Så vad säger man? Vad skriver man?

Ett alternativ hade ju varit att skriva att vi var bra och förtjänade detta – men det gjorde vi jävlar i mig inte.

Ett annat vore att hedra spelarna för att de aldrig gav upp – men det hade de tamejtusan redan gjort.

Ett tredje vore att peka ut några enskilda individuella insatser – men några sådana fanns inte på vår planhalva.

En sista väg att gå vore att prisa vår nytillträdde månglarmanager för byten som förändrade matchbilden – men det vore ju bara att ljuga.

Nej, såhär ligger det till. Tottenham Hotspur gjorde en rätt usel match mot Arsenal på The Emirates. Vi blev utspelade under sisådär 75 minuter, vi gjorde individuella misstag som var direkt chockerande, vi resignerade inför förlusten utan att gräma oss nämnvärt och vi hade en hängansiktad, hederslös sjörövare på vår bänk.

Och likafullt – LIK JÄVLA FÖRBANNAT – så flyger vi nu hela vägen upp för Seven Sisters Road med en 4-4-poäng i jetpacken.

Vi gör det av en enda anledning, och det är att vi trots alla årtionden av urvattning är en klubb med en unik identitet som varken går att kopiera eller erodera. När röken lagt sig och dimman skingrats, när illojala bulgarer och vilsna spanjorer försvunnit och ersatts av egendomliga East Enders så är vi fortfarande Glory, Glory Tottenham Hotspur.

Ni vet att det aldrig spelat en mer målrik kryssmatch i Premier Leagues historia? 4-4 är så roligt det kan bli om poängen ska delas. Kanske vet ni då också att Tottenham i och med detta spelat tre 4-4-matcher – de andra två mot Aston Villa och Chelsea – bara de senaste 13 månaderna. Och så ytterligare en mot Leicester februari 2004, för sakens skull.

När jag nu sitter här med ena handen på en tvålitersflaska med georgiskt rödvin så är jag inte stolt över spelet, spelarna eller tränarna – men jag är alldeles förjävla stolt över konceptet Spurs, över att vi fortfarande förblir en klubb med vårt eget DNA.

Glory, Glory Tottenham Hotspur.

Folk säger till mig att det inte längre finns några skillnader, att alla klubbar fungerar likadant och står för samma saker i den moderna fotbollens vulgära pengakarusell. På svaga dagar håller jag med, men på kväller så som denna så vägrar jag acceptera det.

Som det heter i visan: We are Hot-Shot Tottenham, we are the Super Spurs, and everybody knows we’re the football connoisseurs.

***
Målen?

David Bentley gjorde ett mål som jag kommer tråka ut mina barnbarn med att berätta om – och han har gjort det förut – Jermain Jenas gjorde ett som håller att tjata om i åtminstone fem, sex år.

Resten får ni i morgon. Eller när jag nu kvicknat till.

/Erik Niva