En tisdagskväll på Madrigal blev det. Historiens näst mest målrika Champions League-match fick jag. Och ännu en spik i den skandinaviska fotbollens internationella likkista hamrades in.

– Vi er ikke bange, sa Ålborgs högerytter Jeppe Curth inför uppgiften. Vi är inte rädda.

På ett sätt gick det att förstå honom. Villarreal – eller Vila-Real, om vi nu ska vara iberiskt korrekta med stavningen – är verkligen inget skräckinjagande ställe. Med sina 40 000 invånare är det här den överlägset minsta, sömnigaste, konstigaste lilla byhåla som jag någonsin sett storfotboll i. Att det spelades en Champions League-semi här så sent som 2006 känns helt ofattbart.

Efter en kort pendeltågsresa genom ett trist landskap dominerat av keramikfabriker så är jag framme. Järnvägsstationen ligger i ena änden av stan, El Madrigal i den andra, så långt bort det bara går att komma. Ändå bestämmer jag mig att gå dit, och att hitta något att äta på vägen.

Efter fem minuter går jag förbi ett par stängda barer. Efter ytterligare fem minuter är jag framme. Jag har korsat hela Villarreal på tio minuter, och inte ens begripit att jag passerat centrum under tiden.

Och sedan brakade det loss med det kungliga livgardets alla kanoner.

Ålborg var ikke bange. De började optimistiskt, och när Saganowski språngnickade in ledningsmålet var det inte ologiskt. Villarreal vände snabbt, men Ålborg fortsatte försöka framåt likafullt. Det var inte särskilt smart, men det var i alla fall inte Elfsborg i Valencia. Danskarna gjorde sitt för att bidra till spektaklet. De var ikke bange. De var bara inte i närheten av att vara bra nog.

Att titta på Ålborg med allsvenska ögon är bland det mest deprimerande man kan göra. De har lyckats förverkliga hela den svenska fotbollens maniska dröm – de har tagit sig till Champions League – men frågan är vad de har fått för det.

Förblindade av glamour har de irrat bort sig helt de senaste månaderna. De har köpt konstigt, fokuserat fel och glömt bort vad de egentligen håller på med. Näst sista plats i den danska ligan har blivit den ena konsekvensen – en rejäl kölhalning av Europaeliten den andra.

Har det varit värt det?

Sedan Champions League fick sitt nuvarande format har ingen enda skandinavisk klubb överlevt julen, och det kommer heller inte att hända under överskådlig framtid. Det absolut bästa en svensk storklubb kan hoppas på är att få en höst som kanonfoder åt Europas stora – och en fotbollsvärld där drömmarna ser ut som så är en väldigt konstig fotbollsvärld, indeed.
***
Men vi fick ju i alla fall en svensk CL-målskytt i Andreas Johansson?! Haha, lura mig inte att skratta. Johansson missade sitt nickläge totalt, och målet som omskrivs som hans är ett 100-procentigt självmål från Capdevilas ansikte.

Tror ni mig inte får ni väl vänta på målsvepet – där ni även får Capdevilas drömmål i andra änden av planen.

”Adde” gjorde dock en okej insats – och tack vare målmedvetet arbete lyckades han byta tröja med Marcos Senna efter matchen. Den brasilianske europamästaren drog på sig den röda tröjan med namnet ”Johansson” på ryggen och marscherade mot spelargången. Närmare Europatoppen än så kom inte skandinavisk fotboll den här kvällen heller.

/Erik Niva

En suddig byline som inte fick plats någon annanstans.