Hur mycket jag än gillar Rafa Benítez kan jag inte undgå att bli frustrerad på honom ibland. Hur stor taktisk mästare han än är så tycker jag att han hamnar fel i matchplanen lite då och då.

Ikväll var ännu en sån där kväll. Efter en hel svit onödiga 0-0-matcher så kanske det fanns Liverpool-fans som skrockade förnöjt när de fick se laguppställningen. Keane in i stället för Mascherano. En anfallare istället för en defensiv mittfältare.

Kruxet var ju bara att det här visade sig vara en ren papperstiger. Rafa bytte inte system – han bytte bara spelare. I praktiken var 4-5-1-uppställningen fortfarande kvar, men nu med spelare betydligt sämre lämpat för det. I praktiken tog Keane den länkroll mellan mittfält och anfall som Gerrard brukat ha. Stevie G fick i sin tur en mittfältsroll som var nästan lika defensiv som Javi Mascheranos.

Och kontentan av det var ett satans slöseri. Keane hittade som vanligt inte rätt med särskilt mycket alls, och i stället för att kunna bomba på framåt så tvingades Gerrard lydigt patrullera mittcirkeln. Nu vore han ju inte Stevie Wonder om han inte ändå vräkte in ett långskott, men totalt sett fick Liverpool ett ännu sämre anfallsspel än de tidigare haft med den här formeringen.

Det går inte att säga något om. The bottom line är att Rafael Benítez är en – ibland onödigt – defensivt inriktad tränare.

Man behöver generellt fler poäng för att vinna ligan i England än i Spanien. Trots att Rafa nu varit här i nästan fem år undrar jag faktiskt om inte grundproblemet är att han fortfarande inte riktigt fått in i huvudet att det inte går att kryssa sig till Premier League-bucklan.
***
Moyes boys då? Jo, för fan, a credit. Jag har en extremt stor respekt för vad Everton uträttat de senaste säsongerna. Ett äkta gammalt hederligt lagbygge, där spelare scoutas och köps med en tanke, där de är typer och karaktärer som faktiskt ska passa in i hål som är skräddarsydda för dem.

Ett oerhört svårslaget lag, Everton. Och jag tror inte att det finns någon annan tränare i hela Premier League som så konsekvent får sina spelare att prestera väldigt nära sina 100-procentsnivåer.
***
Now, how about that famous atmosphere? Jag är ju sådan att jag nästan bryr mig lika mycket om det som händer på läktarna som det som händer på planen när jag ser en stormatch live – och det är klart att man är extra nyfiken när man gör sitt första Merseyside-derby under the floodlights.

Nöjd? Både och. Det senaste årtiondet eller så har det ju hänt något med Anfield. I grunden handlar det om att publiken nu reagerar snarare än agerar, de kräver att laget ska tända dem snarare än att de ser det som sin uppgift att tända laget.

Några få undantag finns fortfarande – de stora Europa-matcherna, i någon mån Man United-matchen – men jag blev förvånad över att även Merseyside-derbyt faktiskt får lov att räknas in i den här reaktiva kvoten.

När Liverpool spelade knackigt – vilket de ärligt talat gjorde i sisådär 75 minuter – så var Anfield en besvikelse. Inte sådär knappnålstyst som det kan vara, men utan den frenesi jag förväntat mig. Ärligt och objektivt kan jag säga att det totalt sett var mindre intensivt än ett North London Derby på White Hart Lane.

Men – när de väl fick something to shout about så var det helt infernaliskt. Minuterna runt avsparken och minuterna efter målet var det precis sådan där stämning som det brukade vara på den tiden när de engelska arenorna stod på sin topp, sådan där stämning som man bara inte förstår hur den kan överträffas i det ögonblick som den träffar en.

Och de minuterna fortsätter att vara värda väldigt, väldigt mycket för mig.
***
Everton gjorde ju vad de kunde med sina 3000 biljetter (jodå, det inkluderade några framföranden av den ökända babysången), och de har ju ett av de mer old school-betonade följena av de större engelska klubbarna.

No shirts, no colours, bara en jävla ljudnivå. De lyckades visserligen inte dränka You´ll Never Walk Alone, men efter slutsignalen var det ju The Boys In Royal Blue som styrde och ställde på Anfield.

They went fucking mental, they all had a disco – och så vitt jag vet kan de mycket väl stå kvar där än.

/Erik Niva