Får lov att lägga lite kronologipussel här. Jag hade precis fått börja gå på puben lagligt, så det måste ha varit… hösten ´97. Vi förlorade bara en cupmatch då – Derby hemma, efter att ha kommit ut ur fängelset mot Carlisle – så då är vi alltså framme.

Scenen utspelar sig på Corner Pin-puben, på hörnet av Tottenham High Road och Park Lane. Vi har precis blivit utslagna ur Ligacupen efter något slumpmål av Paolo Wanchope, och en snubbe vid bordet bredvid mig rycker på axlarna.
– Tur att det inte var ligamatch i alla fall.
Hans polare högg omedelbart tillbaka.
– You´re not proper Spurs if you say that. För oss har alltid ligamatcherna varit de där ovälkomna distraktionerna som hackar sönder våra cupäventyr.

That´s it. Det gällde för honom då, och det gäller för mig nu.

Tottenham Hotspur are about the cups. Vår historia har formats av de där enstaka kvällarna då allt står på spel, då historia skrivs under de enda 90 minuter som betyder något

Spurs. Sagolikt hög högstanivå, patetiskt låg lägstanivå. Uppklädda för festen, men ointresserade av vardagsslitet.

Jag har hela tiden sagt att jag föredra att vinna den här matchen framför ligamatchen för några veckor sedan – hell, jag väljer en cupbuckla framför en Champions League-plats alla dagar i veckan – och jag är totalt och fullständigt ointresserad av en debatt om vilka spelare Liverpool valde att ställa upp med.

Jag vill tillbaka till Wembley. Jag vill vinna den här cupen, och alla andra cuper. Om någon gör det lättare för oss med att spela några reserver, några juniorer eller ett helt jävla Under8-lag så tackar jag och tar emot.

4-2 mot Liverpool. Big night. Och vet ni vilken som är min personliga favorit bland alla fotbollssånger i hela världen?

Spurs Are On Their Way To Wembley,

/Erik Niva