I mina ögon är spanska As just nu södra Europas bästa dagliga sporttidning.

France Football kommer bara ut några gånger i veckan, det grekiska tonfallet är lite väl hysteriskt för mig och de klassiska italienarna tycker jag faktiskt ofta är ganska överskattade.

Den interna konkurrensen då? Nja… Både Sport och Mundo Deportivo har blivit för mycket Barcelona-fanzines för mig, och Marca har också tappat riktningen. As är ju givetvis också Real Madrid-vinklad, men blir aldrig lika hysteriskt enögd som Marca. Dessutom är den piggare, roligare, matigare.

Efter en lunchvända nere på byn här i Castellón blev klasskillnaden uppenbar. Marca klämde i med 14 sidor om Juventus-Real Madrid, utan att få till en enda riktigt intressant artikel. As kontrade med en tidning som rymde en intressant intervju med den spanske konsuln i Marseille – appropå turbulensen runt Atlético-OM – och ytterligare snack med Rafa Benitez och Villarreals striker Joseba Llorente.
De hade den mest exklusiva intervjun inför matchen i Turin – med återvändande Fabio Cannavaro – och dessutom den hyperspännande artikeln som verkligen lyfter tidningen: Gianluca Pessotto talar ut om sitt självmordsförsök. Eller vad det nu var.

Ni minns väl hur Pessotto ramlade ut från ett fönster och föll 15 meter rätt ner i betongen sommaren 2006? Det var mitt under Calciopoli-skandalen som kretsade kring Juventus – Pessotto var sportchef för Juve då – och dessutom mitt under VM i Tyskland. Det var länge osäkert om han skulle överleva eller bli förlamad.

* Hade du kommit till punkten då du ville ta livet av dig?
– Det var inget jag hade bestämt, det var inget jag gjorde frivilligt. Det var ett ögonblicks blackout. Den som föll ur det där fönstret var inte jag. Jag minns inget av den dagen. Det var inte jag, jag kan inte tro att det var jag.
*Vad hände sen?
– Då jag är väldigt religiös tror jag verkligen att det var en hand som höll kvar mig i luften för att hålla mig vid liv. Något som dämpade det hemska fallet.
* Det var ett mirakel att du överlevde.
– Jag vaknade upp i sjukhussängen. Jag kunde inte röra mig, och förstod inte vad som hände. Jag kunde bara vrida nacken från sida till sida, men jag kunde inte ens känna smärta.
* Och?
– Jag frågade: ”Vad hände? Jag minns ingenting”. Först var jag tvungen att jobba hårt med psykologer och psykiatriker för att rekonstruera olyckan. Den processen varade ungefär 20 dagar.
* Har du lagt allt bakom dig nu?
– Ja, ja… Jag har ett nytt liv, även om min kropp är märkt. Jag har annorlunda känslor nu. Varje gång jag ser mina döttrar, sju och tolv år, så tänker jag… att jag är en del av deras hjärta. På ett sätt känner jag mig inte ansvarig – eftersom det där inte var jag – men nu har vi i alla fall lagt det dåliga bakom oss och lever i trygghet.

Mycket av den övriga artikeln handlar om hur Pessotto kände sig vilsen och tom då strålkastarljuset slocknat efter karriären – han hade mycket väl kunnat bli ett italienskt parallellfall till Mikael Ljungberg – och As lyckas faktiskt klämma in ytterligare en fyllig artikel på samma tema.

Ett stort reportage berättar om gamle landslagsmålvakten Santiago Canizares nya och gamla liv. Han går igenom den där incidenten när han missade VM på grund av en flaska rakvatten och förklarar det där blonderade håret. Och så pratar han så klart om hur det är att lägga upp handskarna.
– Du lämnar inte fotbollen. Det är fotbollen som skär av dig.

Nu ska jag gå en vända ner till Medelhavet och sticka stortån i vattnet innan jag åker in och ser Villarreal-Ålborg. Ni ska ägna en tanke åt Gianluca Pessotto och alla andra gamla hjältar som försvunnit och glömts bort.

/Erik Niva