Började minnas den söta doften på The Standard i LA, de fuktigt murriga korridorerna i 70-talsfärger och den dånande ac:n som gör en sval och döv när man står och stirrar ut över Sunset Boulevard, samt att det snart är E3 igen. Kollade upp hotellet de pratade om i pc:n, det visade sig att det kostar typ 10 000 per natt! Så det fick jag illa kvickt stryka från önskelistan. Sedan när jag gjorde te – en ny sort jag inte testat förut, GUD vad kul det är att handla t o m te i Sverige, allt ni har är så himla GOTT!!! – fick jag värsta flashbacken till Jerusalem, av alla ställen. Hur gränderna kring basaren luktade kryddigt, fruktigt. Vilket äventyr det var. Längtar tillbaka något oerhört. Synd att jag inte längtar efter att bli sprängd i luften och/eller sönderpepprad av en israelisk gränsvakt som är lite för kär i sin avtryckare.

I vilket fall som helst ska det bli så sjukt skönt att åka tillbaka till Tokyo, rulla lite hatt och träffa lite fruentimber. Pina i sig lite väl mycket pissbillig konbini-sprit och dra en karaoke-natt, bara dröja sig kvar i det blöta, rökiga och extremt högljudda mörkret tills man trasat sönder både lungorna och levern. Ta en massa sjukt långa promenader åt helt random håll, för eftersom Tokyo aldrig tar slut och har fler stadsdelar än hjärnan har synapser är det lika oförutsägbart som att landa på en ny planet i ”No man’s sky”, allt tycks liksom framslumpat. Även: gå på museer, barer, restauranger, ta mina dagliga bad. Det ska bli så jävla härligt. Längtar ihjäl mig och åtskilliga personer i min omgivning.

Detta om detta. Åter till mina äventyr i Sverige, eller rättare sagt avbilder av dem:

(mer…)

Gick igenom några månader av mitt mästerliga Instagram-flöde och konstaterade, bland alla bländande unika bilder på solnedgångar och cocktail-glas, att det senaste året verkligen måste ha varit det bästa i mitt liv, åtminstone sånär som på 2005. (Visst minns du gamla goda 2005?) Många resor och museibesök har det blivit, vilket är det enda jag värderar i livet, förutom fyllor.

Det är bra just nu också, jag dväljs för närvarande järnet uppe i föräldrarnas hus i Norrland medan resten av familjen är ute på äventyr. Det finns katter här, så +++++.

Tyvärr (för min läsare) så har jag verkligen 0 impuls att skriva om vad jag går igenom för närdväljande. Jag fyller på det där Instagram-flödet då och då, retweetar lite retweets, skickar lite arga mail, i övrigt vill jag knappt att omvärlden ska veta att jag finns.

Utöver detta så läser jag bilderböcker, lyssnar på så kallade pc:s och smaskar i mig en massa Sverige-exklusiv mat dagarna i ända. Med fördel ute i solen här på vår gård, med nackdel inne i mörkret på kvällarna, som nu.

Ser dock fram att, när jag väl återvänt till Tokyo nu snart, skriva ett gäng jävligt slappa bildtexter om vad mer jag egentligen haft för mig i sommar.

Ni får dväljas i frid så hörs vi om ett par veckor.

Jag hade glömt hur ensamt det kan vara att gå och handla mitt i sommaren i en knäpptyst Stockholmsförort.

Det försiktiga frasandet i lövverken, suset av avlägsen trafik, ljudet av inga människor alls.

Inne i stan är det nästan ännu värre, så folktomt att det knappt går att föra en konversation utan att det förhatliga ordet ”zombieapokalyps” förr eller senare väljer att förekomma. (Tur att det ändå inte finns någon att föra en konversation med.)

Men jag gillar det, på samma sätt som jag gillade att komma hit i julas, när allting också var lite mer magiskt än man mindes det – eller kanske snarare precis lika magiskt som man mindes det, eftersom alla minnen man har av sin hemstad förstås är ganska hårt retuscherade.

