Stoke, alltså.

Den där bussresan från Stockport över Macclesfield hade jag väl kunnat vara utan, med facit i hand. I synnerhet som jag hamnade på samma buss som en falang av någon av Evertons yngre firmor, och det finns jävlar i mig en gräns för hur många gånger man står ut med att höra den där sjaviga sången om Steven Gerrards baby.

Jaja, fram till The Potteries kom jag i alla fall, och nu är vi framme vid halvtid ute på The Britannia.

Matchen började som en fenomenal kvarleva från gamla tider. Stoke har ju inte varit uppe i högstaligan sedan 1985, och det märks att de levt i den parallell tillvaro, mer eller mindre opåverkade av Premier League-glittret. Alla fyra läktare sjunger, och jublet för en hörna är lika högt som när det firas mål i andra länder.

Kanske förståeligt, då fasta känns som Stokes enda chans att göra mål i den här matchen. I synnerhet är ju Rory Delaps långa inkast helt sinnessjuka, och faktum är att det närmaste målet hemmalaget är ett av hans 35-meterskast som gick tätt över (!) och landade på nättaket.

Moyes har gått tillbaka till grunderna, och låter debutanterna Fellaini och Castillo bilda dubbelt mittfältsblock framför backlinjen. Så jävla kul är det väl inte, men just nu kan jag inte se Everton släppa in mål.

Och då blir väl Yakubus nätta lilla bredsida avgörande. Slutresultat: 0-2 eller 0-3.

Före.

Under,.

/Erik Niva