Okej, idag sjösätter tidningen någon sorts julkalender, som alltså går ut på att jag berättar om de 24 största ögonblicken i Premier League-historien. En kortberättelse om dagen – med tillhörande videoklipp – varje dag fram till julafton.

Gott så, men det ska erkännas att mina händer varit lite bakbundna i urvalet. Jag fick lov att utgå från den officiella lista som Premier League-organisationen själv satt ihop – och där finns ju mest bara glittret, glamouren och de självklart storslagna ögonblick som de flesta av oss redan känner till.

Som alla vet är ju dock det bara en del av allt som gör Premier League så speciell. Minst lika viktigt är ju den andra sidan av myntet – det skandalösa, det egendomliga och det bortglömda.

Därför: parallellt med den officiella kalendern tänkte jag dessutom publicera den alternativa listan här på bloggen.

Såhär. I dag öppnas den första luckan, och därinne döljer sig Jürgen Klinsmanns klassiska segerdykning i Premier League-debuten.

På motsvarande plats på den alternativa listan:
Ögonblick 24 – Alan Sugar vill inte ens tvätta bilen med Klinsmanns tröja.

Ganska precis ett år efter att Jürgen Klinsmann anlänt till London gjorde Tottenhams ordförande Alan Sugar en tv-intervju. I handen höll han tröjan som Klinsmann burit i sin sista match för Spurs, och han vände sig direkt till reportern med den.
– Här! Du kan få den. Jag skulle inte tvätta min bil med den.

Sugar fortsatte med att kalla tysken för ”en man utan heder” och vara allmänt upprörd. Han trodde att Klinsmann skrivit på ett tvåårskontrakt, men det hade visat sig vara ett ettårsavtal med förlängningsoption. Klinsmann tänkte inte aktivera den optionen. Han skulle återvända till Tyskland – och Alan Sugar kände sig sviken och bedragen.

Ett år tidigare hade han framstått som den store visionären, mannen som hämtat in den stora världen i den engelska fotbollen. Nu bytte han ton, och uttryckte sig i stället som den mest inskränkte xenofoben av alla. Nu skulle det minsann inte bli några flera dyra importsatsningar för Tottenham. Sugar hade fått sina fördomar bekräftade, tyckte han, utländska spelare var inget annat än opålitliga legosoldater.
Han myntade begreppet ”Carlos Kickaball”, som en samlingsbeteckning för icke-brittiska spelare, och fnös hånfullt när Arsenal i samma veva köpte Tottenham-supportern Dennis Bergkamp från Inter.
– Det är ju inte direkt som om klubbarna stått på kö för att köpa this geezer. Arsenal tog honom för att de behövde lite kosmetisk marknadsföring.

Det var under de här åren som Premier League utvecklades och förändrades. De som satsade mycket och rätt fick ett enormt försprång gentemot de som stod kvar på samma fläck och tjurade.
Arsenal kom att tillhöra vinnarna, Tottenham förlorarna. Mest osannolikt av allt? Spurs fick erbjudande om att köpa en ung Zinedine Zidane. Alan Sugar avböjde med motiveringen att fransmannen var ”too wooden”, för träig.
– Vad ska vi med honom till när vi har Tim Sherwood?

/Erik Niva

PS. I möjligaste mån ska jag förstås smycka även den alternativa listan med videoklipp, men hur fan jag än letar hittar jag inte Sugars klassiska tv-intervju på nätet.

Någon som gräver bättre än mig?