Från ett bortglömt hörn av den stora, vida fotbollsvärlden till ett annat.

Kalmar.

Om ni ser mig gå runt med något märkligt över huvudet så är det vatten. Jag hade en tanke om att träffa Nanne Bergstrand och (den unge) Magnus Haglund, snacka lite fotboll och sammanställa det i något slags intervju/krönika.

Det gick rätt dåligt.
Jag satt i nästan två timmar med Nanne, i en och en halv med Magnus – och det gick förstås inte att få med en bråkdel av de samtalen på ett uppslag i tidningen. Resten av natten ägnade jag åt att stryka ett tjugotal intressanta resonemang om allt ifrån att mogna i tränarrollen, till personutveckling, till varför fotbollssverige är livrädda för öppenhet, till landslaget, till utbildning, till försvarsspel och så vidare i all evighet.

Nåväl. Ni fick i alla fall veta vad Nanne tänker om Rasmus Elms framtid som innermittfältare och om (Mario Beretta-lånade) träningsmetoden som avslöjar bakgrunden till Elfsborgs sanslösa defensiva effektivitet.

Alltid något.

Annars har det varit en Hullständ… förlåt, fullständigt underbar förmiddag. Riviera-sol, en brygga, frukostbuffé och en finfin bok om fotbolltaktisk historia. Sen läste jag tidningarna, kontemplerade över gårdagens resultat (Werder Bremen är på väg att slå rekord) och bestämde mig för att – inspirerad av ett bokkapitel om playmakerns eventuella död och gårdagens händelser i Barcelona – lista mina favoriter på temat ”Den Nye Maradona”.

I omvänd ordning:

8. Javier Saviola, Real Madrid.
Hysteriskt rolig story om honom i Sport efter Bate-matchen senast. Trots att Madrid gjort alla sina tre byten värmde El Conejito upp för fullt. Med några minuter kvar vinkade Jerzy Dudek och Miguel Torres vilt mot Saviola: ”Du ska in”.
Saviola ställde sig bredvid andretränaren Manolo Ruíz, drog av sig sin overall och var redo – när Ruíz förklarade att ”men du, vi har redan bytt tre gånger”. Good fun.
Saviola är en rolig spelartyp, men är man nöjd med att tjäna pengar på Real Madrids bänk är man ingen Ny Maradona.

7. Ariel Ortega, Independiente.
Jo, jag har sett honom dribbla. Jo, jag har sett honom slå ett par av de finaste frisparkar jag sett. Jo, jag har till och med sett honom lura Mattias Jonson på en straff en gång.
Men Ortega har aldrig varit min typ. Det har varit för mycket show, för lite effektivitet. Ingen Maradona.

6. Pablo Aimar, Benfica.
”Han är min arvtagare” sa El Pibe Maradona själv.
Det brukar gå åt helvete då.

5. Marcelo Gallardo, DC United.
Det fanns faktiskt ett tag under Monaco-tiden, när han rullade fram Giuly och Trezeguet till höger och vänster (och Pontus Farnerud ibland!), som jag tyckte att han var en av världens allra bästa spelare.
Det var han nog inte.

4. Leo Messi, Barcelona.
När Brasiliens president Lula häromveckan hyllade Messi som världens bäste och en av de riktigt stora spelarna så fick det sina följder. Bland annat fick det Inter-porteron Julio César att kräva en ursäkt, eller åtminstone att presidenten ”flyttade till Argentina dådå”.
Skälet bakom upprördheten kan nog ha varit att Lula hade en poäng.

3. Juan Román Riquelme, Boca Juniors.
Kanske den finaste av dem alla. En otidsenlig spelare, hans typ finns knappt längre. Han är för långsam, för intelligent, för konstnärlig, för vek, för vacker för att existera i fotbollsvärlden (i allmänhet, och i Villarreal i synnerhet) 2008.
Det var på något sätt så fint symptomatiskt att han ledde de gula ubåtarna hela vägen till semi i Champions League, bara för att sedan skjuta dem därifrån. Straffar är för enkelt för en Riquelme, för en Totti. Det gör dem nervösa.

2. Kun Agüero, Atlético Madrid. (edit)
Han är ihop med Diegos dotter, han ska bli pappa till Diegos barnbarn, han slog Diegos åldersrekord i argentinska ligan, han har vunnit två U-VM och ett OS – och han kan göra mål på tjugo olika sätt. Kun är väldigt nära att vara en komplett anfallare redan vid 20 års ålder.

1. Carlitos Tevez, Manchester United.
Den modernaste av alla Nya Maradona. Brännskadad, stenhård, briljant. Han garvade åt engelska hooligans och förklarade att ”jodå, vi har det nog lite värre hemmavid”, han är exakt den sorts spelare man vill ha i ett modernt, konstant rörligt anfallsspel – och eftersom han är så ful gillar jag honom mer än vad jag gillar Messi. Messi (och Riquelme) är en del av det argentinska fotbollsarvet – Tevez är alla delar, samtidigt.

Nä, nu ska jag ut i Kalmar-solen igen.

/Simon Bank