Läser vad kollegorna skrivit om Pessotto, om döden (eller i det här fallet snuddandet vid den) och det är inte utan att en rysning drar genom hotellrummet, här i Turin, mitt emot stationen Porta Nuova.
I samma ögonblick som jag läste om Pessotto fick jag nämligen samtal om att en buss lastad med Juventus-fans varit med om en olycka på väg till kvällens match.
Hittills är två döda och trettiotalet skadade. Juventus har anhållit hos Uefa om att få spela med sorgband och om att hålla en tyst minut.

Då hade jag timmen tidigare stått i den ljumma eftermiddagen, utanför pampiga spelarhotellet Principi di Piemonte (Piemontes prinsar. Piemonte är regionen som Turin ligger i. Underbart namn på ett hotell för fotbollens prinsar).
Där stod också alla Juve-fansen och Jenny Modin och jag pratade med några som rest från bland annat Rom och Kroatien. Några svenska fans kom också fram och ville prata. Ingen klubb har så många supportrar utanför sin hemstad och utanför Italien som Juventus.

Däremot har klubben, som många vet, alltid haft svårt att bli profet i sin egen hemstad där Torino förblir det mest älskade laget. Även om man aldrig lyckats att bli det stora, vinnande Torino, Il Grande Torino, som man var före Superga-kraschen.
Här kan ni läsa lite mer om den olyckan, berättat av en god, vis vän som sett det mesta  livet och döden och fotbollen under sina snart 80 år.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article423535.ab

Jag visade Jenny Superga-berget där Il Grande Torino utplånades och berättade historien.
Från min plats på pressläktaren i kväll, när Juventus och Real Madrid går ut på planen, Juve med sina sorgband på, kommer jag att ha perfekt utsikt över berget.
Som alltid är döden där, mitt i livet.

/Jen