Under över alla jävla under.

***

Temabyte. För ett drygt år sedan följde jag det svenska U21-landslaget under en veckolång samling.

Det var journalistiskt tacksamt – trots att vi har vår framtid i U21-landslaget och trots att de ska spela en jätteturnering på hemmaplan nästa sommar så förblir laget i stort sett helt oskrivet – men fotbollsmässigt rätt deprimerande.

U21-landslaget var helt enkelt inget vidare. Det var en blandning av svensk tradition och internationella impulser som varken blev hackad eller malen – det hade vare sig den kollektiva styrkan eller den individuella skickligheten. Spelargruppen var tyst, tillbakadragen och den hade vant sig vid att förlora.

Givetvis fanns det dock undantag och ljusglimtar – och den största av dem hette Martin Olsson.

Han var debutant, yngst i truppen och hade aldrig spelat elitfotboll i Sverige. Ändå gick han in och tog plats, sökte och krävde boll – visade att han verkligen förväntade sig att vinna de matcher han spelade.

Förbundskaptenen Jörgen Lennartsson var lika imponerad som jag:
– Vilken kille. Han lyfter ju de andra, ger ju energi till hela gruppen. Och så spelar han som en svensk Ashley Cole.

Svensk fotboll har problem med sin talangutveckling, och det gör det ännu viktigare att det går bra för de genuina löften vi ändå har.

Martin Olsson är 20 år gammal. Han spelar vägg med Robbie Fowler, lurar Phil Jagielka, sätter bollen under Tim Howard och sänker Everton i Ligacupen. The Boy´s A Bit Special.

/Erik Niva