Senast jag såg Roma live var i Manchester för ett och ett halvt år sedan. 7-1 blev det.

Efter 0-4 på Olimpico funderar jag nu på om jag ska vara skonsam mot de rödgula och ge mig själv ett Roma-embargo – men bestämmer mig för att avstå. Deras fans är nämligen alldeles för bra för att jag ska kunna hålla mig borta.

På Old Trafford sjöng de ”RomaRomaRoma” så att ljudet fyllde hela arenan, och då hade Man United precis gjort sitt sjätte mål. I kväll så lät Curva Sud aldrig högre än då den dundrade iväg en fem minuter lång ”Que sera, sera” vid 0-4.

Bland Europas bästa fans.
***
På grund av annorlunda omständigheter såg jag matchen från vanlig åskådarplats, snarare än från pressläktaren.

Den här gången var platsen så pass bra att skillnaden var rätt obetydlig, men en grej fascinerade mig. Min biljett hade distribuerats av ett av de här företagen som sysslar med idrottsresor, vilket innebar att jag hamnade mitt i Olimpicos förmodligen märkligaste sektion.

Mitt sällskap var långt ifrån unikt. På den här sektionen talades betydligt mer svenska än italienska. Där var de blågula landslagströjorna minst lika många som de rödgula Roma-tröjorna, och där stod folk och jublade när Zlatan sprang in sina mål.

Jag har svårt att ha några rätt-eller-fel-åsikter om detta – utan nöjer mig med att stilla konstatera att ”Fotbollsturism” är ett ord som borde in i nästa upplaga av SAOL.
***
”Ibra”? Resonemanget får ni i tidningen – eller på länken som säker finns här bredvid någonstans, snikna gnidare – målen får ni här och här.

/Erik Niva