Originalkalendern – The Invincibles.
Alternativa kalendern – The Adams Family.

Torsdagen den 18 december 1997 satte sig Arsenals lagkapten Tony Adams och manager Arsène Wenger ner för att tala ut. De hade inte alltid kommit särskilt bra överens. Adams var den arketypiske brittiske mittbacken som kämpat mot sin alkoholism samtidigt som Wenger kom till landet, med sitt okända namn, sina glasögon och sin franska tendens att intellektualisera fotbollen.

Nu fanns det inte längre någon poäng att hålla inne med orden. Helgen före hade Arsenal förlorat hemma mot Blackburn, och låg nu 13 poäng efter Man United i ligatoppen. Adams hade varit så dålig att han gått in på internet för att läsa förolämpningar mot sig själv dagen efter – ”De är en hycklande samling de här fansen, tänkte jag” – och nu lät även Wenger honom veta att hans insatser helt enkelt inte höll måttet:
– Jag har bjudit hit vänner för att se dig spela. Och de blev förvånade av vad de fick se, för jag hade berättat så mycket om dig. Men varken jag eller dem har fått se den riktige Tony Adams ännu.

Adams kontrade med att kritisera Wengers nyförvärv, och sättet han hanterade dem. ”Legosoldater som bara spelar de halvlekar då det passar dem”, var Adams omdöme om spelare som Petit och Vieira. Han hade sagt det förr. Två veckor tidigare hade hela Arsenals spelartrupp haft krismöte på Sopwell House, norr om London, och kaptenen hade sagt sitt. Dennis Bergkamp presterade bara i korta glimtar. Petit och Vieira skyddade inte sin backlinje ordentligt, och Vieira var en arrogant yngling som bara dribblade och sparkade ner folk utan anledning. Nu mörknade det utanför när han upprepade sin kritik för Wenger. De två männen drack cappuccino, samtidigt som Adams krävde fastare ledning från sin manager.
– De är proffs. De ska inte behöva höra sådant från mig.
Och Arsène Wenger log snett:
– Kanske är det du som måste sätta dem på plats, påminna dem om att du är kapten. Men då måste du kunna backa upp det på planen.

Stämningen i Arsenal-truppen förändrades. Efter en match mot Middlesbrough stirrade Adams in i ögonen på Dennis Bergkamp när han gick förbi honom i spelarbussen:
– Du har varit här i över två och ett halv år nu, Dennis. Är det inte dags att du vann något?
Några veckor senare sökte han upp Patrick Vieira, efter att några spelare ur Arsenals gamla garde klagat på att han inte jobbade så hårt som han borde på träningarna.
– När vi var i din ålder så arbetade vi stenhårt för att lära oss vårt yrke, och vi har vunnit sex bucklor tillsammans. Vi har förtjänat vår rätt att känna efter när vi behöver jobba hårt på träningen – det har inte du gjort ännu.

När Arsenal spelade sin sista hemmamatch för säsongen behövde de bara slå Everton för att bli mästare. De hade lyckats ena truppen under våren, och satt igång en segersvit som aldrig tycktes ta slut. Nu ledde de med 3-0 och hade titeln i hamn – så Tony Adams gav sig ut på en sällsynt offensiv vandring. Absurt nog hade hans 35-årige mittbackskollega Steve Bould precis blivit inbytt på en ovan mittfältsplats – och det var han som såg Adams löpning. En perfekt lyftning över Evertons backlinje, en perfekt förstatouch av Adams och en ännu bättre avslutning med den svagare vänsterfoten.
– Precis som Roberto Carlos, tjoade den jublade Patrick Vieira senare.
Adams skakade på huvudet:
– Nej. Precis som Tony Adams.

/Erik Niva