Ibland slarvar vi kanske med våra referenser.

Det slog mig när jag läste en av kommentarerna här nedanför, där någon undrade vad jag menade med att Milans fans sjöng ”sin” You’ll Never Walk Alone.

Det är klart att inte alla är bekanta med den historien, och det är arrogant att ens tro det.

Så, okej, i korthet: Hillsborough-katastrofen känner ni till. Den 15 april 1989 klämdes och trampades 96 Liverpool-supportrar till döds i Sheffield. Det blev, på sikt, starten på den nya fotbollsvärlden med Premier League-revolutionen, men just då var det inget annat än ett enda stort krossat kollektivt hjärta utan ärr, ett som aldrig skulle sluta blöda.

Och hur förhåller man sig till sånt? Vad gör man? Hur visar man medkänsla när man inte kan föreställa sig hur den känslan, den desperationen, ser ut?

Fyra dagar efter Hillsborough var det matchdag i Europa, och påbjuden tyst minut. Milan mötte Real Madrid på San Siro, och den tysta minuten respekterades på italienskt vis, med applåder och raka ryggar. I en halv minut. Sedan inträffar det oerhörda, och ni hör det själva en bit in på Rais sändning:

– You’ll neeeeveeer waaaalk alooone…

Jag kan ha sett det klippet tvåhundra gånger, men jag går fortfarande sönder varje gång. Det låter mig förstå varför Milan och Liverpool alltid kommer att vara vänföreningar, och det låter mig förstå varför låtsasfascismen i delar av svensk supporterkultur är så småaktig och död.

/Simon Bank