Drygt tolv år efter hans sista suparvända gör i dag den nyktre alkoholisten Tony Adams hemmadebut som Premier League-manager.

I dagens tidning skriver jag om hans livsfarliga seglats genom mörka vatten, om blindskären han stött på – och om hans ambition att slutligen lägga till i en hamn med namnet Arsenal (rättelse: i morgondagens tidning, någon redaktör tyckte att det var en bra idé att spara artikeln).

Jag ska lägga av med båtmetaforerna nu, och i stället berätta om ett framtidsscenario som jag faktiskt tror kan vara realistiskt om sisådär… tio år.
* Manager för Man United – Roy Keane.
* Manager för Liverpool – Jamie Carragher.
* Manager för Arsenal – Tony Adams.

Det är inte bara en fundering jag har, utan givetvis också en förhoppning. En sån här lösning vore ju ett steg på vägen för att bevara själen i Englands tre största klubbar.
***
Vad har vi mer inför lördagens fotboll då? Liverpool kommer till The Lane, och det alla snackar om är hur Robbie Keane kommer att bli mottagen. Hyllad eller utbuad?

Själv ligger jag väl mitt emellan. Karln har visserligen förverkat sin rätt till ovationer, men har samtidigt inte förtjänat någon Sol Campbell-behandling.

Appropå den sistnämnda så har ju debattvågorna gått höga kring den hatsång som delar av White Hart Lane-publiken sjungit mot Campbell de senaste åren:
– Sol, Sol, wherever you may be, not long now ´til lunacy,
And we won´t give a fuck, when you´re hanging from a tree
You Judas-cunt with HIV.

Jag köper ju att sången passerar gränsen, även om det är märkligt att FA försökt stämpla den som rasistisk på felaktiga grunder, men struntat i att den är homofobisk. Nu kan jag dock meddela att Spurs sångsmeder (vilka är de här personerna – jo, det kan jag tala om eftersom jag har skrivit om dem) kommit fram till en ny version som jag inte har några problem med:
– Sol, Sol, wherever you may be, not long now til lunacy
And we don´t give a fuck, if your black or gay,
We’ll hate you til your dieing day.
***
Och jag vet ju att det finns folk ibland er som tycker att vi inte ska skriva ett ord om det som händer utanför sidlinjerna – vare sig på läktare eller gator, i hotellrum eller hem – men när jag skummar igenom de europeiska tidningarna är det ju än en gång de historierna jag fastnar för.

Jag kan ju till exempel inte låta bli att roas av tyska tabloiden Bild, och deras extremt överdrivna spionbevakning av rensa luften-mötet mellan Tysklands lagkapten och förbundskapten.

Efter att ha läst Bild kan jag nu meddela att Joachim Löw gick ner för en trappa klockan 19.02. Att Michael Ballack klättrade ur en Mercedes M-Class klockan 19.40. Och att han sedan bordade ett plan – iklädd svarta jeans och svart läderjacka, med en svart väska – exakt klockan 19.47. Och missa inte bildspelet.
***
Det jag fastnar för i Italien är intervjun med Francesco Tottis fru Ilary, som är omslagsflicka på senaste numret av italienska Vanity Fair. Här är det italienska originalet, och här är ett översatt utdrag:

* Do the soccer fans affect your love for Francesco?
– Yes… I admire their passion. Even if I still haven’t properly understood their passion. I don’t see Totti the idol.
* The shirt he wore that said, “you’re the one” – who was that dedicated to – you or the fans section in the stadium?
– Are you crazy? Me.

Och ja, om ni nu frågar – missa inte bildspelet.
***
Spanien då? Jo, här tycker jag att en klassisk, hederlig, renhårig fotbollsgranskning är dagens behållning. Katalanska Sport tar ett nytt grepp på Barcelonas hyllade ungomsutveckling La Masia – som enbart i dagens a-lag fostrat Valdes, Puyol, Xavi, Iniesta, Krkic, Busquets och Messi – och gör vinkeln om exportfabriken.

24 spelare från La Masia spelar i dag i andra högstaligor över hela Europa, och Sport pratar bland annat med Arnau Caldentey i Falkirk och berättar om David Sánchez i FC Timisoara.

/Erik Niva