Vackert är det också. Utöver magin, alltså.

Jag befinner mig förresten på Islandstorget, ett torg av Islandskaraktär halvlångt utanför Stockholm. Det känns ungefär som när jag bodde i min allra näst första lägenhet i Älvsjö, en sjö av älvkaraktär, ungefär lika halvlångt åt ett annat håll. Förutom att folk faktiskt vet att Älvsjö existerar, Islandstorget har ingen jag hört talas om hört talas om.

Det blev i vilket fall som helst mycket handlande i Älvsjö. En gång, också mitt i sommaren, gick jag och handlade en pizza. På vägen hem blåste det så mycket att kartongen fläktes upp och pizzan seglade ner på asfalten, med fyllningen neråt. Då blev jag ännu mer ledsen än jag redan var av att just ha flyttat till Älvsjö och vara väldigt ensam mitt i sommaren och tystnaden halvlångt utanför stan.

Tur att jag har den här bloggen så jag kan dela med mig av dessa rafflande rapporter.

Tecken på att jag är tillbaka i Sverige: jag måste jobba med dörren till sovrummet stängd för att inte bli överväldigad av utsikten över träden på gården.

Jag har inte upplevt svensk sommar sedan 2012, så ni får utsäkta att det känns lite mer magiskt än vanligt. (Okej, detta innebär alltså att jag missat EN sommar, inser jag nu, samt avgår.)

Smälte som en vaxkaka i solskenet redan under den sinnessjukt dyra Arlanda Express-färden in till stan, som jag hade glömt att den går förbi åkrar och fält och genom en tjock trollskog som badade i kvällssol (sån har vi inte i Japan), träden så soldränkta att de nästan skimrade i gult istället för grönt mot den gnistrande klarblå himlen.

Det här landet, varför flyttade man härifrån?

(Just det, för att det inte är sommar året runt.)

Nu ska jag jobba precis hela natten och sedan sitta i möten precis hela dagen imorgon. Men eftersom det här sker i Sverige känns det paradoxalt nog som rena semestern.

Apripå detta tema lämnar jag er med ett klipp om att beskriva ett land för dess egna invånare – och passande nog är det inte vilket land som helst det handlar om.

Mannen framför mig går med ett klistrigt klafsande ljud, som om hans skosulor börjat smälta mot den glödheta asfalten.

Själv tar jag upp en handduk ur ryggsäcken och torkar min dyblöta panna ren från svett innan jag, med vad som känns som fem sekunder kvar att leva, duckar in i ett elektronikvaruhus för att njuta av den arktiska ac-luften.

Medan ni hemma i Sverige mest får uppjagade rapporter om rekordtyfonen som just nu sveper in över Japan har vi som är på plats fullt sjå med att överleva ett annat väderfenomen: den jämerliga juli-hettan.

Jag är på många sätt överlycklig över att jag hunnit hem till Tokyo en sväng efter min USA-resa. Vädret är inte en av anledningarna till det. Och då kommer jag ändå precis från Las Vegas, där det var uppemot 45 grader varmt under min vistelse. Vilket på riktigt bara kändes varmt och skönt eftersom det rörde sig om torr, frisk ökenhetta istället för den ångande växthusvärme som just nu penslar hela Tokyo med svett.

Men lika överlycklig för det är jag, för nu när jag sprungit alla mina ärenden hemma i Shinjuku återstår inte många minuter av lidande innan jag på nytt flyr landet. Och det är, som ni kanske anat av det här inlägget, ingen slump att jag planerat in två månadslånga utflykter alldeles intill varandra, precis när den värsta sommarhettan överlappar regnsäsongen med sina dånande skyfall.

Vi ses i Sverige.

Förutsatt att den där rekordtyfonen är beredd att ge mig mer än fem sekunder till att leva, vill säga.

