Jamen herregud.

Efter att ha ägnat morgonen åt väsentligheter var jag på gränsen till överladdad inför Revierderbyt. Det är en av de där matcherna – lite som Liverpool–United – som det inte går att närma sig med lugn och sans.
Det är bara att ta in skiten. Alltihop. Bratwurst, Bier und Leidenschaft.

Jag var alltså förberedd.
Ändå sitter man här och flinar efteråt.

Ni kan historien: Schalke är den eviga tvåan, klubben som inte blivit mästare på 50 år. När de skulle bli det 2007 fick de stryk av Borussia Dortmund i näst sista omgången och missade lik förbannat.

Schalke är, på det viset, ett skämt.
Och de tycker, bland annat av det skälet, inte särskilt bra om grannen BvB. Historien och närheten gör att minsta unge från Gelsenkirchen vet att Dortmund består av bastarder.

Så kommer Schalke till Signal Iduna Park, obesegrat och snyggt. 80 000 står med jeansjacka och halsduk på och sjunger, Schalke har en 19-årig debutant i mål – och de kör över BvB i 65 minuter. 1–0, 2–0, 3–0.
Det är kross, kontringskross. Rafinha åker pendeltåg på högerkanten. Farfan och Asamoa trycker i stenhårt i varenda omställning. Och jag gillar inte Kuranyi – han är en basketspelare – men han gör det bra som target.

Sen börjar de Schalka sig.

Subotic nickar in 1–3. Frei dunkar in 2–3 efter att ha varit offside. Schalke åker på två utvisningar och, na-tur-ligt-vis, en tveksam straff i 89:e minuten. Frei dunkar in den också.
För första gången i derbyts historia kom ett lag tillbaka från tremålsunderläge.

Oddset på att just Schalke skulle bli först var 1,02.

På annat håll avgjorde Torsten Frings – med bruten näsa och allt – för Bremen mot Cottbus. Medan Luca Toni, världens diplomerat sämste spelare hittills i höst, hängde två för Bayern.

Så här sitter man. Och flinar.