När vi startade den här bloggen bestämde jag mig omedelbart för ett riktmärke för mina inlägg. De skulle handla om fotboll – inget annat. Ingenting om vad jag hade på mig för kläder eller vad jag åt till lunch eller vem jag träffade över en middag eller vilken film jag såg på kvällen. Sånt finns det tillräckligt många andra bloggar som sysslar med, och så intressant inbillar jag mig inte heller att mitt liv är.

Men – det finns en sak som kan få mig att vackla lite, och det är musik. Ivern att tipsa om någon ny het skiva eller trumpetera om någon svulstig spelning. Jag har alltid haft ett musikintresse som är fullt jämförbart med mitt fotbollsintresse, och känner mig rätt ofta därför också som någon sorts Nick Hornby-karaktär. Min första journalistiska gärning var när jag gjorde ett punkfanzine i tonåren, mitt första riktiga jobb hade jag som propagandaminister på ett skivbolag.

Idag ser jag nu min chans att komma undan med ett smått ovidkommande musikinlägg, för det här är faktiskt precis på gränsen där fotbollen tangerar musiken.

I förrgår hörde de av sig från Debaser – en rockklubb här i Stockholm, för er som inte vet det – och undrade om jag inte var sugen att komma och spela skivor på after work-minglet när nya numret av Offside lanseras. Och det kan ni ge er fan på att jag var.

Som ni säkert förstår är det här allvarliga grejer.

Kanske minns jag fel, men jag tror att jag senast körde ett allvarligt DJ-set någon gång våren 2001, på Scharinska i Umeå. Då körde jag sing-a-long-vänliga hardcorepunkdängor, och Raffe Himmerlid välte ut hela discjockeybåset på dansgolvet när han försökte göra en stagegrab i introt till Refuseds ”Rather Be Dead”.

Andra förutsättningar nu. Nu ska folk äta middag, mingla runt och bläddra i det nya numret av Offside, och jag ska alltså sätta soundtrack till detta.

Det kräver givetvis en hel del eftertanke. Jag får ju tyvärr inse att det inte riktigt är läge för att försöka fylla något dansgolv med en Sick of It All-kanonad – samtidigt får man ju inte falla i fällan att bara spela en massa stillsamma sad bastard-hymner som förvandlas till obetydlig muzak.

Nej, här gäller det att fila på låtlistan. Här gäller det att hitta ett knippe låtar med kraft, där styrkan inte sitter i distpedaler eller dubbla baskaggar. Och det gäller givetvis att undvika de alldeles för självklara låtarna med de alltför uppenbara artisterna. Jag närmar mig nu långsamt ett set av lagom lugna blåkragade rebellsånger spelade med knutna nävar, men får allt lov att gå igenom allt en gång till.

Om det inte framgått så gäller det alltså att ta det här för vad det är. Två ynka timmars bakgrundsfyllnad – som dessutom delas med ”Der Bomber”, Gustaf Gelin – för folk som är betydligt mer intresserade av att drick bärs och prata om Kurre Hamrin än av att lyssna på protestrock.

Jag gör precis det. Jag är laddad som inför ett North London Derby.

/Erik Niva