Ett av de reportage som gjort djupast intryck på mig är ett jag skrev om nordirländsk fotboll i samband med att Sverige skulle spela EM-kval på Windsor Park. Jag tillbringade en knapp vecka i Belfast och Derry, tittade på muralmålningar, korsade fredslinjer, hängde med folk från båda sidor av den socio-religiösa konflikten och ansträngde mig för att förstå en region som långsamt försökte läka ihop sina djupa sår.

Alla jag träffade hade sin historia om perioden som irländarna själva kallar ”The Troubles”, men som i praktiken var ett inbördeskrig. Det var Derry City-spelaren som fått sin morbror skjuten under ”Bloody Sunday”, och supportern till samma lag som sett sin farbror kidnappas och sprängas i luften med ett dynamitbälte runt midjan. Det var Donegal Celtic-funktionären som fortfarande gick runt med kulhagel i benet, och landslagskaptenen som tvingats sluta spela för Nordirland efter alla mordhot.

Men mest av allt var det en skara fantastiska människor, som numera alla gjorde de kunde för att gå vidare från sånt det egentligen inte gick att gå vidare ifrån. Och som tillsammans – faktiskt – tyckte vara på god väg att lyckas.

I förrgår möttes så protestantiska Linfield och katolska Cliftonville i Nordirlands eget Old Firm. Underhunden Cliftonville vann överraskande med 2-1 – men det var efter slutsignalen som vi tvingades inse att klyftan mellan de två sidorna fortfarande är långt ifrån läkt. Linfield-fans bombarderade de jublande Cliftonville-spelare med allt de kunde hitta att kasta. Cliftonville-supportrar svarade med att avlossa en raket som träffade Linfield-backen Conor Hagan.

Det gör mig ont att Hagan träffades så svårt att han hade tur som överlevde – och det gör mig sorgsen att konstatera att jag inte kan hitta ett enda videoklipp av händelsen som inte förpestas av hat åt ena eller hållet.

Den ultimata ironin är dessutom att Conor Hagan var en av väldigt få katolska spelare som någonsin korsat den religiösa avgrunden för att spela för Linfield.
***
On a lighter note – här har ni min nominering till årets utmärkelse som världens dummaste fotbollsspelare.

Botafogo-backen André Luís nöjde sig inte med att ställa till med så mycket bråk att han arresterades på planen tidigare i år – i går så var han så missnöjd med att bli varnad att han helt enkelt slet åt sig domarens gula kort och försökte slita sönder det. Och blev utvisad i stället.

Bra tänkt, Luís.

/Erik Niva