Inga konstigheter.

Gå till jobbet, hitta någon gammal trasa i garderoben, ta lite extra parfym, morsa på Pelé, dela ut Guldbollen till den historiske förste trebollsvinnaren, dricka en cola och gå hem.

En måndag, helt enkelt.

Fast… om ni nu vill veta vad jag tycker om fotbollsgalan så kan jag väl konstatera att den åtminstone bjöd på rätt många fina beundrare-idol-ögonblick.

Det låter förstås banalt, men det fanns något rörande äkta i att se Henrik Larssons ögon när han stod och tittade mot Pelé där i mitten någonstans. Jo, jag vet att Milla är Henkes nummer ett – men att se att även idoler har idoler var… ja, lite som när Diego var nere och morsade på grabbarna på Uniteds träning.

Boys will be boys. Det är lite tröstfullt, någonstans.

Jag ska inte ge mig in på galakritik annars, man får ingen överblick på plats, mer än att konstatera att en gala utan tacktal är en värdelös gala.
Jag vill se svenska fotbollsspelare tacka mamma, pappa, lagkamraterna. Jag vill se dem göra det bra eller dåligt, eller kanske – en gång på hundra – fantastiskt bra. Både Zlatan och Frida Östberg sa ju fina saker på scenen, de andra fick bara säga ”jo, kul, tacktack”.

Och, just det, apropå idolers idoler: Zlatan Ibrahimovics gamle idol gjorde comeback i kväll. Bara i en jippomatch (med Marta och ett gäng andra sköna lirare). Och bara i 22 minuter. Men ändå.

Medan branschen dunkar rygg och ställer till med skandaler kring Stureplan ska jag bara göra det jag alltid försöker göra innan jag skallar kudden:

Hjälpa Erik Niva lite på traven.

Han väckte frågan om Marc Jankos monumentala målsnitt i österrikiska Bundesliga. Min del i pusslet är en teori om att det till viss del har med spelkultur att göra. Det görs mycket mål i Österrike, man får många chanser. Det finns, helt enkelt, ingen annan liga på den kvalitetsnivån med ett liknande målsnitt (3,2/match).
Närmast? Tyskland och Schweiz, som anammar samma spelsätt men med högre kvalitet. Och Holland, som… javafan, som är Holland.

Som referenspunkt kan vi konstatera att de skandinaviska ligorna ligger på i princip exakt samma snitt (2,65-2,77) – det vill säga samma snitt som i England, som format vårt sätt att spela.

Vad det här säger om Janko vet jag inte. Men det säger en del om miljön han spelar i. Alltid nåt, en måndagnatt.

/Simon Bank

PS: Att stå på scen inför, vad, en halv miljon tv-tittare och ett fullt Globen är att gå en sjuhelvetes brottningsmatch med sina egna tvångstankar.
Här, därför, alldeles exklusivt: Manuset som en djävul på min ena axel försökte få mig att läsa upp när det var guldbollsdags:
”Utmärkelsen går till en spelare  och förebild som fostrades i Malmö, som utvecklats till respekterad yrkesman i Serie A – och som varit en ledargestalt i landslaget… Guldbollen 2008 går till (rasande crescendo, publik som skriker rakt ut, stampar i golvet, svimmar)… Daniel Andersson!!!”

Tror ni den hade funkat?