A day and a half, this one.

Två matcher, två städer, fyra miljardindustrier. Sju mål, två röda kort, drygt 90 000 åskådare. En buss, tre taxibilar och ett tåg.

Jag har precis skrivit av mig två krönikor till morgondagens tidning, och när jag summerade intrycken så kom mycket av dem att kretsa kring sånt som jag fortfarande tycker är viktigt – sånt som en fotbollsklubbs själ och hjärta. Det gör väldigt ofta det när jag reflekterar kring den engelska fotbollen nuförtiden.

I vår knepiga meta-värld har det blivit en märklig mediesanning att den italienska fotbollskulturen är missförstådd i de svenska medierna. Det ligger ju en del i det, men det tjatas däremot inte en femtondel så mycket om hur ofta det schablonrapporteras från den engelska fotbollen.

Nu är det som om alla precis har fått upp ögonen för att engelsk fotboll haft problem med sin strukturomvandling från knegarsport till allemansgods. Nu ska det tävlas i att tjata om hur dålig stämning det är på engelska arenor och hur plastigt folk det är på läktarna – när alla som går på en del matcher här borta vet att det i själva verket har blivit betydligt bättre med sånt sedan bottennivån runt millenieskiftet.

Den nya utvecklingen när utländska miljardärer köper upp storklubbar som en hobby har såklart inneburit en utmaning för engelsk supporterkultur – men den har svarat. För tio år sedan befarade jag att engelsmännen skulle bli så desillusionerade med den nya fotbollen att de helt enkelt skulle sluta bry sig om sina klubbar, men det har inte blivit så. På de flesta håll har folk bara börjat bry sig mer i stället. De har aktiverat sig och organiserat sig, just för att undvika att andra ska ta deras klubbar ifrån dem.

Fler borde uppmärksamma det.

I morse mötte jag Liverpool-fansen i Sons of Shankly när de kom fram till Anfield, och som den multireporter jag tydligen är nuförtiden så plockade jag fram videokameran för att fånga verkligheten (och registrerade sedan ett youtube-konto – det är fan i mig nya tider).

Sedan gick jag med i tåget och skanderade om hur ”Liverpool Football Club, is in the wrong hands”.

Inne på Anfield var det derbytätt, med allt vad det innebär. ”You´ll Never Walk Alone” från tre och en halv läktarsida, ”Justice For Heysel” från den sista sektionen. På planen fanns det egentligen bara en sektor där Liverpool hade lika bra spelare som Man United, och det var också där de vann matchen. Javi Mascherano och Xabi Alonso tog ansvar och stod upp, och med hjälp av ursinnig forwardspress från Keane och Kuyt käkade Liverpool med tiden upp mitten.

Här har ni målen.

Ut på slutsignal, taxi till Lime Street, 15.14-tåget mot Manchester, framme på Oxford Road 16.01, ny taxi ut till Eastlands.

Entusiasmen var större än jag någonsin tidigare upplevt i den ljusblå halvan av stan, och gudarna ska veta att en klubb inte blir själlös bara för att den hoppas på en ny framtid. Eastlands är inte Maine Road, men i går så levde den upp för the occasion.

Robinho var allt på en gång – genial, poänglös, förtrollande och förbaskat irriterande. Chelsea var sensationellt bra, framförallt med eget bollinnehav. Big Phil Scolari kommenderade en stackars portugisisk journalist att översätta hans presskonferens och Mark Hughes snoppade av VG:s fråga om ifall han haft en chans att prata med de nya ägarna efter matchen:
– Nej. Jag var tvungen att komma hit och prata med dig istället.

Det var den dagen. I morgon blir det gryningståg till Stockport och sedan byte till någon sorts ersättningsbuss.

Stoke-Everton. Jävlar i mig inte det sämsta.

/Erik Niva