Alltså, det har ju alltid varit svårt att avgöra vad som är värst – fotbollsspelare som gör musik, eller musik om fotbollsspelare.

Låt oss stoppa ner våra kladdiga fingrar i arkivet som hastigast.

Ni har hört Ronaldinhos egen samba? Samba Tri drar med honom upp i sin Goleador, det är Dinho som jammar fram ett ”Eu sou da batucada/No partido ou na pelada eu digo no pé (qual é)” (Jag är en del av rytmen/i spelet eller i samban, låter jag mina fötter tala”.

Och brassarna har ju, det får man ge dem, ett naturligt förhållningssätt till musiken. Det finns hur mycket som helst skrivet om deras fotbolls släktskap både till samban och till capoeiran.

I detta anser jag att de står sig bättre än såväl de andra sydamerikaner, européer och afrikaner som gett sig på the boggaloo utanför sidlinjerna.

Det är ju inte enkelt. Den tyske komikern/fotbollsbacken/Fulham-spelaren/Tractorboyen Moritz Volz har inte bara sjungit in ståuppnumret ”I’m a German man in West London”, han har dessutom berättat om tyskarnas svårighet att förhålla sig till the beat.

– När jag spelade i U15-landslaget hade vi en viktig match mot Turkiet. Vi var alltså tvungna att vara laddade. När vi åkte buss till stadion kom Eye of the Tiger på på radion, så vi bad föraren skruva upp. Vi vevade i luften, slog mot sätena, slog varandra…
– …och Turkiet vann med 4-1. Det var sista gången vi använde musik som uppladdning i gamla Moderlandet.

Om vi hoppar de vrålkända -steg och felsteg våra lirare tagit i studion (John Barnes New Order-rap, Abdoulaye Meïtés gästspel med 3ème Oeil, Hoddle&Waddles Disco Days, Brolins piruetter med Alban) hittar vi istället en annan genre:

Hyllningslåtarna.

En så kompetent musiker som Pearl Jam-ikonen Eddie Vedder har bevisat hur svårt det är att ringa in kärleken till ett lag eller en spelare. Hans Chicago Cubs-ballad gör precis allt rätt – musiken är fin, texten på pricken – men blir ändå mest platt.

Watch Your Houses välförtjänta hyllning till Paul McGrath är dyngtråkig. Och att Pierre van Hooijdonk lyckades avgöra Uefacupfinalen 2002 efter att the Black and White Brothers (ehem) klättrat på Hollandslistorna med sin ”Put your hands up for Pi-ar” är inget annat än ett mirakel. Och om Jerzy Dudek vetat vad som skulle följa efter hans straffräddningar i Istanbul hade han nog gett fan i att jazza med benen och plocka straffar.

Nej, engelsmännen gör det nog bäst. Ändå och trots allt.

Och bäst görs det när det görs antingen med humor.

Alistair Griffins Mark Viduka-hyllning är så fin att ni är värda hela texten:

I heard there was a secret ball
Southgate dreamed it would beat them all
But you don’t really play the long ball, do ya?

It goes like this the full pitch width
Downing’s cross and Boateng’s flick
The baffled keeper can’t stop Mark Viduka
Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka
 
Defence was strong but you needed Huth
Pogatetz and Woodgate too
Just to stop Ronaldo running through you
 
Well he tied mad dog to the physio’s chair
With Cattermole and Xavier’s hair
But from our team they can’t take Mark Viduka
Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka

Did my best it wasn’t much
Was praying for Yakubu’s touch
To find the golden boot of Mark Viduka
Then even though it all went wrong
Come Saturday the special one
Be shouting to John Terry: Mark Viduka
Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka Mark Viduka

Sheer class, that one.

En annan som är värd sina textstudier är The Hitchers finstämda betraktelse över en relation som prövas av the genius that is… Gordon Strachan.

Lyssna, och läs texten – skriven av (tammefan) Niall Quinn.

She said ’what’s that you’re watching?’
I said ’A programme about art’
She said ’A programme about art’
I said ’A programme about art’
And then the greatest midfield artist of them all walked out onto the park. 

Och innan den här säcken blir alldeles för lång och spretig ska jag försöka knyta ihop den.
För visst tycker man att QPR, klubben som räknar Mick Jones, Glen Matlock och Pete Doherty till sina die-hards, borde ha ett rätt bra soundtrack?

Det har dom.

The Others rörde ihop QPR:s finest, och skrev den finfina röjaren Stan Bowles – en hyllning både till Londons egen George Best och till Londons egen… Pete Doherty.

You’re quoting Voltaire or Ginsberg
To the adorned in your kitchen
Sipping ice tea in the summer
Picture a park, yeah

Playing at being Stan Bowles
QPR Nineteen seventy five

Och med det tror jag att vi med gott samvete kan gå in i onsdagen.

Särskilt som vi nu vet att Carloz Tevez mamma varit och besökt honom på jobbet i Manchester.

/Simon Bank