Det var grått och tråkigt idag. Tillslut tog jag och Frances oss ut bara för att komma ut och känna att vi levde. Men då ringde jag också till Hannah och berättade allt jag hade ångest över just idag. Pyttesmå och lite större saker. Och så var i alla fall hälften borta. Då blev jag så glad igen. Att man ar någon som orkar lyssna på en sån som jag. Och som förstår. Och har samma konstiga ångestar över saker. Så nu är jag glad igen. Och nu sover båda barnen och vi ska basta. Perfekt sätt att liva upp denna tråkdag på.

Är ni fler därute som hade en tråk och ångestdag?