Känns som en evighet sedan jag blev dumpad på aeroport Aerlanda av aerokampanj Aeroflåååt. Sånt som händer när det är mycket som händer.

Bor som vanligt i min syrras lägenhet ute vid Islandstorget. Tror jag. Jag har inte lyckats lokalisera själva Islandstorget än. Det är väldigt lugnt och fint här, förutom i lägenheten, där jag dränkt den smakfulla smågotiska inredningen i drivor av underkläder, datorsladdar, umeshu-dunkar och annan bråte mina resväskor spytt ur sig med samma självbehärskning som en fjortis som testat spice för första gången. Men området, alltså det utanför lägenheten, är trevligt. Det är helt otroligt vad frisk luften är här, trots att jag bara rört mig längs stora vägen. Frisk och kall. Man skulle vilja ta med sig den hem och äta opp den, eller göra sylt på den. Allt annat är så annorlunda här också. Bara att sitta i en soffa och äta ostmackor medan man knapprar på datan, det känns så otroligt exotiskt, som att återuppleva ett minne från barndomen, trots att jag levde exakt det här livet för tre år sedan.

Annat som hittills hunnit hända:

I måndags fick jag en ny retina-Macbook i välkommen hem-present av jobbet. Det är ju väldigt coolt, Apple suger visserligen på ett oräkneligt antal vis (vilket jag påmindes om när Itunes gång på gång fuckade upp synkningen av mina nya spellistor precis innan jag skulle flyga hit – folk som säger att Apples grejer ”bara funkar!”: skjut dem otaliga gånger), men herregud vilken hårdvara de gör ändå. Varje gång jag träffar Susanna blir jag helt hypnotiserad av hennes retina-Macbook (om du aldrig sett en: skärmen är SÅ SKARP och färgstark, det är helt omöjligt att se individuella pixlar, samt otroligt), men nu har jag fått en egen har jag dessutom upptäckt att även alla japanska typsnitt bytts ut mot opixliga sådana! Eller snarare redesignats helt. Det ser helt sinnessjukt coolt ut. Kolla det här, liksom, rena konsten:

(Alltså, pixlarna syns i själva skärmdumpen, men inte på skärmen.)

Nåväl. Efter mitt hastiga besök i Aftonbladet-huset gick jag och ödlade med Sylvia, som ritar speluppslaget i Nöjesbladet varje vecka (och hälsade på mig i Tokyo för ett bra tag sedan, förmodligen innan jag började blogga). Det blev ett himla skvallrande om allehanda medieprofiler (inte minst Peter Ottsjö), samt kul.

I tisdags blev tyvärr den enda fyllan en akut rotfylla. Det var jobbigt både av uppenbara anledningar och att jag inte kunde anteckna alla roliga sägningar citatmaskinen Igor, min tandläkare för dagen, spottade ur sig under behandlingens gång. Mest muttrade han över att allting är ”shit” i Sverige jämfört med Polen, som han kommer ifrån. Sedan skällde han ut sin nya assistent för att hon (kanske 18–19) aldrig varit full: ”Why don’t you drink? You haven’t tried life!” För att jag inte skulle bli distraherad av eventuell smärta bad han mig tänka på brudar istället. Jag dubbelkollade med honom om det verkligen var förbjudet att dricka alkohol efter behandlingen (vilket min mor, f d tandtekniker, sagt). ”Drink alcohol!” röt han. ”It’s medicine!” När han lämnat rummet frågade jag assistenten om han verkligen menade allvar. ”Jag vet inte”, svarade hon. ”Han säger så till alla.”

I onsdags serverades jag vodka, umeshu-drinkar (systemets umeshu + mousserande vin = jättegott) och livsvisdomar av Tomas i hans dragiga kök vid Mariatorget. Eller dragigt och dragigt, att fönstret stod på glänt var tillräckligt för att jag skulle huttra ihjäl mig. Att ni står ut med det här klimatet! Men det var otroligt mysigt ändå, och väldigt nyttigt eftersom jag fick en massa ingående feedback angående ett projekt jag håller på med. Ni svenskar, ni är så vettiga och lätta att prata allvar med. I Japan pratar jag bara strunt med mina vänner (”Gillar du choklad? Jag gillar också choklad!”), blir så trött på det ibland.

I torsdags chillade jag lite i dess kungliga höghet slottet, som man gör. Det var tyvärr (?) inte fullt av kungar, utan av klumpfotade, ölmagade turister. Men nog om mig! Själva museerna var rätt grymma. Fyra stycken hade de, utöver Livrustkammaren (bäst av alla, men separat). Nu har jag äntligen bockat av samtliga. Bäst var nog Museum Tre Kronor, bland lämningarna från just slottet Tre Kronor. Bra verklighetsflykt att smita in där i mörkret nästan hela dagen. Billigare än att köpa ett nytt spel!

På kvällen ödlade jag med min gamla bandkamrat Mats på Söder, varpå vi helt otippat sprang på min gamla kusin, som gjorde oss sällskap på Malmens lilla hotellbar. Nämner den specifikt eftersom de spelade så bra musik där (vet förstås inte vad, det är ju lite av poängen). Det är jag sannerligen inte bortskämd med i Tokyo, där många uteställen (förutom rena klubbar) spelar antingen ingen musik alls eller synnerligen sugig sådan. (Vilket påminner mig om gången då en extremt packad brittisk bekant bad personalen på en izakaya i Harajuku spela Daft Punk – han var uppenbarligen så full att han inte insåg att de inte hade någon ljudanläggning till att börja med.) Först var vi iofs på Vampire Lounge, som spelade helt bedrövlig musik (om man inte räknade ut det av namnet), men glassdrinkarna var fortfarande lika goda som på min tid. Usch vad det regnade, förresten. Vackert att se på, olidligt att genomlida.

