Jo, nu ska ni få höra.

För några timmar sedan landade jag i Minsk, Vitryssland, av alla ställen på jorden. Jag är här för att eventuellt se ett par svenskar spela fotboll för Juventus – men mer än något annat är jag förstås här för att försöka förstå hur det kommer sig att traktorfabrikens lag från Borisov helt plötsligt spelar i Champions League.

Det är speciella tider, här i det mystiska land som Condoleezza Rice beskrev som ”Europas sista diktatur”. Det är val ikväll, och kursen för framtiden ska stakas ut. Efter femton år som envåldshärskare finns det nu signaler som tyder på att Aleksander Lukasjenko är beredd att närma sig väst – men även en hel del indikationer på att han inte tänker sig något annat  än att fortsätta precis som förut.

Lukasjenko har uppnått sin position genom att ta Sovjetunionens politik in i 2000-talet. Här i Vitryssland äger staten allt, här styr staten allt – och i sanningens namn finns det också väldigt många vitryssar som accepterar att oppositionen och den fria pressen är marginaliserad så länge pensionen kommer i tid och gatorna präglas av ordning och reda.

Efter en första långpromenad genom Minsk är det också den här ordningen och den här redan som satt sig starkare än några andra intryck. Jag har rest relativt mycket i det gamla östblocket, och de stora städerna brukar alltid präglas av en smutsigt stökig sjavighet, av enorma kontraster mellan gammalt, nytt, fattigt och rikt.

Här i Minsk är fasaden en helt annan. Arkitekturen är stalinistisk och monumenten sovjetiska, men jag ser inga tiggare, övergivna veteraner eller hotfulla ungdomsgäng. Husen är hela, gräsmattorna välklippta, gatorna sopade – och Mussolinis tåg avgick som bekant alltid i tid.

Nere i stadskärnan stöter jag så på den mest ironiska politiskhistoriska symbolik jag skådat sedan jag insåg att det dominerande partiet i Mexiko kallar sig för ”Den institutionaliserade revolutionens parti”. I Vitryssland envisas de nämligen med att låta huvudgatan behålla namnet Leningatan. Det är ju givetvis en väldigt stark ideologisk markering – som dock undergrävs lite av att ett McDonald´s har intagit gatans allra pampigaste paradplats.

Hursom. Den här dagen handlade om att landa, om att orientera sig och om att börja få en första förståelse för hur det här säregna landet egentligen ser ut i verkligheten. Morgondagen kommer att handla mer om fotboll.

Watch this space.

/Erik Niva