Det var lite knappt tre år sedan, och jag gjorde en vecka i London. På måndagskvällen skulle high-flying Tottenham Hotspur möta ett Portsmouth som var i kris, både resultatmässigt och moraliskt.

För att häva trenden hade Pompey-ledningen gjort något otänkbart. De hade anställt Harry Redknapp – den ryggradslöse tränaren som året före hade deserterat klubben för värsta rivalen Southampton.

Jag och Simon Bank hade en egen liten tyckarspalt i Sportbladet på den här tiden, där vi ställde frågor till oss själva om ämnen som vi ansåg aktuella. Nu gällde en av frågorna Harry Redknapp: ”Visar han mod eller idoti?”.

Såhär svarade jag:
– Idioti från en idiot. Harry Redknapp är en föråldrad dinosaurie med storhetsvansinne. Egentligen hade det gått att sätta punkt där, men jag vill passa på att vidga bilden. Jag har alltid haft svårt för det här snacket om att det är precis som vilket yrke som helst att vara fotbollsspelare eller tränare. Rätt eller fel, patetiskt eller inte – miljoner människor lever för sina fotbollslag. Att utnyttja deras lojalitet i ena ögonblicket och lämna dem för lokalrivalerna i nästa är att spotta fansen i ansiktet. Och som den store Jock Stein sa: Football without fans is nothing.

Allt det där gäller än idag.

När jag vaknade igår låg Tottenham Hotspur på sista plats i Premier League. När jag vaknade i morse låg de kvar på exakt samma plats. Skillnaden är att vår manager numera heter Harry Redknapp – och att jag själv inte varit såhär desillusionerad med min fotbollsklubb sedan den dagen de utsåg George Graham.

Tottenham Hotspur har fortfarande en egen identitet. Vi står för vissa saker, vissa värderingar. Harry Redknapp – en skrupelfri, morallös wheeler-and-dealer från West Ham-land i The East End – står för värden som i praktiken är totalt motsatta.

Vad som än händer framöver: Jag hade mycket hellre åkt ner i andradivisionen med Martin Jol än slutat femma med Harry Redknapp.

/Erik Niva