Klockan är drygt tre på morgonen när jag landar i Tbilisi. Ändå är den nya flygterminalen öppen, inbjudande, glänsande och mer modern än det mesta jag sett i Västeuropa.

Att ryssarna bombade det här stället för mindre än två månader sedan – eller om det nu var Tbilaviamsheni-fabriken alldeles här bredvid – känns helt, HELT overkligt.

Jag antar att krig ofta gör just det.

Jag är alltså inte på Råsunda i morgon för att se Cristiano Ronaldo. Jag är på Boris Paichadze-stadion i Tbilisi, ser ett fotbollslandslag återvända hem från exilen och ingenting annat i idrottsvärlden kan kännas viktigare än det just nu.

Jag ska inte blogga sådär överdrivet mycket om det här äventyret – det ska bli ett reportage i ett kommande nummer av Sportmagasinet, och ni ska ju jävlar i mig köpa den tidningen också – men en och annan rapport kommer ju såklart.

Nu ska jag ta och ge mig ut i den georgiska fredagskvällen, och sätta lite sprätt på den bunt georgiska lari som jag nyss tog ut.

Det första som stod i bankomatdisplayen när jag satte i visa-kortet var: ”Support the Victims”.

Gör det.

/Erik Niva