Först och främst – tack för alla gratulationer. Uppskattas.

Och nu när vi ändå är inne på jubiléer – ni vet väl vad det är för dag i dag, den 29 november 2008? Annars ska jag tala om det för er. Det är den dag då det är exakt 10 år sedan Steven Gerrard debuterade för Liverpool.
Gerrards självbiografi är en av de bästa fotbollsböcker som skrivits på 2000-talet – i synnerhet med tanke på hur berömd och utsatt huvudpersonen fortfarande är – med all sin uppriktiga, ärliga, straight talking Scouseness.

Jag lämnar därför ordet till Gerrard själv för att berätta om sin debut, och jag litar också på att de allra flesta som läser det här förstår engelska. Orden förlorar både i kraft och mening om man försöker sig på att översätta dem till svenska:
”Magical is the only way to describe the whole experience that day at Anfield. I left the dressing room, lined up in the corridor and religiously touched the ”This Is Anfield”-sign on the steps leading to the pitch. This is Anfield. This is it. I came out and heard the noise of the 41,753 fans. Bloody deafening.
During the game, Gérard sent the subs down the touchline, towards the Kop, to warm up. All the subs were applauded. Well, nearly all. When I ran towards the Kop, did they applaud me? Did they fuck! Nothing. Nerves filled every part of my body. I could see the doubts on the fans´ faces as they watched me warm up. I could almost hear them say to each other, ”Who´s this skinny little twat? Who the fuck´s he? I hope he doesn´t come on”. I was shitting myself”.

Men Gerrard blev inbytt. Han gjorde fem minuter mot slutet av matchen mot Blackburn, hade ett par bolltoucher och gjorde en liten insats för att ro segern i hamn. Men det var ändå bara en liten uppvärmning inför det riktiga testet en vecka senare – Steven Gerrard startade då för första gången en match för Liverpool. Mot Tottenham. På White Hart Lane.

”Gérard ran through the formation: 3-5-2. ”Steven, you´re on the right”, the boss said. The implications sank in like a  dead weight. Starting on the right meant one thing: David fucking Ginola. As we left the meeting-room, all the lads said: ”Ginola! All the best”. I knew Ginola was good. I´d seen him on TV many times, but he couldn´t be that good, could he?
Before leaving the dressing-room, Gérard took me to one side: ”Get fucking stuck into Ginola”, he ordered. ”Don´t let him do his turns”. Gérard never swore, but he really wanted me to nail Ginola. No chance. Ginola was on fire. He took the piss out of me. He was so strong. ”Go away, you little boy”, Ginola seemed to be saying, ”you are not good enough. Get away. Come back when you can live with someone as brilliant as me”. I stumbled through a nightmare. Ginola was awesome that afternoon. Within five minutes, he had done seven step-overs at me and put six crosses into the box. It was an onslaught.
I was a bag of nerves, terrified when the ball came near me. I panicked. I gave a few passes away, and Incey was on to me straight away. ”Get a fucking grip!”, he screamed. ”How can this get any worse?” I wondered. ”Incey is on at me. Fucking Ginola is taking the mickey. I am out of position, and out of my depth. Get me out of here”.
Incey was on my back big-time. ”Get tight to Ginola, keep the fucking ball, come on!”. I was fuming with him. Hated him big-time. The words ”fuck off” formed on my lips as I looked at Incey, but I never said them. Christ, how much did I want to confront him.”

Jag bodde i London den här säsongen, och minns matchen väl. Än idag har jag aldrig sett en lika bra spelare på White Hart Lane som David Ginola, och då har jag ändå sett både the Klinsmanns och the Gazzas. Det här var ju den säsongen som Man United vann ”The Treble”. Och ändå – double footballer of the year: David Ginola från ett mediokert Spurs. Så bra var han.

Tio år har gått nu. Steven Gerrard har vuxit upp till en allvarlig kandidat om titeln som Liverpools bäste spelare någonsin. David Ginola har blivit gråhårig. Båda två skulle vara med i min elva med hela Premier League-historiens bästa spelare.

/Erik Niva