Solen sker över London igår – och solen sker ut att kunna komma att skina över London i eftermiddag också – men när jag vaknade i morse var vindarna apokalyptiska och förgerna digerdödsmörka.

Domedagsväder. Nedflyttningsväder.
***
Men en sak i taget och var dag för sig själv. Hann inte skriva något om det igår, men jag var alltså på Stamford Bridge och såg Luiz Felipe Scolari uppleva det som kanske, möjligen kan bli hans Mark Robins Moment.

Vändningen på slutet var såklart jäkligt mäktig att uppleva, och det var kul att höra Stamford Bridge leva upp på ett sätt som den så sällan gör numera. Men – bortsett från de där fem slutminuterna var det ju annars The Delilah Brigade från Stoke som satte upp showen, på plan och läktare.

Det är lite lustigt. Före matchen kom jag fram till att de senaste bortaklubbarna jag sett komma till Stamford Bridge var Man United, Man United igen, Liverpool och Arsenal. Fantastiska lag, stora klubbar,  grymt bortastöd – men numera mer eller mindre utan den här bread´n´butter, pints´n´vinegar-känslan som så mycket av den brittiska fotbollen alltid byggt på.

Stoke-fansen åkter ner till London utan att någonsin ha en ärlig tro på att deras lag skulle vinna. Däremot så visste de att de kunde dra in och demonstrera för the southern softies what a proper football support from the Potteries is like.
– We support our local team, skanderade de när det blev någon enstaka paus mellan Delilah-körerna.
***
Och på tal om det där med klubbidentiteter och supporterskaror i förändring. En röst som jag tycker har kommit bort från Kaká-debatten är Man City-fansens.

Som snacket går nu vore det ju enkelt att gå i fällan där Man City ses som något karaktärslöst Frankenstein-experiment, helt utan historia. Det är givetvis extremt långt från sanningen. Det här är en stor, genuin engelsk fotbollsklubb som kämpat sig igenim mer elände än de allra flesta. Deras fans vet fan inte mindre om fotbollens så kallade själ än några andra.

City-supportern Simon Hattenstone har skrivit en text som jag tycker förtjänar att läsas:
– Om vi nu skulle vinna ligan med den dyraste trupp som någonsin samlats ihop i historien – skulle det kännas som en triumf? Jag hoppas inte det.
***
Presskonferenserna med Luiz Felipe Scolari är alltid helt oförutsägbara, mycket för att jag inte ens tror att han själv vet vart hans knepiga engelska ska dra iväg honom. Han refererar fortfarande till sin klubb som Chelsi-Ah.

Den här gången försökte han hyllade Lampard, desarmera Drogba – och lansera sig själv som någon sorts talangutvecklande fattigmannatränare.

Han viftade ivrigt om hur folk i Brasilien såg honom som en tränare som sålde istället för att köpa, han ställde sig upp och drog upp byxfickan på sina träningsoverallsbyxor:
– När jag får pengar. In i fickan. Där stannar dom.

Det var underhållande på gränsen till farsartat, men Scolari hade en poäng vad gäller Chelseas ungdomsutveckling. Man kanske inte tycker att det är så extraordinärt att ha Di Santo, Stoch, Ivanovic och Mancienne på bänken – men det är i alla fall att ta större ansvar för framtiden än någon annan manager här gjort på länge.
– De senaste fem åren. Vem har satt in flest unga pojkar i laget? Vem? Jag. Redan. Jag.
***
However, i dag handlar ju hur som helst bara om Spurs-Pompey på White Hart Lane, den största match vi spelat sedan Ligacupfinalen för snart ett år sedan.

När vi går in i den så ligger vi sist i tabellen. SIST.

Harry Redknapps smekmånad har redan slut, och plötsligt har artiklarna som hyllar medieälsklingen bytts ut mot ett flertal såna här texter, såna som ifrågasätter the wheelin´-and-dealin´.

Äh, vafan. Alla vet vad som gäller. Den första i en lång rad av måstematcher. Harry Redknapp och Jermain Defoe på vår sida, Sol Campbell och Tony Adams på deras. Ett sällsynt upptrissat White Hart Lane.

Det talas om make-or-break-matcher. Det här är en sådan, redan i mitten av januari. Förlorar vi så växer cementklumpen runt fötterna där nere på sistaplatsen. Vinner vi så ligger vi plötsligt på en bekväm tolfteplats.

Do or die.

/Erik Niva