I fredags åt jag tacos i Pokemonien. Gott.

I lördags åt jag middag (thai, lyxigt värre – finns, precis som bra musik, alldeles för lite av den varan där jag bor) med Jonas R, som också är hemma på besök från Tokyo, och Mattias, min gamla Super PLAY-kollega och äldsta Tokyo-kompis (jag lärde känna både honom och Sanna, som jag fortfarande umgås med, när de bodde där 2007), numera hemflyttad till Ume(shu)å. När vi tog en öl på en uteservering efter middagen hade alla tre i sällskapet utom jag varsin smartwatch (varav två Apple Watch). Sverige är så futuristiskt!!! (Förutom att ingen av Apple Watch-bärarna egentligen bor i Sverige.)

Efter middagen, fast paradoxalt nog inte på eftermiddagen, var det fest i Pokemonien. Men den och dess deltagare kan jag inte recensera här eftersom Pokemoniens enda invånare som av en galen slump också råkar vara denna bloggs enda läsare.

Allt som allt en av de roligare veckorna i mänsklighetens historia.

Gubben brevid mig på krogen vänder sig om, försöker fokusera sin simmiga blick på mig.

”Jaså, du kommer från Essvik? Jag såg väl på dig att du hade något slags dysfunktion.”

Det är så här det funkar i Sundsvall: man bondar genom att bli knökat jävla full och sedan häva ur sig en massa spydigheter tills man antingen hittat en vän för livet eller en ledig bädd på akuten.

Uppfriskande, ändå: här är jag inte en exotisk storfräsare från Nishi-Shinjuku (alla i Tokyo tror att man är en storfräsare om man bor i Nishi-Shinjuku, vilket är väldigt komiskt för alla som sett min lilla skokartong), utan en hånleende ”halvmoderat” från Njurundas avlägsnaste – och av anklagelserna att döma mest inavlade – avkrok.

Egentligen lite oklart hur fredagskvällen kunde sluta med att jag fick min politiska hemvist (Täby-höger) och mentala kapacitet (obefintlig) fastställd av en överförfriskad gammal lärare från Essviks skola. Ungefär lika oklart som att när jag var på väg hem så var han i full färd med att para ihop sin stydotter med min vän Mats – hon hade kallats till krogen ifråga bara för att få beskåda denna mytomspunnet stilige yngling, haha, inför sin mor och styvfar. Arrangerade bröllop verkar fortfarande gå starkt i Sundsvall år 2014.

Kul att vara ute bland bönderna ibland. Och då syftar jag inte på den lilla skara av bloggare/föreläsare, musikproducenter, designers och sjukt misslyckade frilansjournalister som utgjorde kvällens reunion. Jag kan bli tokig när såna här ganska efterlängtade och sällsynta tillställningar kraschas av fyllebräkande pensionärer, men samtidigt är det inte på många håll i världen jag får chansen att bonda med en 70-åring över att vi båda minns Ylva Stridsberg (sångerska och musiklärare på Essviks skola) och Cathrin Bergendahl (musiklärare och min klassföreståndare på Nivrenaskolan). Det hade inte hänt på izakayan på min gata hemma i Shinjuku, är jag rätt säker på.

Jädra fin reunion också, bortom alla fånerier. Det var mitt gamla band som återförenades, faktiskt. Första gången på typ nio år vi alla sågs. Jag tycker alltid det är så spännande att höra gamla vänners berättelser från vårt gemensamma förflutna, det bubblar upp så mycket minnesvärda saker som man själv lyckats supa bort. Bara att Joel, vår trummis, kunde komma ihåg enskilda repliker jag sagt, att han gått runt och sparat dem inom sig någonstans i ett decennium nu, och att han väldigt kärnfullt kunde sammanfatta vilken sorts person jag var på den tiden, det uppskattar en egocentriker som jag, för det är saker som inga andra lagringsmedier än hans hjärna brytt sig om att registrera. (Observera att ”egocentriker” inte betyder ”narcissist”. Sjukt stor skillnad mellan att vara väldigt intresserad av och nyfiken på sitt eget liv, och att verkligen avguda sig själv.)

Skönt att ha betat av lite reunions här uppe i min frostbitna exil också. Det är ju som sagt superskönt att vara hemma hos föräldrarna (och katterna, och systrarna), men jag känner knappt att jag hunnit sjunka in det där lugnet till fullo än. Knappt ens hunnit spela (bara lite ”Game of thrones” och några minuter ”Asscreed: Unity”), eller läsa något särskilt. Jag ska väl hinna med de bitarna rätt bra den närmaste veckan, samt kanske ytterligare någon reunion (skrapar verkligen botten av tunnan nu, finns nästan inga andra jag känner som är kvar i stan), men snart bär det tyvärr av till Stockholm igen, för en betydligt mindre vilsam och en betydligt social tillvaro, innan jag kort därpå ska unna Tokyo att spänna blicken i mig och alla mina dysfunktioner igen.