Originalkalendern – Eric the King.
Alternativa kalendern – Kung-Fu Cantona.

Klockan var prick 20.58 – engelsk tid – när Eric Cantona lättade från marken. En sekund senare hade hela helvetet brakat loss.

Precis innan hade 20-årige Crystal Palace-supportern Matthew Simmons sprungit elva rader ner från läktaren för att ropa antingen ”Fuck off to France, you French motherfucker” eller ”French bastard” – beroende på vilken version du tror på – till den nyss utvisade superstjärnan. Och det var då Cantona hoppsparkade.

Vad hände sedan? Ni känner förmodligen till den ena halvan av historien. Eric Cantona dömdes till fjorton dagars fängelse – sedan mildrat till 120 timmars samhällstjänst – och blev avstängd från all fotboll i nio månader. Det var i det läget han sa sitt mytomspunna: ”När fiskmåsarna följer efter trålaren är det för att de tror att sardiner ska kastas i sjön”.

Men den andra halvan då? Matthew Simmons har inte givit speciellt många intervjuer, men han har pratat tillräckligt för att hans sida av historien också ska kunna tecknas. Omedelbart efter händelsen började de engelska tabloiderna gräva i hans förflutna, och det de hittade var inte särskilt smickrande. Simmons hade haft högerextrema sympatier, och deltagit i demonstrationer med BNP och National Front. Han var dessutom dömd för väpnat rån. Själv tror Simmons att uppmärksamheten kring hans förflutna fick rätten att döma även honom till fängelse, sju dagar.
– Men jag stannade bara en natt i fängelset. Kocken på Highdown Prison kokade en grym curry, och jag fick en god natts sömn eftersom det för första gången på länge inte var en massa medier omkring mig. Jag önskade att jag hade kunnat stanna lite längre.

Simmons hade arbetat som glasmästare, men blev omedelbart uppsagd. Han gick arbetslös i några månader – ”på grund av det som hänt spelade det ingen roll att jag var bra på mitt arbete” – innan han hoppade på ett jobb som diversearbetare. Han trivdes inget vidare, varken med sina arbetsuppgifter eller sina kollegor:
– De gjorde saker utan mig, och jag kände att de pratade bakom ryggen på mig. Mitt liv var rätt miserabelt då.

Parallellet med sin raserade karriär hade dessutom Simmons problem med privatlivet.
– Jag hade börjat träffa en ny flickvän strax efter rättegången, och vi fick en baby ungefär ett år senare. Tyvärr så funkade det inte mellan oss. Jag vet inte om det som hänt var den enda anledningen till att vi bröt upp, men det satte definitivt en hel del press på henne. Det är toppen att ha en son, men det ger mig blandade känslor. Jag skäms lite över att det blev som det blev med hans mamma, för jag tror på att det finns ett rätt sätt när det gäller att uppfostra barn. Nu bor jag med min egen mamma igen, och en av anledningarna till det är att min son alltid ska ha någonstans att ta vägen.

Simmons står sin mamma nära, men har förlorat kontakten med en hel del andra släktingar:
– Många vänner och vissa familjemedlemmar har inte pratat med mig sedan incidenten. Det rör mig inte, då det är bra att veta vilka som finns där för dig när det behövs och vilka som inte gör det.

Och fotbollen då? Jo, Simmons fick lämna tillbaka sin säsongsbiljett till Crystal Palace, och han går inte och ser laget särskilt regelbundet längre. Han gillar fortfarande sporten, men föredrar numera att se Fulham.
– När jag började gå på matcher igen var jag ganska paranoid. Jag trodde att folk stirrade på mig, fast de inte gjorde det.
Än idag menar Matthew Simmons att han i grund och botten är oskyldig, att han må ha skrikit förolämpningar – men att de inte var så farliga som fransmannen påstår, och att de oavsett vilket inte gav Cantona rätten att attackera honom.
– Det han har gjort går inte att rättfärdiga. Mannen är en lögnare, avskum. Hur kan han anklaga mig så som han har gjort? Vart har alla mina problem kommit ifrån? Från honom. Det har förstört mitt liv, och det är oförlåtligt.

/Erik Niva