Jag drar den här jubileumsspecialen en vända till, för det finns ju faktiskt saker att högtidlighålla idag.

För exakt 30 år sedan blev nämligen Nottingham Forests ytterback Viv Anderson den förste färgade spelaren att någonsin spela för det engelska landslaget, då han startade mot Tjeckoslovakien på Wembley.
– Det var en väldigt stor grej på den tiden, även om jag själv aldrig hade det så illa. Det var mycket lättare för mig än för, säg Laurie Cunningham eller Cyrille Regis. De var spektakulära forwards, så de stack ut mycket mer. Cyrille fick en kula i posten med meddelandet: ”Den här är för dig om du spelar för England”. Jag råkade aldrig ut för något sådant, eftersom jag bara var en försvarare som brukade sparka folk.

Senast England spelade landskamp – 2-1-segern mot Tyskland i Berlin – innehöll laget sju färgade spelare, ungefär som vanligt. När Viv Anderson debuterade var det en så speciell händelse att till och med Drottningen skickade telegram.
– Det var ett stolt ögonblick. Jag spelade i en tid då det inte var norm för en svart man att spela för sitt land, så att få göra det 30 gånger var mer än jag någonsin hade kunnat hoppas på.
***
Nere i Spanien hyllar vi en annan typ av jubilar. Inte nog med att han gjorde klubbens 5000:e mål för några veckor sedan – om han spelar mot Getafe ikväll så gör Guti sin 500:e match för Real Madrid.
Jag är inte hans största anhängare, men det här är givetvis en prestation som inte går att snacka bort. Bara nio andra spelare – Manuel Sanchís, Raúl, Carlos Santillana, Francisco Gento, Fernando Hierro, José Antonio Camacho, Pirri, Míchel och Roberto Carlos – har gjort 500 matcher för de vita.
***
Tillbaka i England, där Roy Keane gör sin 100:e match som manager mot Bolton. Frågan är hur många till det kommer att bli. Keane har alltid ställt extremt höga krav på sig själv, och det är uppenbart att han inte riktigt trivs med att lämna över ansvaret för sina resultat till 11 spelare ute på planen som han själv inte kan styra.
– Jag har bara varit manager i två minuter, och jag ser konstant över de misstag jag gjort. Vad än åskådarna tyckte när vi förlorade förra helgen – multiplicera det med tusen så har ni tankarna i mitt huvud. Jag har alltid varit sådan, och möjligen gör det så att jag bara kommer att vara manager i en kort tid. Kanske var det vad som höll mig tillbaka under delar av min spelarkarriär också, den överdrivna självkritiken.
***
Hur som helst, av helt olika anledningar – grattis till Viv Anderson, Guti och Roy Keane. Ni har alla gjort stora saker för fotbollen.

/Erik Niva