Jag hann spela två låtar – sedan kom en äldre gentleman fram:
– Kan du sänka musiken? Vi sitter och skriker här.

Tough crowd.

Jaja, jag anpassade mig efter motstånd, drog ner lite på takten och sydde ihop ett stadigt set med kärnan hämtad ur engagerad amerikansk blåkragsrock. Jag varvade med erfarne plattvändaren ”Der Bomber”, Gustaf Gelin, och det jag förlorade i taktmixar och crossfadear tog jag igen i låtvalens stringens. Fotbollskanalens Olof Lundh dömde mig som segrare i The DJ-Battle – och vem är jag att säga emot?

You better believe it.

I alla fall, på allmän begäran (ni anar inte hur lite det krävs för att skriva de orden) – låtlistan:

One Man Revolution – The Nightwatchman
White People For Peace – Against Me
Meet Me By the Rivers Edge – The Gaslight Anthem
Stay Positive – The Hold Steady
World Full of Hate – Dropkick Murphys
Valerie – Crooked Fingers
The Dishwasher´s Dream – Marah
Post to Wire – Richmond Fontaine
Home Field Advantage – The Drive-By Truckers
Buzzer – Dar Williams
Burnt Leg – Big Tobacco
Fire in the Canyon – Fountains of Wayne
Tomorrow Never Knows – Bruce Springsteen
Second Chance – Liam Finn
Mr. November – The National
I May Hate You Sometimes – The Posies
Never Cross a Picket Line – Billy Bragg
Jerusalem – Steve Earle

Och där var jag klar, färdig och symbolladdad. Steve Earles vidunderliga anthem om den utopiska freden i Mellanöstern kändes som det självklara och oundvikliga valet att sätta punkt med en vecka som denna.

Men – folket jublade, klappade i häderna, stampade i golvet (eller så konstaterade Gustaf Gelin att det helt enkelt var tre minuter kvar tills klockan slog sju…) – så jag övertalades att köra ett extranummer:
The Fires of This Town – Faint Sounds of the Shovelled Earth

Sedan var det i alla fall över, och knappt 20 timmar senare har jag nu tagit mig till London. När klockan ringde i morse kändes det väl inte som historiens allra mest begåvade beslut att dyka in på Debaser Slussen för Division of Laura Lee-spelningen på vägen hem, men… Det var kul, det också.

Nu tillbaka till allvaret. Färdigmusicerat. Dags att ta The Tube ner mot Fulham Broadway. Chelsea-Stoke om en och en halv timme.

Känner ni för kan ni ju underhålla er med min text om Alberto Gilardino från dagens tidning så länge.

/Erik Niva