I dag har jag levt i exakt 30 år.
Under tiden tiden har Tottenham Hotspur vunnit precis 0 ligatitlar.

Om 30 år är jag alltså 60.
Tottenham Hotspur kommer då att ha vunnit på pricken 0 ligatitlar.

Ytterligare 30 år därefter lär jag väl vara död.
Tottenham Hotspur kommer då att ha vunnit totalt 0 ligatitlar.

För egen del är det väl okej. Jag har hunnit vänja mig vid tanken på att Spurs aldrig kommer att vinna något riktigt stort så länge jag lever, och har hittat sätt att förlika mig med det. Makt korrumperar och framgång föder bortskämdhet. Jag är inte alls säker på att Arsenal- och Chelsea-fansen ser fram emot sina regelbundna title deciders mot Man United i sina flådiga nöjesimperium mer än vi ser fram emot våra Ligacupsemifinaler hemma på slitna, skamfilade White Hart Lane.

Men om jag skulle vara helt fri att välja – skulle jag inte då byta vår situation mot deras, bara för att få uppleva de där Dubbelsegrarna och drömma om de där Champions League-finalerna? Jo, det är klart att jag skulle. Jag är inte så säker på att fotbollen som sådan blir sådär överdrivet mycket roligare av att  hålla på ett vinnande lag – men hur patetiskt det än må låta är jag däremot rätt övertygad om att livet i stort faktiskt blir både lite ljusare.

När allt kommer kring är det oundvikligen nedbrytande att förlora.

Och det är här som vi kommer till det som jag funderar på idag. Det finns en scen i tv-serien ”West Wing” där Toby Ziegler kommer in i rummet där hans lilla son ligger och sover. Huck har på sig en Baltimore Orioles-keps, och håller alltså på att falla för ett rätt hopplöst och meningslöst baseballag. Toby smyger tyst av honom kepsen, och ersätter den med en med New York Yankees-tryck, alltså en symbol för sportens stora maktcentrum.
– Trust me, you´ll be happier, konstaterar han stilla.

Nu när vi ska vara lite privata är det nämligen inte bara så att jag blir officiellt 2000-talsvuxen idag – till våren blir jag dessutom pappa för första gången, om nu allt bara går som det ska.

Och vafan gör jag då?

Tänker jag med hjärtat? Beställer hem ett helt set babykläder med Spurs-tryck, och registrerar honom eller henne som medlem kvarten efter förlossningen?

Eller lyssnar jag på hjärnan? Håller barnet borta från tortyrredskapet Tottenham, för att i stället styra det i varsam riktning mot Manchester United eller Barcelona?

För jag vet ju att Toby Ziegler har rätt – he would be happier – och vem tusan vill inte att ens barn ska vara lyckligt?

Men jaja, det är som det är och det blir som det blir och det är väl ingen idé att bry sin hjärna i onödan. Om nu världen fungerar som jag har hört att den ska fungera så kommer givetvis barnet strunta totalt och fullständigt i fotboll.

Han eller hon blir väl gangstarappare i stället.

/Erik Niva