• Idag – om ganska exakt sju timmar – bär det av. Närmare bestämt är det ett flygplan som bär med sig mig till Japan. Det känns fan rätt mindblowing ändå. Tokyos dragningskraft har ökat dramatiskt bara de senaste dagarna. Osammanhängande mess från svettiga karaokebås, färgsprakande IG-bilder från folk som är ute och reser på landsbygden, bara att se statusuppdateringar på japanska: jag längtar till Tokyo nästan lika mycket nu som veckorna innan jag flyttade dit. Tanken på själva flighten fyller mig inte med samma längtan, men jag lyckades åtminstone paxa en plats vid nödutgången (sweet obegränsat benutrymme for me!!), så kanske kommer jag lyckas sova en sekund eller två, när jag inte är upptagen med att fylla kabinen med min ljuva kråksång. (Torr hals + torr flygplansluft = sweet blodfyllda lungor for me!!)

• Fan vilken bra avslutning resan fick, efter den senaste veckans misär. Sista dagen blev minst sagt intensiv: tidigt tåg till Stockholm, sedan mysig lunch med Tomas på centralen. Vi pratade om hans framtidsplaner och mitt förakt för hålla-med-humorn (lex ”Åh, en ny feministisk serie! Jag är feminist, därför är den automatiskt BRILJANT!!!”). Även Peter var på centralen för att få tillbaka lite grejs som jag lånat upp till Sundsvall. Nästa gång vi ses är det när vi förhoppningsvis firar påsk i Tokyo! Sedan åkte jag till St Eriksplan för att lämna tillbaka ytterligare lite grejs till Sebbe. På kvällen avslutade jag med resans mysigaste utemiddag, och årets fetaste bekräftelseboost (tack vare en gammal bekant ingen av er ändå känner till, så hen får lyxen att vara anonym, i syfte att hen inte ska riskera att bli stalkad av mina noll komma hen läsare). Vilka vänner man har! När de inte strör svarta 360-kontroller och fina ord för mina fötter är de upptagna med att välla vita 360-kontroller och fina örngott över mig. (Ottsjö och Högberg fick inte tillbaka sina game. Kul för mig, tråkigt för deras tillit till densamme.)

• Tillbringar just nu sista natten – en till stor del sömnlös sådan – i min syrras lägenhet, vid Islandstorget. (Vet du på rak arm var det är? Det är du isåfall ensam om, det måste vara den hemligaste stationen på gröna linjen.) Fina digs, men samtidigt är det lite kusligt att planlösningen är helt identisk med min tredje lägenhet i Stockholm, som jag bodde i 2005–2006. Alltså när jag ganska nyligen hade flyttat ner från Sundsvall, och Stockholm kändes så mystiskt och majestätiskt att det lika gärna kunde ha varit månen. Får flashbacks från ”Guitar hero”-fester, fylleslag tonsatta av Chemical Brothers, ”Twin peaks”-maraton och inte minst första timmarna av ”Ōkami”, som jag körde med Susanna precis innan hon flyttade till Japan hösten 2006. De där skälvande timmarna, med kanske bästa PS2-spelet någonsin precis innan vi skulle skiljas åt för nästan GOTT, minnet av dem ristades in med brännpenna i hippocampus. (Det var även under den här perioden som jag själv åkte till Tokyo första gångerna. Och DET. Det var något, det.)

• Att jag återupptäckte min första blogg! Bäst av alla saker som hänt hittills, i mitt liv eller någon annans. En himla strapats var det också, fick finkamma några hektar av Wayback Machine-djungeln innan jag hittade rätt. För mig som är så extremt nostalgisk är det något omilt hisnande med att se hur jag bloggade från Tokyo för sex–sju år sedan. (Inte så jävla bra, visade det sig visserligen, men det är ju å andra sidan skönt att vissa saker aldrig förändras.)

• Det här inlägget var då segt att skriva. Jag som är så full av intryck. Nästa gång får jag nog nöja mig med att vara full.