Efter kollegan Nivas inlägg om lagsånger  kom jag på mig själv med att nynna på en Lazio-hymn under min löprunda. Sakta vek den höstlövsbetäckta marken undan för mina ögon och för min inre blick vajade ljusblå flaggor på Olimpicos läktare, smekta av en ljum Rom-bris…

År 2001 sa jag upp mig från mitt fasta jobb på Expressen efter nio år där som bland annat nyhetsreporter och korrespondent i London. Jag hade lärt mig mycket, men ville ut, bort, vidare – och jag längtade till Italien. Alltid Italien…
I drygt två år bodde jag så i Rom och det sista året även en del i  Milano. (Har också bott i Florens, som yngre, innan jag började på Journalisthögskolan).
Då och då ska ni få små tillbakablickar, men i dag nöjer jag mig med att delge er (tur dock att ni slipper höra mig sjunga) den sång som då betydde mycket för mig.
Tyvärr satt jag ofta på pressläktaren, men blotta minnet av de gånger jag stod i Curva Nord, mitt i det ljusblå flagghavet, och hörde ”Lazio grande Lazio”, kan fortfarande ge mig gåshud.

Jag är ingen fanatisk laziale, jag kan utan problem hylla Totti eller äta stekta, panerade grönsaker på Fricandò i rödgula kvarteren Trastevere, där ägaren har ett halsband med Roma-vargen som berlock. Jag var mitt i en stad i vilt rus när Roma vann ligan 2001, året efter Lazio, och kände inte att jag behövde fly staden, som de mer inbitna ljusblå fansen.
Tvärtom njöt jag av att fotbollsmakten för ett ögonblick åter flyttat söder om Milano och Turin.

Likväl är det något visst för mig när jag på Youtube trycker igång den sång som en gång var så speciell för mig, blundar och lämnar Bromma för Rom.
Här nedan får ni några av textraderna, fritt översatta. Det finns lite olika varianter, men jag kör denna. Det roligaste är att det är på Rom-dialekt, inte på vanlig italienska. Så om ni undrar över stavning och grammatik så är det därför det skiljer sig. Till exempel står det so, istället för sono, och ”er cuore”, istället för il cuore: hjärtat.

De ord som når just mitt hjärta mest är de om ”det är redan två timmar som vi väntar här” för de säger så mycket om hur det är att vara en riktig supporter,
om att komma i tid till stadion, samlas med folk som delar samma passion och kärlek, att tillsammans vänta på matchen som man längtat till hela arbetsveckan, stå där
i flagghavet i skälvande förväntan med hjärtan som slår i samma takt.

So’ gia du ore, che stamo qui a ’spettà,
me batte er core, cominceno a gioca’
mille bandiere, famo sventola’
entra la Lazio, lo stadio sta a scoppia’
Lazio grande Lazio…

Det är redan två timmar, som vi väntar här,
mitt hjärta slår, de börjar spela,
tusen flaggor, som vi får att vaja,
Lazio kommer in, stadion håller på att explodera
Lazio, stora Lazio…

Och i kväll börjar Champions League. Mums. Har redan en CL-jobbresa inbokad längre fram i höst.
Själv drar jag dock nu ut på annat jobb. Ett inspirerande sådant. Vad får ni läsa om  i morgon.

A dopo!