Originalkalendern – Chelsea the Champions
Alternativa kalendern – We Are the Famous CFC

I standardkalendern har jag idag skrivit om Chelseas första ligatitel på 50 år, om Mourinho, Lampard och Terry och deras position i historieböckerna.

För mig personligen kommer dock den här ligatiteln aldrig vara främst förknippad med vare sig Strategen, Stjärnan eller Symbolen – jag kommer att minnas den för glädjen som den gav Supportern.

Några få veckor efter att Chelsea hade firat färdigt åkte jag ner till sydvästra London för att träffa folket som verkligen var själen i den här klubben, de som hade funnits där långt före Roman Abramovitj och som skulle finnas kvar långt efter alla ryska börskrascher.

En av dem var Andy Burwood. Han hade varit Chelsea-supporter i drygt 40 år, och berättade för mig om kampen för att kunna fortsätta stödja sitt lag i pengarnas Premier League-era, fylld av kapitalstarka upplevelseturister och hutlöst dyra biljettpriser.

Det här är ett litet utdrag av texten jag skrev då:
Vi fortsätter gå, bort från stadion. Burwood pekar bort mot Kings Road, huvudgatan som rinner genom Chelsealand. Det var där han stod när bucklan kom hem igen, då det var triumfparad för Premier League-mästarna. Senaste Chelsea hade parad var efter FA Cup-segern år 2000. Då kom bara 25 000 för att fira laget, en löjligt låg siffra i England. Snacket om en liten klubb utan trogna fans blev bara högre och högre.
– På vägen upp till årets parad var jag var orolig för att det inte skulle komma någon, precis som förra gången. Då var det riktigt pinsamt. Den här gången kom vi hit vid tiotiden, och det var inte alls så mycket folk som jag hade trott.

Tillsammans med sin fru kunde Burwood välja och vraka bland utkiksplatserna. Han valde att ta sig till Kings Road, gatan dit det väntades mest folk. Paraden skulle komma klockan tolv. Hon var redan över tio.
– Vi kom dit, och det var helt tomt. I stort sett ingen väntade bakom staketen, inga inne på pubarna. Det var fortfarande tidigt, tjugo över tio, men nu började jag verkligen oroa mig för att ingen skulle komma. Liverpool kan dra en halv miljon, Arsenal 200 000 – skulle vi stå där med 20 000? Herregud… Klockan elva ringde min dotter från Parsons Green där paraden skulle kulminera. Det var ingen där heller. Hade vi vunnit ligan utan att någon brydde sig?
En kort paus, som för att understryka allvaret.
– I alla fall, jag valde ett ställe och ställde mig med min flagga och började vänta. Var tionde minut tittade jag mig omkring, och folkmassan svällde och svällde och svällde. Något händer här. Min dotter ringde igen tjugo i tolv och sa: ”Pappa, det är packat här nere nu. Man kan inte röra sig”. Tack. Tack.

Till slut kom mer än 250 000 människor ut på gatorna för att hylla sitt Chelsea. Andy Burwood hade bästa platsen, längst framme längs med huvudgatan.
– När bussen körde förbi kastade John Terry ut en t-shirt från bussen. Jag såg den komma och den flög rakt i mina armar. Got it. Jag kommer aldrig att släppa den. Jag ska rama in den med en liten plakett under: ”Kastad av John Terry”. Jag är dubbelt så gammal som honom, ändå grät jag som en baby när jag fångade tröjan.

Varför finns egentligen fotbollsklubbar? Är det för att de är en bra affärsverksamhet, för att någon ska kunna tjäna pengar på dem? Eller finns de för att skänka glädje till folket? För att en 47-årig hantverkare ska ha något i sitt liv som får honom att gråta av lycka? Varför finns egentligen fotbollen? År 2005 har den vuxit sig större än någonsin, men jag vet inte om det vid någon tidpunkt varit så svårt att svara på den grundläggande frågan.

/Erik Niva