Om jag får gissa så tror jag att de flesta läsare av den här bloggen håller med mig när jag säger att det görs alldeles för lite bra journalistik om supporterkultur.

Kan ni läsa tyska? Då är ni att gratulera. Nya numret av 11 Freunde – i handeln i förrgår – går på djupet och gör riktig, relevant betydelsefull journalistik om den tyska ultrasrörelsen.

Det är inte någon demoniserande skräckskildring – inget överdrivet tjafs om livsfarliga huliganer – men dessbättre inte heller en okritiskt glorifierande hyllning.
Dagens supporterkultur är inte problemet med den moderna fotbollen, men den har hittills inte heller kommit med alla lösningar.

I tidningens huvudartikel summerar skribenten Philipp Köster sin syn på ultraskulturen med orden ”statsopera i stället för punkrock”. Han argumenterar för att dagens strukturerade läktarkoreografi förstört lika mycket i spontanitet som den vunnit i röststyrka:
– Ultras började en gång för att rädda fankulturen. Istället har de gjort många av kurvorna till väldrillade manskörer med sina megafoner, strikta hierarkier och fantasilösa malande.

Du får ett utdrag ur huvudtexten här, du får hela reportaget om supportersångers historia här och du får ett underhållande litet snitt av Bayern-kurvans unika repertoar här.

Fotboll utan fans är – som vi alla vet – ingenting. Men en fotboll där fanskulturen aldrig diskuteras och ventileras är inte heller särskilt hälsosam.

11 Freunde gör journalistik som behövs.

/Erik Niva