Ska jag nu börja någonstans så gör jag det gärna här.

Detta egensinniga Liverpool, med ryggen mot resten av England, och ansiktet riktat mot Irland och Atlanten. Detta tjuriga Liverpool, där nasarna nere vid Albert Dock säljer speciella ”Scouse passports”. Detta unika Liverpool, som knappt är större än Göteborg, men ändå lyckas rymma en klubb i den yppersta världseliten och en annan som egentligen hör hemma där.

Jag vet inte exakt hur många gånger jag varit här, men det är minst tio.

Vi har dels de professionella besöken. Efter EM 2004 var jag här och skrev ett reportage om Croxteth, Wayne Rooneys familjära ghetto där man ena stunden fruktar för sin hälsa och i nästa ögonblick funderar på att flytta dit. Året efter följde jag Rafa Benitez under halva hans första mirakelsäsong, den som kulminerade med Istanbul. Och inför VM 2006 satt jag i stadens filmstudios och gjorde exklusiva intervjuer med Steven Gerrard och Xabi Alonso.

Sen har vi de privata resorna, som nästan alltid inneburit att jag åkt upp för att följa Spurs. Jag var här hösten ´97, när Michael Owen gjorde sitt första a-lagsmål på Anfield i 4-0-massakern som ledde till att Gerry Francis fick gå. Säsongspremiären 2002, när en 16-årig Wayne Rooney debuterade för Everton och passade fram Mark Pembridge till 1-0-målet. Och så våren 2005, när Erik Edman fick för sig att det var en bra idé att vräka in en boll i The Kop-krysset från 40 meter.

I dag skrivs det nya historier, när The Republik of Mancunia väller in från M62:an. I min värld är Liverpool och Man United de klart största klubbarna i England, och även om de aldrig skulle erkänna det själva så är de också två klubbar som påminner extremt mycket om varandra. De bygger på samma nordengelska outsidermentalitet, samma styvnackade arbetarklasstolthet och samma vördnad för historiska triumfer och tragedier.

Keane och Berbatov ska dra på sig nya kappor på var sin sida, The Spirit of Shankly ska tåga mot Hicks&Gillett och ett i stort sett ordinarie Liverpool ska försöka bevisa att de faktiskt är på riktigt den här gången.

Sedan blir det någon sorts Phileas Fogg-rush till bussar, tåg, taxibilar, pråmar och elefanter för att hinna hela vägen upp längs The Manchester Ship Canal innan den lokala tiden blir 17.30. Det är ju då det är avspark i en helt annan match, i en halvt annan fotbollsvärld – men det blir också en historia för ett helt annat blogginlägg.

Let´s roll.