Dagen efter kvällen före.

Jag sitter i godan ro och snattar ström på något sunkigt café på Valencias flygplats, och vilka får för sig att slå sig ner vid borden bredvid? Jodå, Ålborgs trupp, väl rustad med trippla kortlekar, på väg hem från setförlusten i Villarreal.

Bilden är givetvis kass – de tenderar att vara det – men av någon anledning fyllde ändå den här helt obetydliga scenen mig med värme. Jag tror att det är så att minsta lilla tecken på vardaglig normalitet i närheten av den uppumpade Champions League-bubblan ger någon sorts hopp om att saker och ting kanske är ungefär som de ska i världen, trots allt.

***
Jaja, slut med värdelösa fotografier och smetigt hobbyfilosoferande. Det är ju för fan dags att dra ner till Calderon för Atlético-Liverpool när som helst.

Det här skulle ju bli hela Champions League-höstens stora fest. Nando Torres skulle komma hem, Kun Agüero skulle mäta sig mot sin läromästare och ett sensommarsoligt Calderon skulle få se en… tja, 3-3-match.

När jag kom till Madrid var det nio grader, drivregn och isande snålblåst. En skadad Torres är kvar hemma i Liverpool, en sliten Kun lär börja på bänken och uppsnacket handlar i stället mest om en fruktad supporterskara och en utsatt tränare.

Uefa-bråket hänger kvar över Calderon. Folk här är förbannade och det har talats om att 50 000 hemmafans skulle vända ryggen mot planen när Champions League-hymnen spelas. Nu lär det inte bli så – men det lär bli något. Läktarna är en stor del av kvällens fokus.

Den andra delen ligger på Javier Aguirre. Igår lyckades Claudio Ranieri rädda sitt jobb, och idag är det den här mexikanen som står inför samma utmaning. Det här var ju säsongen då Atléti på allvar skulle utmana om ligatiteln, men efter 1-6 i Barcelona och 1-2 i lördagens derby så har den utopin redan rämnat. Blir det förlust även ikväll måste ett hundhuvud delas ut.

Det skulle bli avspänt party av det här, men det visade sig bli hårdkokt ångest.

När allting kommer kring tror jag inte att det kommer att göra kvällen tråkigare.

/Erik Niva