And that´s us fucked.

Slut, över, färdigt. Spurs har gjort sin sämsta ligastart på 34 år, och alla fantasier om att utmana om en Champions League-plats är givetvis bortblåsta. Den 15 september.

Så vad återstår då? Att kämpa för en plats på den övre halvan?

Kul. Givande. Inspirerande.

Vi hade en gång ett lag. När vi – rättvist – vann Ligacupfinalen över ett ordinarie Chelsea för ett halvår sedan såg vi genuint ut att vara en målvakt och en innermittfältare ifrån en riktigt rejäl Champions League-satsning.

Ett avhoppat forwardspar och ett havererat mittbacksknä senare är vi hastigt och jävla lustigt ett helt lag borta. Till hälften har de varit därom nödda och tvungna, men till hälften har klubbledningen i all sin CL-iver själva valt att bryta upp hela laget och börja bygga om från noll.

Och på noll står vi kvar.

Vi har helt enkelt inget lag över huvud taget. Ingen balans, inget system och ingen tanke. I går ställde vi upp med nio spelare som knappt sparkat en boll för Spurs innan den här säsongen började, och de här killarna har ingen aning – verkligen ingen som helst jävla aning – om hur de ska spela tillsammans. Och det ska både Juande Ramos, Daniel Levy och den meningslöse sportchefen Damien Commoli ha rejält med skit för.

Dawson är helt enkelt inte tillräckligt bra, och Huddlestone såg ut som en blåval som längtar efter ketchup. Pavljutjenko gjorde en av de sämsta debuter jag sett på White Hart Lane – han måste ha varit packad – och han och Darren Bent visade absolut inga tecken på att kunna spela fotboll tillsammans. Eller var för sig, för den delen.

Jag tror fortfarande att Tottenham kommer att få ordning på spelet den här säsongen – truppen är för begåvad för att det inte ska fungera – men det är ju så jävla dags då.

Visserligen har den här klubben alltid mest handlat om äran i cuperna, men cuperna väntar inte på oss för den sakens skull. Efter horribla lottningar står vi mot Newcastle borta i Ligacupen, och vi har dessutom en trixig uppgift mot Wisla i Uefa-cupen.

Om tio dagar är det fullt möjligt att det enda som återstår av vår säsong är en tredjerunda i FA Cupen i januari.

Jag vet inget som är så deprimerande som den där långa, mörka kebabdoftande 25-minuterspromenaden mellan White Hart Lane och Seven Sisters t-banestation en kväll som denna.

/Erik Niva