Originalkalendern – Shear Class.
Alternativa kalendern – Shear Nostalgia.

En brittisk tradition som luckrats upp under 2000-talet är den runt The Testimonial, alltså tack-och-farväl-matchen till den gamla trotjänaren.

Enligt klassisk sed så var varje spelare som tillhört en och samma klubb i tio års tid berättigad till en Testimonial när karriären led mot sitt slut. Det var ett sätt att tacka för lång och trogen tjänst och – eftersom spelaren fick alla förtjänster från biljettintäkterna – en chans att lägga en ordentlig ekonomisk grundplåt för livet på andra sidan fotbollen.

Med de moderna tiderna har dock antalet Testimonials minskat kraftigt. Dels är det väldigt få spelare som tillbringar 10 år i samma klubb längre, dels känns det inte riktigt lika angeläget att bidra med ytterligare miljoner till en mångmiljonär som pengar knappt har någon betydelse för.

Den 11 maj 2006 fick vi uppleva ett undantag, en klassisk Testimonial anpassad till nya villkor. En knäskadad Alan Shearer var tvingad att sluta efter tio år i Newcastle United. St James´ Park fylldes av 50 000 åskådare som var där för att hylla honom, men pengarna gick inte till Shearer, utan till välgörenhet.

Ute på arenafasaden hängde en 25 meter lång Shearer-banderoll. Där inne klädde huvudpersonen själv om till sin klassiska tröja nummer nio, gjorde avspark, men linkade sedan av som planerat efter 14 sekunder. Matchen mot Celtic flöt sedan på  vänskaplig stämning, och in på stopptid stod det 2-2. Men då – i den 94:e minuten – straff för hemmalaget.

Och utbytt eller inte utbytt, skadad eller inte skadad – det fanns bara en man på den här planeten som skulle slå den straffen.

In med Alan Shearer på planen och bollen i nätet. En sista målgestarm upp i vädret, och en sista jättehyllning från Gallowgate. Same old Shearer, always scoring.

Det var givetvis uppgjort och arrangerat – men det var en påminnelse om allt det fina som alla Testimonial-matcher givit brittisk fotboll genom åren.

/Erik Niva