Okej, snabb rekapitulering. Varje dag fram till jul kör jag en sorts kalender i tidningen, där jag listar de 24:a största Premier League-ögonblicken.

Det är där – men det här är här. Och här på bloggen presenterar jag under samma tidsperiod Den alternativa kalendern, en lite sjavigare, brokigare och kanske till och med roligare samling händelser.

I tidningens andra lucka idag hittar vi Tony Yeboahs drömmål mot Wimbledon 1995. Här i den alternativa kalendern döljer sig ett annat Goal of the Season nerifrån Selhurst Park.

Ögonblick 23 –Dalians drömmål
Årets mål den allra första Premier League-säsongen. Aston Villa spelade borta mot Wimbledon, det fruktade lag som fått nicknamnet ”The Crazy Gang” på grund av sin… ja, galenskap. Det var ett lag fullt av spelare som slogs med varandra på träningen – med Vinnie Jones som lagkapten – och som sparkade sönder motståndare som försökte sticka ut.
När Aston Villa-anfallaren Dalian Atkinson tog tag i bollen nästan ända nere vid egen hörnflagga borde hans första instinkt varit att göra sig av med den – men Dalian Atkinson var inte som andra. Han skojade bort en första motståndare, ryckte förbi en andra… Uppe vid mittlinjen började försöken att stoppa honom bli alltmer våldsamma, men Atkinson bara fortsatte.
När Atkinson tagit sig hela vägen fram till motståndarnas straffområde så sänkte han tempot och tittade upp. Nu fanns det inte längre någonstans för honom att ta vägen, nu var han infångad.
Så Dalian Atkinson lobbade.
Med en lätt liten backspin lyfte han iväg bollen till den enda plats på planen där ingen Wimbledon-spelare kunde nå den. Upp i luften, över målvakten, ner i mål.
Målet visades i hela världen, och Dalian Atkinson var plötsligt en global stjärna. Kinesiska Dalian Wanda visade intresse för att värva honom – och i England påstods det att de hade döpt om hela sin klubb efter målskytten för att locka honom till sig.
Att ryktet uppstod var väl en sak, men att många faktiskt trodde på det visar vilket genomslag målet verkligen fick.
Det blev inget Kina för Dalian Atkinson – som för övrigt är gift med en fru som heter Mousakka – men hajpen förde honom till Turkiet, Frankrike, Saudiarabien och Sydkorea.
I en tid då i stort sett inga engelsmän flyttade utomlands gjorde ett enda mål honom till en av brittisk fotbolls sällsynta exportframgångar.
Epilog:
Det som inte syns på videoklippet från Dalian Atkinsons drömmål är hela firandet.
Visst, vi ser hur han kopplar på glimten i ögat, och hur han går fram mot bortafansen och slår ut med den här ”duger-det-här?”-gesten.
Men det är sekunderna därefter som det skrivs historia.
En åskådare hoppar in på planen, men det är inte som ni tror. Han är inte där för att skada målskytten, eller ens jubla med honom. Som vanligt är det en regnig dag nere i sydöstra London, och killen har ett paraply i handen. Han rusar fram till Dalian Atkinson – och håller paraplyet över honom.
Har man precis gjort ett sådant mål ska man minsann inte behöva utsättas för något strilande jäkla regn, liksom.
Det som gör det här ögonblicket extra speciellt är efterspelet. I en tid då stora delar av Premier League-apparaten förlorat all sans och förnuft ger det en påminnelse om proportioner. I dag hade åskådaren eskorterats ut av hårdhänta ordningsvakter och drabbats av en lång avstängning från alla de brittiska arenorna för att ha beträtt ”the field of play”, oavsett avsikt. För 16 år sedan knallade han lugnt och stilla tillbaks upp på läktaren och såg klart matchen.
Med tiden blev han istället den kultfigur han förtjänade att bli, och i många års tid har han synts på Villa Park iklädd sin egenproducerade t-shirt med trycket ”The Umbrella Man”
Han var förmodligen också en av de engelsmän som tog den avgörande EM-kvalmatchen mot Kroatien ifjol allra hårdast. Inte nog med att England missade EM – där stod Steve McClaren och var hjälplös i regnet och stal för alltid positionen som engelsk fotbolls mest kända paraply.

/Erik Niva

The Wally With the Brolly.