Bråttom till ännu ett av alla dessa flygplan, så det får bli fegvarianten av bloggande den här morgonen.

Hinner inte utveckla resonemanget kring kvällen så värst mycket mer – utan ni får helt enkelt hålla till godo med dagens matchkrönika där jag ändå får sagt det mesta jag har att säga. För en gångs skull är det helt befogat att använda klyschan om att Atlético och Liverpool ”delade broderligt på poängen”.
***
Jo, förresten, en aspekt av meningslös journalisttrivia finns det ändå tid för. Jag hade inte varit här sedan våren 2004 – så jag hade nästan hunnit glömma bort det – men pressläktaren på Vicente Calderón kräver Europas abslout värsta bergsklättring.

Ingen annanstans är det så många trappor som är så branta innan man slutligen når fram. Rena K2-expeditionen. Man måste ha åtminstone två basläger och en natt i syrgastält innan man är redo för ett toppförsök.

Och nu brinner ni förstås av nyfikenhet. Ni bara måste veta vilka andra två arenor som platsar på samma branta prispall. Jo, vettni, god tvåa är Amsterdam Arena, där man måste bestiga ett helt parkeringshus innan man ens får börja med läktarna. Och de kvällar den ensamma hissen strejkar – då är snurrandet uppför Babels torn på San Siro minsann ingen picknick, det heller.

Se där, man har alltid fem minuter för de verkliga väsentligheterna.

/Erik Niva